tisdag, juni 13, 2017

Den nyttiga skulden

"Katolik? Men varför håller ni på så mycket med skuld?"

Ja kanske för att folk har fullt av det i sina dagliga liv? Och försöker låtsas som det inte är något problem.

Katoliken är som musikkännaren på konsert -- inte bara den övernaturliga magiska skönheten är uppenbar, men även villkoren för den. De grova synderna är kanske inte så svåra att upptäcka. De är som när navigatorn i bilen väljer en helt annan ort som slutmål. Men när bara störande omvägar eller onödigt krångliga vägar väljs av vår GPS, får vi de veniala synderna. De missar inte slutmålet, den övernaturliga kärleken från Gud och till Gud, men är nog så försenande och egentligen onödiga. Och problemskapare i vardagen.

En god gammal kristen, en mennonit, gav mig följande perspektiv: Sluta inte uppskatta den inbyggda sensitiviteten som varnar oss för veniala synder. Den är ett tecken på vår djupt liggande vilja att inte uppehålla oss på områden som är fientliga mot God.

Det är en stor gåva att inte förlora känslan för synd och efterkommande skuld. Framför allt gäller detta de många underlåtelser som får vår GPS att köra knäppa vägar. Rätt många är de underlåtelser som vi tycker är försumbara: bristande uppriktighet i våra intentioner, bristande medkänsla, slöhet, otålighet, tysta negativa ömdömen om andra, likgiltighet för andras smärtor, smygande avund, bitterhet i det tysta, fasthållande av saker och egendomar,  avsaknad av tacksamhet, distraktioner och rastlöst beteende, sensuella frestelser som visserligen avvisas, men endast kraftlöst avvisas, bristande hjälpsamhet mot de som behöver oss, låg grad av hjärtlighet till de nära och kära eller kollegor på arbetet, fåfänga i sina många utformningar, instängda perspektiv "inifrån lådan"....
Att uppfatta dessa dissonanser hör till musiknjutarens kunskap. Den största musiken spelas för oss varje dag --- sfärernas musik, Gud som får allt att röra sig.

söndag, juni 11, 2017

Sekularismens varianter


Grovt sett verkar sekularismen ha minst tre ansikten. Det första är en stor grupp som är aktiva med de stora kristna värdena och skapar ett liv och ett samhälle med dem som grund. De vågar inte ha hopp om himmelen men jorden har de hopp om. De är i praktiken goda kristna men ser sig som sekulära. Ibland döper de sina barn och låter dem konfirmeras men förblir sekulära. Jag möter många av den här sorten och känner stor sympati för dem. Ibland kallas de "idealister" eller "humanister".

En annan, kanske ännu större grupp utgörs av de som saknar någon mening med själva tillvaron men istället skapar gedigna listor på kompensationer: en bra bostad, en rejäl och bra bil, bra skolor för barnen, mat med kvalitet och sund sammansättning, resor till bra hotell och fina alpina orter, bra sommarhus, kanske lite lyxiga, ett aktivt sällskapsliv med påkostade sammankomster. Man upplever att dessa kompensativa saker inte håller så länge, det gäller förnya dem, sikta högre och jaga upplevelser utöver det vanliga.

En tredje grupp som sannolikt inte är så stor som de båda föregående är de som är sekulära med en häftig lösning. Livet har ingen mening i sig men ett fanatiskt intresse kan ge något som liknar mening: politisk aktivism eller extremism, religiös aktivism och extremism, naturskyddsaktivism och extremism, spelaktivism, sportaktivism och intensiv "hejarklack" nära fotbollshuliganism. Man löser livets brist på övernaturlig mening med en nästan övernaturlig aktivism av något slag. Det är en sorts nihilism med religiös iver.

Under alla dessa tre former av sekularism finns sannolikt en djupt liggande besvikelse att livet inte har någon förankring i Guds kärlek som skapar och fyller oss. En besvikelse som liknar skuld. Det är bara rätt jobbigt att tänka på hur meningslöst det känns "när inget händer" och därför gäller det att inte tänka så mycket utan handla, vara aktiv, köpa saker, planera resorna, bygga husen, träna och vara igång. Som filosofen Charles Taylor skriver, de lever i en värld som saknar magi.

Och ändå finns magin i allt som pågår, genom Den som älskar oss och allt som skapas ! Eller som den gamle blinde munken i slutet av filmen Die Grosse Stille säger med ett leende: När man vet att Gud är oändligt god, kan man se glädjen i allt som sker i ens liv. Det är att vara lycklig.

fredag, februari 24, 2017

Den goda trenden forts.

Det är en sorts reducering som protestantismen och humanismen utförde, i den goda tron att "rensa" bort medeltida magisk kyrkotro. De som först hängav sig åt denna reformering var ofta rätt gott beställda unga intellektuella män. Stort ego och arrogant självsäkerhet präglade många av dem. Att riva ner en kultur, den sakramentala katolska, verkade så nödvändigt och friskt. Begåvad medelklass i städerna gick i bräschen. Genever, Frankfurt, Strasbourg, Leyden, La Rochelle, Worms, Orleans och lilla Nyon -- här fanns den nya friska ungdomliga revolten. Det var ett tänkande som passade en ny ekonomisk grupp som aristokratin hatade. Den "protesterade" mot mystiken i naturen och mot mystiken i supernaturen i den sakramentala och kontemplativa kyrkan. Man kan inte lita på dessa former av "dolda" budskap. Predikan över ordet får ersätta mystiken. Människan får ersätta Guds hemligheter.

Den goda trenden idag till katolicismen är säkerligen en längtan tillbaka till inkarnationens stora mysterium, men inte endast en regressiv längtan utan också en prospektiv. Mässan är i centrum och i centrum för den är sakramentet vid altaret. Men inte som medeltida nativ magi utan som levande verklighet för oss alla. Fortfarande, precis som förr inom protestantismen, känns mässan främmande för många. Svenska kyrkan använder numera tydligt termen "Mässa" och försöker komma närmare mysteriet. Men samma skepsis finns kvar: hur kan någon med sitt tänkande bevarat vara säker på att brödet som ser ut som en oblat, verkligen är Kristi kropp? Hur kan man psykologiskt verkligen erfara att vinet är Kristi blod utgjutet för oss? Många slipper ur det med: det är ju bara symboler, vi kan ha juice istället. Men kvar är tvivlet. Precis som 1500-talets reformatörer är många i kyrkan mer bekväma med att slippa lita på mysterier och istället lita på sin egen "tro" och det som står på pappret i den Heliga Skrift och som predikanten säger så att vi hör det i realtid.

Historiskt sett var det också en logisk utveckling att affärsmännens och humanisternas religion måste vara en som beror på individens egen vilja, egen tro, och inte lita på Guds osynliga och dolda verksamhet. Ibland har jag mött elever som kommit hem från två veckor i Taizé och har blivit betydlig mer katolska i sin öppenhet. Kanske har de snart fallit tillbaka i leden i sin frikyrkoförsamling igen.

Jag uppfattade nog redan tidigt protestantismen som en ängslig religion. På samma sätt som en tonåring som gör uppror mot mamma och går sin egen väg, säkert ibland känner osäkerhet, hamnar protestanten från början i en skakig situation. Fundamentalism behövs för att säkra sin tro, men också den leder till oro. Mamma vet mycket, ofta har hon rätt. När nu protestanter allt oftare konverterar är det nog fråga om att komma hem till Moderkyrkan -- därför att livet på egen hand och endast det predikade ordet är ett ängsligt liv.

Den goda trenden till katolicismen

Idag är det nästan trendigt att konvertera till katolska kyrkan bland frikyrkofolk men på 1970-talet var det inte på det viset. Däremot hade vi som studerade i Nathan Söderbloms bibliotek ovanför Domtrappkällaren i Uppsala många diskussioner om vart protestantismen var på väg. Vi var imponerade av det katolska, dels 40-talskonversionerna bland poeter och författare i Sverige, dels arbetarprästerna i Frankrike, dels befrielseteologin i Sydamerika. Men också av Tolkien, som i sin Ringentrilogi egentligen tänkte på det katolska sakramentet vid altaret.

Protestantismen, både den lutherska varianten och den anglikanska, men främst den calvinistiska och senare de olika varianterna av pingstkyrkorna i väst, tedde sig för många av oss som mindre attraktiva.  De gav ett tråkigt, avmystifierat, nästan juridiskt intryck. Men vi fördömde varken protestantismen eller humanismen för de tedde sig som nödvändiga, när de startade i Noyon och Wittenberg. De behövdes för att det sakramentala katolska livet skulle växa ur sin barnsliga medeltida utformning som inte riktigt förmådde inse inkarnationens mysterium. Vid vissa tidsperioder firade folk mässa en gång om året, så omgärdat av magisk mystik var sakramentet. Författare som Eckhart och Johannes av Korset kunde ser djupet i inkarnationen men hade kvar den grekiska distansen till det jordiska och befann sig som en överklass över de stora massornas naiva katolicism. Idag romantiserar vi gärna denna naivitet, men den var utan tvekan en omogenhet och en tvångströja. Så protestantismen behövdes.

Men protestanterna överlag missade hemligheten med sakramenten och slog så att säga sönder nöten både med skal och den frukt som fanns innanför skalet. Skalet skyddade nöten och skulle tas bort för att ta del av innehållet, men istället förstördes alltihop. Sedan försökte man under seklerna som kom att pussla ihop fragmenten men lyckades aldrig. När man läser den unge Calvins tankar ser man en ivrig humanist som beundrar Seneca, inte alls i opposition till katolicismen, men med renässansens energi inom sig. När han sedan ansluter sig till reformen och använder sitt intellekt till att ledan den, ser vi just hur krossandet av sakramentens mystik tar sin början. I sina brev visar Calvin att han inte längre är intresserad av det verkliga innehållet i sakramenten och inkarnationen. Protestantismen bryter upp den ärvda symboliken, de ärvda bilderna och figurerna som utgjorde nyckeln till Jesu mysterium och reducerar den kristna religionen, re-formerar den till en mänsklig affär. Några sekel senare ger de upp alltihop i en psykologisk liberalism. Medan katolska kyrkan ängsligt bevarar sin sakramentala syn på tillvaron och tillber inkarnationens mysterium.

Protestantismen är intressant, såsom en tonårings uppror mot föräldrarna är det. I Calvins hemstad Noyon bröt man ner korset från St Pierre-katedralen och drog det i gatsmutsen och hängde det på skampålen mitt på torget. Vi vet inte om han själv var med att göra detta, men det verkar inte som om han protesterade. Luther spikade upp teser på en kyrkport, betydligt mer beskedlig. Men det är den humanistiska revolten mot både naturen och supernaturen. Man kan se den gamla katolska medeltiden i Dantes beskrivning av universum, medan vi lätt finner den nya ungdomliga stilen i Shakespeare.

Många protestanter och frikyrkliga jag mött har försökt se sin tradition som bibelordets försvarare emot den katolska kulturen. Som Miguel Servet gjorde: finns det stöd för sakramenten i texterna? Naturligtvis är frågan upprorisk och frisk på sitt sätt, men den glömmer att sakramenten och den katolska liturgin bygger på den underbara hemligheten som döljer sig i texterna, det som allt handlar om. Och vi kan historiskt förstå denna "glömska" eller direkta ointresse. Agrar kultur försvinner i den nya tidens Europa och ersätts alltmer av en merkantil stadskultur. Det är helt enkelt mossigt att vara nunna eller munk i ett kloster ute i ödemarken eller högt upp i Chartreuse-bergen. Det är i staden, bland maskiner och tryckpressar och tavernor som den nya reformerade tron ska göra sig hörd. Folk ser i sin omgivning saker som människan skapar, det är människors sociala liv som är intressant. Man handlar och säljer och vill se på pappret att man äger saker. Samma sak med tron -- hur står det skrivet? Människans egentillverkade tro och det skrivna ordet är den nya tidens melodi. Vem kan lita på vad en präst viskar bakom altaret så att ingen hörd det? Vem kan lita på mysterier med bröd och
vin?

onsdag, februari 01, 2017

St Ignatii

Enligt Dahlbys "Helgondagar" från 1959 är det festdag för St Ignatius av Antiokia idag (även St:a Brigida av Irland).

Han är en viktiga apostoliska fader för oss alla. Särskilt hans betonande av Jesu namn i hjärtat är högaktuellt idag. I höstas lär en kurs i meditation på Jesu Namn gått på Berget, med Johanna Schulenburg från Wien. Hoppas den gick fint.

Kejsar Trajanus dömde Ignatius till döden. Trajanus hade respekt för kristna med som en tacksägelse till sina romerska gudar för segrar över dacier och skyter ville han göra något tydligt och valde ut biskopen i Antiokia. Han hade enligt legenden följande intressanta samtal först med Ignatius:

- Vem är du, onda ande, som vågar trotsa mina kejserliga bud och som inspirerar andra till att göra detsamma?
- Ingen kallar Teofer en ond ande.
- Vem är nu Teofer?
- En som bär Kristus inom sig.
- Vill du med detta påstå att vi romare inte bär gudar inom oss som hjälper oss i vår kamp mot fiender?
- Du misstar dig när du säger "gudar" om de som endast är djävlar. Det finns endast en Gud, som skapade himlarna och jorden och alla ting; och det finns endast en Kristus, till vars rike jag verkligen längtar att få tillträde till.
- Refererar du till den som korsfästes under Pontius Pilatus?
- Ja till Honom som genom sin död korsfäste all synd, så att den som ger sig till Honom får all sin synd besegrad.
- Med andra ord ger du dig själv till denne Kristus inom dig?
- Ja. Och det är skrivet att han kommer att leva med oss och gå med oss.

måndag, januari 30, 2017

Ladda ner -- servern stängs !

Vill påminna om dagliga läsningar av HELA BIBELN på 365 dagar,

humlebo.nu/bibeln365.html

och rekommendera nedladdning om du trivs med läsningen, då jag stänger ned servern snart. Det är 12 pdf-filer, en för varje månad. Med ett bra citat för varje dag, ofta från den katolska kvinna eller man vi firar den dagen.

onsdag, januari 25, 2017

Pålsmäss 2017

Idag 25 jan. firar vi Pauli omvändelse på vägen till Damaskus och detta är historiskt sett ett välkänt och kärt tema som otaliga romaner, teaterpjäserr och dikter tagit upp och personifierat. Att ramla av en häst, bli bländad och blind och höra Herrens röst är helt enkelt en kulturell "gestalt" för omvändelse. Vi katoliker brukar även göra mycket av att Herren säger att Paulus förföljt Honom själv när han förföljt de kristna. Alltså är vår kyrka Herren själv.

Den begåvade författaren till de skrifter som senare fick namnet Lukas som "name-tag" på papyrusrullen, alltså ett evangelium ooch en berättelse om tiden efter uppståndelsen, hade sannolikt aldrig träffat Paulus och kunde inte ha fått den drastiska versionen från honom. Inte heller hade han läst några av Pauli brev. Han visste inte personligen vem det var och hade dålig ordning på vad han gjort. Att han skulle ha studerat för Gamaliel stämmer inte alls med tiden för de bådas jordiska levnad. Att han skulle ha jagat kristna med våld stämmer inte, för i det romerskt kontrollerade samhället kunde judar gärna kriga med ord och profeterande, inte med blanka vapen om de inte ville bli arresterade och fängslade. Det är mycket äventyrlig fantasi i de lukaniska texterna, en fantasi som är berömvärd i sig och gett oss ett mytiskt material för en stor del av det kyrkliga kalenderårets högtider. Vad vore julen utan Lukas evangelium? Eller bebådelsen? Eller pingsten?

Sannolikt mötte Paulus den Uppståndne som många andra gjorde. Det är starkt, det är underbart. Han kom till tro på den Uppståndne och på löftet om återkomsten, ett liv i glädjefullt hopp om det nya livet. Horisonten blev oändlig i Kristus. Han försvann flera år i ökenområden för att i stillhet begrunda detta, meditera och få klarhet. Detta säger han själv i sina brev. Han besöker de andra apostlarna i Jerusalem -- han är inte kallad till en koncilium som Lukas antyder. Han kommer överens med dem att sprida det nya livet i den uppståndne Kristus norrut och västerut.

De sju äkta paulusbreven är en stor skatt för oss troende. Men vi kan nog avstå från dramatiska händelser där han faller av hästen och blir blind, även om det är bra underlag för film och roman. Och för att fira pålsmäss ! Och för att kalla hästar för Pålle !

lördag, december 31, 2016

CTV.VA


På denna länk


http://www.ctv.va/content/ctv/it/livetv.html

kan vi se direkt vad som sker i St Peterskyrkan i realtid -- och utan de jobbiga kommentatorer som alltid dyker upp i andra kanaler, svenska som utländska -- och jag vill rekommendera denna kanal och kamera. De sänder flera gånger i veckan och naturligtvis under större helger.

Något nytt som skett de senaste tre åren är en förändring i musikens kvalitet. Någon eller några mycket begåvade orkesteratörer har fått ta hand om julsånger och mässans musikinslag och gjort det hela till en stor glädje för varje musiköra. Starkare körer och blåssektioner höjer kvaliteten ännu mer. Julnattens mässa låg jag utmattad och orkade endast lyssna -- men vilken behållning ! Storslagen orkestrering och harmonisering av de kända julmelodierna.

Alltmedan bloggar och nätsidor rasar över vår påves mediavänlighet och sant katolska utstrålning i budskap och framtoning, kan vi njuta av denna videokanal, smakfull, skicklig, relevant. Som ikväll på nyårsaftonen 2016.