torsdag, december 22, 2005

God jul -- tänk dig att bli hund?

Fulton Sheen har märkliga liknelser -- tänk dig att du kunde låta din själ ta en hunds form. Att sänka dig till att vara en hund bland andra hundar. Att gå ner i det begränsade tillståndet. Göra detta för att hjälpa dem. Att renovera hundlivet genom att som människosjäl ta hundens form. Att inifrån reformera de andra hundarnas liv, nå deras hjärta och arbeta i detta hjärta.

Jag gillar biskopens realistiska och "andligt materialistiska" bilder och liknelser. När Gud kommer till jorden är det lika realistiskt, lika materialistiskt, lika ödmjukt som när en mänsklig själ frivilligt går ner i hundlivet.

Min stund har inte kommit än

Vid bröllopet i Kana säger han det: Min stund har ännu inte kommit. Varför säger han det när Maria pratade om vinet som tagit slut på festen? Idag hörde jag en intressant förklaring av Jeff Cavins: Jesus tänkte på annat, inte på vinet utan på sitt blod. Det var inte dags att ge sitt blods vin ännu. Jag tycker det stämmer: så koncentrerad var säker Jesus på det som skulle ske.

tisdag, december 06, 2005

Birgitta och väktaren

Den heliga Birgitta är en av våra svenska kyrkolärare, kanske den främsta. Här är en lektion av henne (VII:5):

I ditt hjärta finns fröjder som du får av Kristus. Men du har en ovän. Denna ovän vill ta sig in i ditt hjärta och rensa undan dessa fröjder. Det gör han genom att vända ditt begär till andra fröjder, sådana som står i motsats till Kristus. Ovännen använder främst två vägar in till hjärtat: synen och hörseln. Men det finns en väktare. Det är förnuftet. Förnuftet använder tanke och språk. Det är viktigt att förnuftet säger till ovännen och till oss tydliga ord om vad som sker. Förnuftet identifierar, förstår. Liksom hos Thomas är de verkliga fröjderna förnuftiga, de kränkande fröjderna oförnuftiga. Den gamla riktiga kristendomen.

lördag, december 03, 2005

Multikulti

Katoliker i Sverige startar en socialakademi Göteborg. När man tittar på första evenemanget tycks det handlar om pluralism och multikulti - om hur vi ska komma överens mellan alla religioner och kulturer. Trivas tillsammans, se de världen vi alla har att bidra till. Man hör tanken som Erwin Bischofsberger hade på 80-talet: en mötesplats, ett torg där alla "sanningar" kan mötas och ha dialog.

Situationen är drömlik och lite fantastisk - så olik det som Nya Testamentet och den kristna kyrkan tänker. Situationen är dessutom sorligt relativistisk i grunden. Varje enkel människa som ser realistiskt på Jesus märker att något sofistikerat pågår. När Paulus talar om vad som bör pågå i kyrkan, tänker han sig detta: de som kommer in i rummet och hör sanningen sägas blir träffade i hjärtat och alla ens hemligheter är avslöjade och man kan bara falla på knä och utropa att här finns den levande Guden. Se 1 Kor. 14.25 för detta sätt att se på kyrkan. Det handlar inte om dialog med andra trosuppfattningar.

En annan bild som känns en smula chestertonsk: I en liten stad finns tre tidningar. En av dem säger sanningen, de andra två säljer bättre. Nu startas tre tidningar till. De säljer bra, de har olika intressanta profiler. En glad ekumeniker och tidningsman säger nu: vi borde träffas i en social akademi för vi bidrar ju alla till sanningen? Men den enkle medborgaren med lite realism vet: fortfarande talar en tidning sanning och de andra säljer bättre.

Kanske religioner är som intressanta tidningar? Eller är det sanningen som är huvudsaken, den enkla och svårsmälta, den som träffar i hjärtat och får mig att gå ner på knä?

ISA - det intelligenta stödet

På arabiska heter Jesus ISA. Så heter också ett system för stöd i bilen - så att man inte kör för fort. På liknande sätt är det med Gud. Du behöver honom för anpassning till verkligheten. Intelligent Stöd för Anpassning. Du kör för fort av bara naturen. Det känns inte bra när du kör för fort, trots att kanske ingen olycka sker. Du inbjuder sorg och elände och du känner dig fri på ett falskt sätt. Du behöver ISA, intelligent stöd för anpassning, en tro som tar ner farten, lär dig rätt perspektiv på vad det är att färdas genom livet, lär dig vad färden går ut på, lär dig vilket glädje som väntar när färden är över. Utan ISA missar du allt det där, högst sannolikt.

söndag, november 27, 2005

Empirisk kropp

Många undrar hur verklig enhet mellan människor, enhet mellan troende och otroende, mellan kristna av olika denominationer, ska gå till. Ja, hur ska den kunna ske?

Det sker under mässans höjdpunkt: vi ser det konsekrerade brödet och vinet. Det är Jesu kropp och blod, inte oblat och vin. Utanför kyrkan hörs trafik. Därinne hörs människors närvaro och prästens ord. Något barn skriker lite, någon stol skrapar, någon hostar. Med ögonen ser vi som sitter nära nog hur vinet och brödet är där på altaret. Men det är inte bröd och vin. Det är Jesus. Mina ögon ser de tillfälliga egenskaperna, det som normalt är bröd och vin. Min själ ser Jesus. Det är här, i detta ögonblick, i det vi tänker, vill och tror som enhet med Gud uppstår. Kyrkan, historien, alla människor blir en enda enhet med Gud när vi empiriskt erkänner Gud här vid altaret: Jesu kropp och blod är här framför oss. Det är inte en symbolisk rit, det är empirisk närvaro. Renare än så kan det inte bli: maranata !

fredag, november 25, 2005

En-ordsbönen och tre-ordsbönen

Elever som inte tror på Gud brukar jag råda: om du inte absolut måste fortsätta som otroende så pröva en liten kort bön då och då. Bara tre ord, det går fort, ingen behöver se dig, bara säg: Gud säg något ! Om du känner att det är viktigt att du inte tror på Gud, så kanske du ska vänta ett tag. Du kan leva bland människor som inte gärna tolerera att du plötsligt börja tro. Det kan vara andra omständigheter som hindrar. Men om det är någorlunda fritt för dig så gör denna bön. Tre korta ord. Många har märkt stora förändringar i sitt liv efter ett tag. Om Gud finns där och är allsmäktig är det ytterst logiskt att något händer. Klart att du kan vara lite skraj för det. Men pröva!

Bernard Groeschel säger en märklig sak: alla människor utan tro men med många fina saker i sina liv, befinner sig i en märklig situation. De har fått en massa lycka, en stor mängd fina egenskaper, målsättningar, ambitioner och ögonblick - allt från Gud, allförbarmaren. De tackar inte. Otron är kanske mer en otacksamhet än direkt förnekelse. Groeschel menar nu, tycks det, att Jesus sannolikt fortsätter att skänka dem välsignelser också efter kroppens död. Ändå vill jag säga: du som är otroende och tar emot den ena fina stunden efter den andra, försök på prov göra en-ordsbönen. Det går snabbt, du kan göra det lite i skymundan så ingen hör dig. Säg bara: TACK ! Som Catarina Broomé sa en gång: vägen till verklig lycka är tacksamhet.

Jag möter otroende varje dag. Det är märkliga varelser. Vi måste ägna dem omsorg.

lördag, november 19, 2005





En katolsk blogg för älskare av tillvaron som Gud vill ha den






























måndag, november 07, 2005











Religion är politik?







Att skilja religion från politisk makt är en modern akademisk handling. Jesus skiljer dem inte åt när han talar om att ge Gud det som tillhör Gud och Caesar det som tillhör Caesar. Det är bara att studera historien: tron ger politisk makt, ibland obetydlig, ibland betydlig. Varje kristen frestas att upprätta ett politisk Gudsrike redan innan Hans Rike är ett faktum. Den frestelsen kan leda till att Henry VIII avrättar Thomas More --- men den kan också ledan till Gregorius den Store som i praktiken ledde en kristen teokrati under några år under en tid som förött hela Italien kulturellt och politiskt.

Så här skrev en anononym kristen till en hedning vid namn Diognetus, troligtvis en lärare till Marcus Aurelius, kejsare på 200-talet.

"De kristna kan nämligen inte urskiljas tydligt från resten av befolkningen, vare sig genom nationalitet, ras eller seder. De lever inte i städer för sig, de talar inte något speciellt sätt, de följer inte någon excentrisk livsform. Deras lära har faktiskt inte upptäckts av nyfikna eller vetgiriga; ändå har de en lära som inte är påhittad av människor och därför inte liknar de läror som andra har. Fast de lever både i grekiska och barbariska städer, allt efter omständigheterna, och följer landets seder vad gäller mat och kläder och annat som hör till det dagliga levernet, ger de ändå prov på en märklig och helt klart extraordinär gemenskap. De lever i olika länder men är egentligen främlingar. De tar del av samhället som andra medborgare men gör det som utlänningar. Varje främmande land är som ett hemland för dem men ändå är varje hemland som ett utland för dem. De gifter sig och får barn som alla andra men de lämnar inte bort sina barn eller offrar dem. De äter vid samma bord som alla andra men ligger inte i samma säng som dem. De lever med mänskliga kroppar men lever inte för dessa kroppar. De är aktiva här på jorden men är medborgare i himmelriket."

Detta skrevs vid en tid av förföljelser. I tider av politisk makt är de kristna också "aktiva på jorden men är medborgare i himmelriket."


















tisdag, oktober 25, 2005











Emotivismen källa?







Emotivismen blev filosofisk teori först på 1800-talets mitt....men här är källan, eller hur?

Newman i The Idea of a University:
"Thus if you look into the Anglican Prayer Book, you will find definite credenda, as well as definite agenda; but in proportion as the Lutheran leaven spread, it became fashionable to say that Faith was, not an acceptance of revealed doctrine, not an act of the intellect, but a feeling, an emotion, an affection, an appetency; and, as this view of Faith obtained, so was the connexion of Faith with Truth and Knowledge more and more either forgotten or denied. At length the identity of this (so-called) spirituality of heart and the virtue of Faith was acknowledged on all hands."


















lördag, oktober 22, 2005











Cum metu et tremore vestram salutem operamini







Det finns något befriande i realismen. En person som medger den reella möjligheten av det hon inte förstår eller räknat med är fri. Därmed kan en agnostiker som den kvinnliga advokaten i filmen The Excorcism of Emily Rose (utmärkt spelad av Laura Linney) kämpa för en större realism än den låsta åklagaren gör, fast han är trogen kyrkobesökare. Bra poäng där av paret Derrickson och Boardman! Genom realism är personen möjlig att tala med - för både Gud och demoner. Även om det kan bli fråga om att på ett drastiskt sätt arbeta på sin frälsning med fruktan och bävan. Som för Emily Rose.




























Dramats världsbild






En elev som absolut inte ville kallas kristen utbrast förvånad: vad kristendomen ger är ett stort drama ! Han fortsatte ungefär så här:

"Vi försöker låtsas som universum är ett faktum men vi går och ser Sagan om Ringen och läser Änglar och Demoner för att bli levande inuti. Är det inte knäppt? Om kristendomen är sann LEVER VI REDAN i detta drama. Vi måste välja vilken makt vi stöder. Det valet är avgörande. I ett äventyr kan det gå illa. Det kan gå riktigt illa. Annars är det inget riktigt äventyr. Vad vi säger och tänker blir plötsligt mycket viktiga saker. Inte som sekulärfundamentalismen säger: det spelar ingen roll bara du är snäll. Eller bara du gör det politiskt korrekta. Kristendomen ger nytt spännande - och hemskt ! - äventyr där dina val spelar enorm roll. I en värld utan kristen tro måste vi ständigt läsa romaner, spela live eller rollspel, se filmer och lyssna på dramatisk musik för att täcka behovet. Varför inte fatta att äventyret är sant? Varför inte delta i det äkta maktspelet?"

Man kan tillägga: det är historien som är filmduken för detta stora drama. Och historien får en fortsättning i det som Dante skildrade: helvete, skärseld, himmel.





















torsdag, september 22, 2005











Vill du?







Ibland tröttnar vi på att diskutera och argumentera. Vi kommer tillbaka till enkla saker.


Om du älskar Kristus uppstår ett särskilt tillstånd. Detta tillstånd är enligt NT förutsättningen för vidare öden för din själ. Det kan kallas det Nya livet som Paulus talar om.

Om du hoppas på en himmel med det särskilda Nya liv Jesus talar om uppstår ett tillstånd av hopp som är speciellt och inte uppnås på något annat sätt.

Om du tror på Gud och Jesus som Gud uppstår en särskild situation för dig som enligt NT krävs för att din själ ska leva på ett visst sätt både nu och efter kroppens död.

Utan de här tre specifika händelserna eller tillstånden – tro, hopp, kärlek – händer inte det som kallas Guds rike, frälsning, evig salighet.

Nu kan du ställa dig inför frågan: är jag intresserad av dessa tre händelser? Vill jag erfara dem?































Kristendom och indisk bhakti






Från den indiska teismen, ej att förblanda med den form av nihilism som går under namnet Advaita, kan den kristne lära mycket. Läser vi Isha upanishad pekar allt mot Kristus. Detsamma gäller delar av Bhagavatam. Den gamla Rigveda-kulturen hade en frisk realistisk ådra som tyvärr delvis begravdes under påverkan av kulturen i Harappa och Mohenjo Daro. Därifrån kom en gnosticism som tränger in och förklarar världen overklig och lidandet ett sken, skapelsen blir en skuggvärld. Men trots att den är angripen av denna gnosticism finns i den indiska bhakti-teismen somligt av det friska kvar.

Vilka element i denna religiositet kan den kristne få näring av?

  1. Gud som avatar. Jesus är förvisso den ende avataren i egentlig mening. Men indisk teism kan objektifiera helighet. En västerlänning som vistas en längre tid i Indien får en realistisk insikt i det heliga i vardagen. Det är då naturligt att tänka på Jesus som just Gud i en mänsklig kropp, som vi knäfaller inför såsom Gud. Jesus på förklaringsberget är här central bild. Han är ljus, han är en ljuskropp som bländar med sitt ljus. Att Jesus inte är en bland andra avatarer framgår av att han verkligen är människa och frälser genom att dela vår smärta, vår sorg, vår svaghet. Ingen indisk avatar gör det och ingen indisk avatar har den judiska synen på Fadern, såsom Jesus har den. Men indisk teism kan lära oss det realistiska i att det gudomliga tar kropp. För många sekulära i väst är det en stötande idé att helighet äger rum materiellt, ja till och med kristna kyrkor har tagit avstånd från detta och vädjat till en inre, intim, andlighet. Men indisk filosofi är här frisk och nyttig för oss: det heliga är ett hantverk här i vardagen där de tre kvaliteterna sattva, rajas och tamas erbjuder strukturer för handlingar och tillstånd och ställer oss inför valet att fokusera på Gud eller världen.

  1. Sattvakvaliteten. Här kan vi kristna lära oss den praktiska hanteringen i det heliga livet. Sattva är den fokuserade akten, då vi riktar oss till Gud genom olika aktiviteter. Indisk teism kallar det yoga. Vi kristna ser det i vår liturgi och i vår bön. I praktiken är detta att leva inför Jesus. Renheten i sattva är nåd och kommer i riktning från Gud till oss. Vi kan inte ge oss själva nåd eller träna upp nåden. Den är direkt och endast given av Jesus själv genom den helige Ande.

  1. Rajaskvaliteten. Detta är aktivitetslustan som vi utför med vilja och intention. I kristendomen innebär denna kamp ett kulturarbete där Guds kyrka strider för seger. På alla nivåer som liv lever vårt liv bedrivs denna kamp, även i stillhet med bön och arbete av alla slag. Samtidigt finns en risk för otålighet, rastlöshet och utmattning på grund av alltför ivrig eller till och med girigt aktivitet.Hemligheten med god rajas är att knyta den till sattva.

  1. Tamaskvaliteten. Genom att känna igen våra låga tillstånd kan vi lättare och mer seriöst vända medvetandet till Gud. Tamas tränger ihop vårt perspektiv och låser ner oss till begär som inte ger oss något mer än tillfällig lättnad för själva begäret. Efter tillfredsställelsen vet vi att det var värdelöst för något mer än själva nedlugnandet av begäret. I väst har genom Freud och Reich och Kinsey denna tamas gjorts till en grund för vårt beteende, vilket har lett till perversitet och onödig förminskning av det mänskliga livet. I kristendomen har detta länge varit känt som djävulskt begär och vanlig degraderande synd. Hos Paulus är detta mycket tydligt. Men från indisk teism kan vi få inspiration till att behandla synden som just en objektiv kvalitet som uppmanar oss till fokusering på sattvakvaliteten: genom bön, genom knäfall, genom bugning, genom meditation och kontemplation, genom skriftstudier.

  1. Bhakti-hängivenhet. Inom hinduismens oerhört mångfaldiga religiösa liv är vaishnavarörelsen den som närmar sig kristendomen mest. Det vore inte osannolikt att kristna missionärer inverkat på ett avgörande sätt på denna hängivenhet. Den skiljer sig genom de element som fortfarande är den gamla Harappa-kulturens syn på reinkarnation, livet som illusion, upphovet till livet som en negativ faktor och därmed en ond skapelse i någon mening (gnosticism) och förhållandet till den fria bildningen av uppenbarade religiösa avatarer. Trots dessa skillnader ska vi direkt erkänna den gemensamma betoningen på kärleken till Gud. Den kristna uppenbarelsen visar dock att det är Gud som älskar oss. Inte tvärtom. När detta erkänns av en vaishnava-bhakti – att det är Guds kärlek till oss som är avgörande genom nåd och förlåtelse – är den kristne på samma väg som bhaktan. Jag har själv vänner bland vaishnava och kan intyga att närheten till kristendomen är påtaglig. Dessutom finns en saklighet som liknar den katolska.

  1. Karma. Den kristne tror inte på den karma som kommer från Harappa-kulturens gnosticism. Karma behöver inte heller kopplas till bhakti såsom en del som måste ligga till grund för bhakti. Tvärtom uppfattar många att karmaläran knyts till bhakti på ett onödigt och inte särskilt logiskt sätt. Att vara hängiven och leva i Guds namn, leva i sattvas energi, stöds inte direkt av tanken på karma. Men vad kan vi lära oss av karma? Ordet karma kan användas på tre olika sätt: 1) som konsekvenstänkande, 2) försyn, 3) determinism. Den första kan vi som kristna acceptera som egenskap i rum-tiden, skapad av Gud, alltså orsak-verkan och vår egen förmåga att göra prognoser byggda på vår begränsade kunskap om orsak-verkan. Den andra tror vi kristna direkt på, Gud känner till alla processer och är med oss hela tiden. Denna försyn bör vi lita på, det står nära bönens sätt att förhålla sig till allt som händer. Den tredje meningen är den kristne skeptisk till: det finns en nödvändighet hos Guds plan, men samtidigt är friheten i vår vilja central för Gud. Denna viljans frihet gör karma i meningen determinism mycket tveksam. En bhakta kan alltså tala om karma endast i de två första meningarna.

Reinkarnation. Den kristne tror inte på reinkarnation eftersom Gud uppenbarar en tydlig undervisning i GT och NT där vår själ är en enda unik skapelse, tidlös och skapad för att leva i evighet nära Gud eller på avstånd från Gud. Men den indiska reinkarnationsläran – som inte heller hör till den ursprungliga Veda – kan faktiskt ses på två olika sätt. 1) En saklig beskrivning av själens vandring genom olika kroppar, 2) en beskrivning av själens renande på ett mer allmänt sätt. I den första meningen är reinkarnation ointressant för den kristne, kanske även en störning och en synd. Men i den andra meningen kan skärseldens rening och även hela människolivets rening göra reinkarnationstanken möjlig. Inom bhakti säger man också att vi ständigt reinkarnerar. Barnets kropp är inte densamma som den vuxnes kropp. Åldringens kropp är en annan än ungdomens kropp. Vi reinkarnerar under jordelivet. Detta kan en kristen hålla med om. Själen är det centrala liv som räddas, som lever för evigt, som är vårt sanna jag. Den kristne kan se den ständiga förkroppning som äger rum under jordelivet och den nya härliga förkroppning som sker efter det. Kristendomen har alltså reinkarnation i den bemärkelsen att själes förkroppas ett antal gånger under livet och sedan ytterligare en enda gång i himlen. Den härlighetskropp vi då får är av kvalitativt annat slag än den jordiska kroppen, vi kan säga att den är ren sattvakropp, medan jordekroppen är av blandade kvaliteter.





















måndag, september 19, 2005












Vad ska jag ha NT till?






En god vän - nyhedning som så många andra i vår tid - fick ett utbrott när vi var på en skogspromenad. Han skällde ut evangelierna för att att vara rena påhittade sagor och ingenting annat. Efter en talande tystnad frågade han den efterlängtade frågan: Hur ska man egentligen läsa NT? Jag såg hans smärta och sa: först handlar det om dig. Vem är du? Du är Janne med kropp och själ. Behöver din själ hjälp med något eller är den perfekt? Den behöver hjälp för räddning. OK. Läs NT som medicin för din själ. Först då har du möjlighet att läsa rätt.




















onsdag, september 07, 2005











Robert Louis Stevenson som teolog







Att han är en benådad berättare visste jag - men att det finns teologi om synden och djävulen hos Robert Louis Stevenson var en intressant överraskning. Se bara här i novellen Markheim:

"Alla synder är mord, liksom allt liv är ett krig. När jag ser din ras är
det som att se svältande sjömän på en flotte, alltid lika redo att livnära
sig på varandras liv. Jag följer en synd längre än det ögonblick den varar.
I varje synd ser jag döden som yttersta konsekvens. I mina ögon är den
söta flickan som fördunklar sin mor på en bal en minst lika blodtörstig
mördare som du. Sa jag att jag följer en synd? Jag följer dygden med lika
intresserade blickar. Den skiljer sig inte med en tumsbredd från synden.
De är båda två liar i dödsängelns hand. Jag lever för ondskan, och den
består inte i handling utan i karaktär. En dålig man är mig kär, inte hans
dåliga handling som kanske får mer välsignade följder än den mest full-
ändade dygd, vad det lider."





















lördag, september 03, 2005












Tre världar






Människor lever olika. En del lever sekulärt med stor frihet men också stor meningslöshet. En del lägger till en droppe mystik och tänker att kanske kanske finns det ett liv till efter döden och kanske kanske finns det en god Gud. De har lite mindre frihet, de måste ta hänsyn till hur man bör leva för att komma vidare. Och en del lever som kristna, de har ett förhållande till en Person och kan alltså inte vara fria på samma sätt som de sekulära men älskar istället denna Person och försöker göra förhållandet så fint som möjligt.

De här tre världarna måste ju leva vid sidan av varandra, så vi måste prata med varandra och försöka förstå varann. Den första världen - den hedniska - är ju full av trevliga människor, sorglösa som Laestadius kallade dem. Den andra världen - den väckta - är full av härliga sökare, många av dem präster som är "öppna" för de stora frågorna som man säger. Den tredje världen - den kristna - är en typisk familj, vi är gifta med Jesus, vi är barn till vår Far, vi ber dagligen vår mor Maria om hjälp.

Utifrån sett är det provocerande med den kristna familjesituationen. Många som är utanför, både hedningar och väckta, irriterar sig. Men de kristna kan lätt sucka över hedningarna, de glada sekulära människorna i världen med alla sina smågudar, pengar, trivsel, framgång, nytta och nöje. De kan stöna över de väckta som inte kan bestämma sig och ingenting kan lova, ett sorts förräderi - nådetjuvar som Laestadius kallar dem. Och med all rätt ska vi kritisera varandra, för om vi är tysta blir det värre.

I skolan använder vi argument och personlighet: de tre världarna möts och det hela blir spännande!











































javascript hit counter

View My Stats


måndag, november 07, 2005

Religion är politik?

Att skilja religion från politisk makt är en modern akademisk handling. Jesus skiljer dem inte åt när han talar om att ge Gud det som tillhör Gud och Caesar det som tillhör Caesar. Det är bara att studera historien: tron ger politisk makt, ibland obetydlig, ibland betydlig. Varje kristen frestas att upprätta ett politisk Gudsrike redan innan Hans Rike är ett faktum. Den frestelsen kan leda till att Henry VIII avrättar Thomas More --- men den kan också ledan till Gregorius den Store som i praktiken ledde en kristen teokrati under några år under en tid som förött hela Italien kulturellt och politiskt.

Så här skrev en anononym kristen till en hedning vid namn Diognetus, troligtvis en lärare till Marcus Aurelius, kejsare på 200-talet.

"De kristna kan nämligen inte urskiljas tydligt från resten av befolkningen, vare sig genom nationalitet, ras eller seder. De lever inte i städer för sig, de talar inte något speciellt sätt, de följer inte någon excentrisk livsform. Deras lära har faktiskt inte upptäckts av nyfikna eller vetgiriga; ändå har de en lära som inte är påhittad av människor och därför inte liknar de läror som andra har. Fast de lever både i grekiska och barbariska städer, allt efter omständigheterna, och följer landets seder vad gäller mat och kläder och annat som hör till det dagliga levernet, ger de ändå prov på en märklig och helt klart extraordinär gemenskap. De lever i olika länder men är egentligen främlingar. De tar del av samhället som andra medborgare men gör det som utlänningar. Varje främmande land är som ett hemland för dem men ändå är varje hemland som ett utland för dem. De gifter sig och får barn som alla andra men de lämnar inte bort sina barn eller offrar dem. De äter vid samma bord som alla andra men ligger inte i samma säng som dem. De lever med mänskliga kroppar men lever inte för dessa kroppar. De är aktiva här på jorden men är medborgare i himmelriket."

Detta skrevs vid en tid av förföljelser. I tider av politisk makt är de kristna också "aktiva på jorden men är medborgare i himmelriket."

tisdag, oktober 25, 2005

Emotivismen källa?

Emotivismen blev filosofisk teori först på 1800-talets mitt....men här är källan, eller hur?

Newman i The Idea of a University:
"Thus if you look into the Anglican Prayer Book, you will find definite credenda, as well as definite agenda; but in proportion as the Lutheran leaven spread, it became fashionable to say that Faith was, not an acceptance of revealed doctrine, not an act of the intellect, but a feeling, an emotion, an affection, an appetency; and, as this view of Faith obtained, so was the connexion of Faith with Truth and Knowledge more and more either forgotten or denied. At length the identity of this (so-called) spirituality of heart and the virtue of Faith was acknowledged on all hands."

lördag, oktober 22, 2005

Cum metu et tremore vestram salutem operamini

Det finns något befriande i realismen. En person som medger den reella möjligheten av det hon inte förstår eller räknat med är fri. Därmed kan en agnostiker som den kvinnliga advokaten i filmen The Excorcism of Emily Rose (utmärkt spelad av Laura Linney) kämpa för en större realism än den låsta åklagaren gör, fast han är trogen kyrkobesökare. Bra poäng där av paret Derrickson och Boardman! Genom realism är personen möjlig att tala med - för både Gud och demoner. Även om det kan bli fråga om att på ett drastiskt sätt arbeta på sin frälsning med fruktan och bävan. Som för Emily Rose.

Dramats världsbild

En elev som absolut inte ville kallas kristen utbrast förvånad: vad kristendomen ger är ett stort drama ! Han fortsatte ungefär så här:

"Vi försöker låtsas som universum är ett faktum men vi går och ser Sagan om Ringen och läser Änglar och Demoner för att bli levande inuti. Är det inte knäppt? Om kristendomen är sann LEVER VI REDAN i detta drama. Vi måste välja vilken makt vi stöder. Det valet är avgörande. I ett äventyr kan det gå illa. Det kan gå riktigt illa. Annars är det inget riktigt äventyr. Vad vi säger och tänker blir plötsligt mycket viktiga saker. Inte som sekulärfundamentalismen säger: det spelar ingen roll bara du är snäll. Eller bara du gör det politiskt korrekta. Kristendomen ger nytt spännande - och hemskt ! - äventyr där dina val spelar enorm roll. I en värld utan kristen tro måste vi ständigt läsa romaner, spela live eller rollspel, se filmer och lyssna på dramatisk musik för att täcka behovet. Varför inte fatta att äventyret är sant? Varför inte delta i det äkta maktspelet?"

Man kan tillägga: det är historien som är filmduken för detta stora drama. Och historien får en fortsättning i det som Dante skildrade: helvete, skärseld, himmel.

torsdag, september 22, 2005

Vill du?

Ibland tröttnar vi på att diskutera och argumentera. Vi kommer tillbaka till enkla saker.


Om du älskar Kristus uppstår ett särskilt tillstånd. Detta tillstånd är enligt NT förutsättningen för vidare öden för din själ. Det kan kallas det Nya livet som Paulus talar om.

Om du hoppas på en himmel med det särskilda Nya liv Jesus talar om uppstår ett tillstånd av hopp som är speciellt och inte uppnås på något annat sätt.

Om du tror på Gud och Jesus som Gud uppstår en särskild situation för dig som enligt NT krävs för att din själ ska leva på ett visst sätt både nu och efter kroppens död.

Utan de här tre specifika händelserna eller tillstånden – tro, hopp, kärlek – händer inte det som kallas Guds rike, frälsning, evig salighet.

Nu kan du ställa dig inför frågan: är jag intresserad av dessa tre händelser? Vill jag erfara dem?

Kristendom och indisk bhakti

Från den indiska teismen, ej att förblanda med den form av nihilism som går under namnet Advaita, kan den kristne lära mycket. Läser vi Isha upanishad pekar allt mot Kristus. Detsamma gäller delar av Bhagavatam. Den gamla Rigveda-kulturen hade en frisk realistisk ådra som tyvärr delvis begravdes under påverkan av kulturen i Harappa och Mohenjo Daro. Därifrån kom en gnosticism som tränger in och förklarar världen overklig och lidandet ett sken, skapelsen blir en skuggvärld. Men trots att den är angripen av denna gnosticism finns i den indiska bhakti-teismen somligt av det friska kvar.

Vilka element i denna religiositet kan den kristne få näring av?

  1. Gud som avatar. Jesus är förvisso den ende avataren i egentlig mening. Men indisk teism kan objektifiera helighet. En västerlänning som vistas en längre tid i Indien får en realistisk insikt i det heliga i vardagen. Det är då naturligt att tänka på Jesus som just Gud i en mänsklig kropp, som vi knäfaller inför såsom Gud. Jesus på förklaringsberget är här central bild. Han är ljus, han är en ljuskropp som bländar med sitt ljus. Att Jesus inte är en bland andra avatarer framgår av att han verkligen är människa och frälser genom att dela vår smärta, vår sorg, vår svaghet. Ingen indisk avatar gör det och ingen indisk avatar har den judiska synen på Fadern, såsom Jesus har den. Men indisk teism kan lära oss det realistiska i att det gudomliga tar kropp. För många sekulära i väst är det en stötande idé att helighet äger rum materiellt, ja till och med kristna kyrkor har tagit avstånd från detta och vädjat till en inre, intim, andlighet. Men indisk filosofi är här frisk och nyttig för oss: det heliga är ett hantverk här i vardagen där de tre kvaliteterna sattva, rajas och tamas erbjuder strukturer för handlingar och tillstånd och ställer oss inför valet att fokusera på Gud eller världen.

  1. Sattvakvaliteten. Här kan vi kristna lära oss den praktiska hanteringen i det heliga livet. Sattva är den fokuserade akten, då vi riktar oss till Gud genom olika aktiviteter. Indisk teism kallar det yoga. Vi kristna ser det i vår liturgi och i vår bön. I praktiken är detta att leva inför Jesus. Renheten i sattva är nåd och kommer i riktning från Gud till oss. Vi kan inte ge oss själva nåd eller träna upp nåden. Den är direkt och endast given av Jesus själv genom den helige Ande.

  1. Rajaskvaliteten. Detta är aktivitetslustan som vi utför med vilja och intention. I kristendomen innebär denna kamp ett kulturarbete där Guds kyrka strider för seger. På alla nivåer som liv lever vårt liv bedrivs denna kamp, även i stillhet med bön och arbete av alla slag. Samtidigt finns en risk för otålighet, rastlöshet och utmattning på grund av alltför ivrig eller till och med girigt aktivitet.Hemligheten med god rajas är att knyta den till sattva.

  1. Tamaskvaliteten. Genom att känna igen våra låga tillstånd kan vi lättare och mer seriöst vända medvetandet till Gud. Tamas tränger ihop vårt perspektiv och låser ner oss till begär som inte ger oss något mer än tillfällig lättnad för själva begäret. Efter tillfredsställelsen vet vi att det var värdelöst för något mer än själva nedlugnandet av begäret. I väst har genom Freud och Reich och Kinsey denna tamas gjorts till en grund för vårt beteende, vilket har lett till perversitet och onödig förminskning av det mänskliga livet. I kristendomen har detta länge varit känt som djävulskt begär och vanlig degraderande synd. Hos Paulus är detta mycket tydligt. Men från indisk teism kan vi få inspiration till att behandla synden som just en objektiv kvalitet som uppmanar oss till fokusering på sattvakvaliteten: genom bön, genom knäfall, genom bugning, genom meditation och kontemplation, genom skriftstudier.

  1. Bhakti-hängivenhet. Inom hinduismens oerhört mångfaldiga religiösa liv är vaishnavarörelsen den som närmar sig kristendomen mest. Det vore inte osannolikt att kristna missionärer inverkat på ett avgörande sätt på denna hängivenhet. Den skiljer sig genom de element som fortfarande är den gamla Harappa-kulturens syn på reinkarnation, livet som illusion, upphovet till livet som en negativ faktor och därmed en ond skapelse i någon mening (gnosticism) och förhållandet till den fria bildningen av uppenbarade religiösa avatarer. Trots dessa skillnader ska vi direkt erkänna den gemensamma betoningen på kärleken till Gud. Den kristna uppenbarelsen visar dock att det är Gud som älskar oss. Inte tvärtom. När detta erkänns av en vaishnava-bhakti – att det är Guds kärlek till oss som är avgörande genom nåd och förlåtelse – är den kristne på samma väg som bhaktan. Jag har själv vänner bland vaishnava och kan intyga att närheten till kristendomen är påtaglig. Dessutom finns en saklighet som liknar den katolska.

  1. Karma. Den kristne tror inte på den karma som kommer från Harappa-kulturens gnosticism. Karma behöver inte heller kopplas till bhakti såsom en del som måste ligga till grund för bhakti. Tvärtom uppfattar många att karmaläran knyts till bhakti på ett onödigt och inte särskilt logiskt sätt. Att vara hängiven och leva i Guds namn, leva i sattvas energi, stöds inte direkt av tanken på karma. Men vad kan vi lära oss av karma? Ordet karma kan användas på tre olika sätt: 1) som konsekvenstänkande, 2) försyn, 3) determinism. Den första kan vi som kristna acceptera som egenskap i rum-tiden, skapad av Gud, alltså orsak-verkan och vår egen förmåga att göra prognoser byggda på vår begränsade kunskap om orsak-verkan. Den andra tror vi kristna direkt på, Gud känner till alla processer och är med oss hela tiden. Denna försyn bör vi lita på, det står nära bönens sätt att förhålla sig till allt som händer. Den tredje meningen är den kristne skeptisk till: det finns en nödvändighet hos Guds plan, men samtidigt är friheten i vår vilja central för Gud. Denna viljans frihet gör karma i meningen determinism mycket tveksam. En bhakta kan alltså tala om karma endast i de två första meningarna.

Reinkarnation. Den kristne tror inte på reinkarnation eftersom Gud uppenbarar en tydlig undervisning i GT och NT där vår själ är en enda unik skapelse, tidlös och skapad för att leva i evighet nära Gud eller på avstånd från Gud. Men den indiska reinkarnationsläran – som inte heller hör till den ursprungliga Veda – kan faktiskt ses på två olika sätt. 1) En saklig beskrivning av själens vandring genom olika kroppar, 2) en beskrivning av själens renande på ett mer allmänt sätt. I den första meningen är reinkarnation ointressant för den kristne, kanske även en störning och en synd. Men i den andra meningen kan skärseldens rening och även hela människolivets rening göra reinkarnationstanken möjlig. Inom bhakti säger man också att vi ständigt reinkarnerar. Barnets kropp är inte densamma som den vuxnes kropp. Åldringens kropp är en annan än ungdomens kropp. Vi reinkarnerar under jordelivet. Detta kan en kristen hålla med om. Själen är det centrala liv som räddas, som lever för evigt, som är vårt sanna jag. Den kristne kan se den ständiga förkroppning som äger rum under jordelivet och den nya härliga förkroppning som sker efter det. Kristendomen har alltså reinkarnation i den bemärkelsen att själes förkroppas ett antal gånger under livet och sedan ytterligare en enda gång i himlen. Den härlighetskropp vi då får är av kvalitativt annat slag än den jordiska kroppen, vi kan säga att den är ren sattvakropp, medan jordekroppen är av blandade kvaliteter.

måndag, september 19, 2005

Vad ska jag ha NT till?

En god vän - nyhedning som så många andra i vår tid - fick ett utbrott när vi var på en skogspromenad. Han skällde ut evangelierna för att att vara rena påhittade sagor och ingenting annat. Efter en talande tystnad frågade han den efterlängtade frågan: Hur ska man egentligen läsa NT? Jag såg hans smärta och sa: först handlar det om dig. Vem är du? Du är Janne med kropp och själ. Behöver din själ hjälp med något eller är den perfekt? Den behöver hjälp för räddning. OK. Läs NT som medicin för din själ. Först då har du möjlighet att läsa rätt.

onsdag, september 07, 2005

Robert Louis Stevenson som teolog

Att han är en benådad berättare visste jag - men att det finns teologi om synden och djävulen hos Robert Louis Stevenson var en intressant överraskning. Se bara här i novellen Markheim:

"Alla synder är mord, liksom allt liv är ett krig. När jag ser din ras är
det som att se svältande sjömän på en flotte, alltid lika redo att livnära
sig på varandras liv. Jag följer en synd längre än det ögonblick den varar.
I varje synd ser jag döden som yttersta konsekvens. I mina ögon är den
söta flickan som fördunklar sin mor på en bal en minst lika blodtörstig
mördare som du. Sa jag att jag följer en synd? Jag följer dygden med lika
intresserade blickar. Den skiljer sig inte med en tumsbredd från synden.
De är båda två liar i dödsängelns hand. Jag lever för ondskan, och den
består inte i handling utan i karaktär. En dålig man är mig kär, inte hans
dåliga handling som kanske får mer välsignade följder än den mest full-
ändade dygd, vad det lider."

lördag, september 03, 2005

Tre världar

Människor lever olika. En del lever sekulärt med stor frihet men också stor meningslöshet. En del lägger till en droppe mystik och tänker att kanske kanske finns det ett liv till efter döden och kanske kanske finns det en god Gud. De har lite mindre frihet, de måste ta hänsyn till hur man bör leva för att komma vidare. Och en del lever som kristna, de har ett förhållande till en Person och kan alltså inte vara fria på samma sätt som de sekulära men älskar istället denna Person och försöker göra förhållandet så fint som möjligt.

De här tre världarna måste ju leva vid sidan av varandra, så vi måste prata med varandra och försöka förstå varann. Den första världen - den hedniska - är ju full av trevliga människor, sorglösa som Laestadius kallade dem. Den andra världen - den väckta - är full av härliga sökare, många av dem präster som är "öppna" för de stora frågorna som man säger. Den tredje världen - den kristna - är en typisk familj, vi är gifta med Jesus, vi är barn till vår Far, vi ber dagligen vår mor Maria om hjälp.

Utifrån sett är det provocerande med den kristna familjesituationen. Många som är utanför, både hedningar och väckta, irriterar sig. Men de kristna kan lätt sucka över hedningarna, de glada sekulära människorna i världen med alla sina smågudar, pengar, trivsel, framgång, nytta och nöje. De kan stöna över de väckta som inte kan bestämma sig och ingenting kan lova, ett sorts förräderi - nådetjuvar som Laestadius kallar dem. Och med all rätt ska vi kritisera varandra, för om vi är tysta blir det värre.

I skolan använder vi argument och personlighet: de tre världarna möts och det hela blir spännande!

lördag, augusti 27, 2005

Det rena och klara Gudsordet: ho kan det fördraga?


Laestadius är underbar: när han ska ge exempel på att "om Guds ord predikas rent och klart i helgedomen, så har icke mången lust att komma dit, ty Guds ord, rent och klart predikat, låter i världens öron som hundskall" så citerar han Joh 6 där Jesus säger att han är i brödet och vinet kroppsligen - det mest katolska av alla Jesu ord! Och Laestadius har så rätt. Just den rena eukaristin är för många "ett hårt tal, ho kan det fördraga." (Se Laestadius Visitationstal i Arvidsjaur 1856)

Ignatius och myntslagen

Jag brukar illustrera livets slut med vänster handflata rakt upp och höger infallande med fingrarna mitt i den vänstra - en T-korsning med en väg uppåt och den andra nedåt. Ignatius av Antiokia har en alternativ bild: två myntslag i cirkulation i världen.(Brevet till magnesianerna). Man kan se de olika stämplarna tydligt: Jesus Kristus eller denna världens prins. Vilka mynt har du i börsen när du närmar dig pärleporten?


Franciskus tre grunder:


1 - du äger ingenting -- med lånad kropp rör du dig på lånad mark; allt du har är Hans, gåvor utan ände, tacksamhet utan uppehåll; detta tillstånd av fattigdom är universellt, det gäller alla, utgör även grund för synd och dom för alla som tror sig äga föremål eller tillstånd (t. ex. tfnn - trivsel, framgång, nytta och nöje) ;grundsituationen á la Franciskus

2 - du har en passion för en enda Person, världsalltets Herre, Jesus Kristus, du är inte kontemplativt likgiltig utan dynamiskt fäst vid Någon, utan att äga något är du kär i Gud, hans ord och sakrament, hans kropp; denna kärlek är nödvändig och behövd, viljemässig och intellektuell, individens riktadhet; grundintentionen á la Franciskus

3 - dessa två färgar av sig på sociala situationer, bildar samhälle, men kan inte sättas i centrum som viljeobjekt utan måste komma sig av 1 och 2, det blir i annat fall följande av bud eller regler, lagstiftning; äkta social samvaro uppstår som en frukt av fattigdom och kärlek till Herren; grundeffekten á la Franciskus

+ Peguy's hoppregel:

4) Hoppet räknar med att du har hela livet framför dig - hela evigheten. Genom Honom jobbar det temporära för det eviga i fattigdomen, kärleken och hoppet.


Från skapelse till himmel

Kroppar är fragila, cellerna faller isär hela tiden (skador, sjukdom, åldrande, död). Systemet har den egenskapen att falla isär och sluta fungera. Isärfallandet är en systemegenskap som inte i sig behöver finnas. I ett system av organiskt liv utan den egenskapen är kropparna stabila. Vi måste alltså medge, som de gamla skrifterna säger, att kroppar kan vara stadiga, utan isärfallande, utan att funktioner upphör. Kroppar på riktigt, inte endast en temporär och skör existens. Vårt liv med denna sköra biologi är ett försökshit för att kunna stå upp med en riktig kropp. Rätt tro, hopp och kärlek leder dit. Vi använder då på ett livsavgörande sätt mentala förmågor: vilja, intellekt, kärlek till Gud och natur men även till medresenärerna, människorna, i synnerhet helgonen och Maria.

Kronologiskt från skapelse till himlen: stabil-transgression-labil-transformation-stabil


Bön - vad är det?


Tänk så här: det naturliga programmet drar nedåt i tråkighet och ledsnad och måste distraheras med en serie trivselaktiviteter varje dag. Bön är en omkoppling, som vänder dig åt motsatt håll. Där väntar Jesus för att få fortsätta undervisningen i sanningsprogrammet. För du var långt ifrån klar med de olika kurserna där.


lördag, juli 09, 2005

Han har öppnat pärleporten

Det är högsommar på torpet. Alla är lediga. I goda vänners sällskap pratar vi om Totta Näslund. Han har gått genom pärleporten alldeles nyligen, tagit någon genväg kanske. Någon i sällskapet säger att det finns en annan port också, mindre trevlig. Dit går några - hur många? Det är fullt av folk där, säger en annan. Nej, jag tror alla kommer till himlen säger min ängel till fru.

På det rangliga träbordet ligger André Rousseaux's bok om Péguy. Vi låter Péguy göra sitt inlägg.

Péguy: var fruktansvärt klar över mannen som öppnar pärleporten! En man, en enda, går från himmel till jord, öppnar himlen på jorden, skriver in himlen i köttet och i naturen och i folkens historia. Den mannen är nu man. Han har en mans kropp. Feminismen måste falla på knä. Han är man. Just nu är han man och Gud. Han gör livet på jorden himmelskt mitt i smärtan, särskilt livet i familjen och i fattigdomen, i maktlösheten mot terrorism och storpolitik. Han är inte spirituell, han säger inte "det här är egentligen himlen". Han gör blodet och chocken över våldet till pärleport, han gör misslyckandet och den skamfulla förlusten till pärleport. Jesus är pärleporten i den mänskliga kroppens liv, i den mänskliga historiens liv, i vårt land, vår hembygd, vår familj. Han inkarnerar evighet i vår historiska tid.

Och så kan vi på detta péguyianska sätt sjunga med Totta:

Han har öppnat pärleporten
Så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
Och bevarat mig som sin.

onsdag, maj 25, 2005

Kristi mikrofoner

Kristus ville ha fysiska mänskliga och synliga mikrofoner, handpålagda män i direkt succesion -- inte självupplevda fromma kvinnor eller män.

Varför?

1-- Det är ett nytt liv han inför i världen, ett nytt Förbund, som bestämt fungerar endast på detta apostoliska sätt.

2-- Det är inte en generell och icke-fysisk inspiration i Jesu namn.

3-- Det är inte en församling som tar emot frälsning utan Kristi kroppsliga institution som GER frälsning, själva instrumentet för frälsning

4-- Kristi korsoffer var specifikt, historiskt och fysiskt, därför måste Hans frälsning vara det.

5-- Sakramenten är fysiska och apostoliska, alltså bundna, inte generella.

Inspiratören Josiah Royce

Den som tror att universum är verkligt tror på Gud i den mest rudimentära formen, Gud som namn. Därefter kommer logiskt Gud som komplex kausalitet; sedan Gud som PFP, partial fulfillment of a purpose, vilket är den primära formen av idé; den sekundära är representativ idé, som nä vi tänker på något sinnligt erfaret.

Varje finit vilja (vi har alla varsin) söker den absoluta viljan. Och vi gör det i så hög grad att sökande efter något annat helt enkelt är omöjligt, till och med för den mest perversa människa. Med andra ord tenderar varje individuell vilja att förena sin vilja med den absoluta -- vare sig individen är klart medveten om detta eller inte. Moral bygger på just detta. Varje handling som bringar oss lite närmare den absoluta viljan är den bästa i varje given situation.

Fader vår - tio seminarier

Tio seminarier:

Fader vår ---> kausalitet

Som är i himlen ---> ontologi

Helgat ---> värdeobjektivism

varde ditt namn ---> nominalism

Tillkomme ditt rike ---> eskatologi

Ske din vilja ---> viljans frihet

Såsom i himlen ---> idealism

Så ock på jorden ---> immanentism

vårt dagliga bröd ---> naturfilosofi

Giv oss idag ---> providentia, försyn

Och förlåt oss ---> etisk försoning

Våra skulder ---> ondskan

Såsom ock vi förlåta dem oss skydiga är ---> pliktetik

Och inled oss inte i frestelse ---> synd

Utan fräls oss ifrån det onda ---> Gud

Absolut Jesus

Jesus-->absolut sanning-->absolut sann kyrka-->Jesus sänder helig ande som objektiv garant för att kyrkan går rätt-->sammanställning (270-talet) av NT som kompletterande texter till praktiken (sakramenten)-->gradvis

uveckling av kyrkan genom precisering av den absoluta sanningen, inte förändring-->samma praktik och inspirerande texter idag.

Under historien har dock mindre grupper fallit bort från kyrkan och därmed från Jesus genom fristående läsning av texter och experiment. De flesta är på väg tillbaka till den absoluta kyrkan.

Tror du på Adam och Eva?

Tror du på Adam och Eva?

--> skilj på faktareportage och värdetext

Genesis 1 är den enda av de antika värdetexterna som påstår

1 allt liv är gott

2 kärlek, oskuld, lydnad inför det goda, äktenskap, harmoni är heliga värden

3 vi är gudsavbilder från början och ska gudomliggöras,

4 vi är både natur och supranatur, inte bara en av dem

5 vi faller ner i dåligt liv om vi försöker leka gud genom egot --> vi förnekar och lurar oss själva

Hinder för förståelse

Fulton Sheen säger:

Det finns två heliga drifter - hunger och sex

5 saker som gör det svårt att fatta det sakramentala i mat och sex:

1 subjektivism på 1300-talet - Marsilius av Padua, Ockham

2 Tysk reformation - sakramenten bort

3 Franska revolutionen - antropologisering av alla värden

4 Fascismen i kommunism, nazism och italiensk-spansk fascism

5 60-talets sexuella revolution

Vad är tro? Ett sexigt svar.

Tro är inte en sak utan 6:

1 gissning, prognos

2 påstående-tro

3 pragmatisk göra-tro

4 absolut visshet - teologisk rationalism

5 tillstånd-tro, mystiken, du befinner dig i det, inget omdöme, erfarenhet

6 personlig gåva från Jesus -- den sanna kristna tron, ett samliv

Petri primat

Leo den store skrev om Petri primat.

Dessa fem biskopsdömen blev de fem stora:
1 Rom
2 Alexandria (aktning via Marcus>petrus)
3 Antiochia (aktning via petrus)
4 Constantinopel
5 Jerusalem

Före 451, Kalcedon, fanns inga patriarker.

Endast Rom har aldrig officiellt erkänt en heretisk kristendom, vilket de andra fyra har.
År 109 hos Ignatius finns petri primat.

Buddhism och kristendom

Buddhism: smärta är ett objektivt tillstånd i förändring.

Kristendom: smärta är ett objektivt tillstånd i förändring som blir meningsfullt genom donation till ett viktigt ändamål, t ex dö för vän eller ge sitt liv till Jesus, ungefär som gödsel till den himmelska trädgården.

Parentes: Luther tog bort syndens konsekvenser
ur sin lära under förevändning att endast Gud vet vem som når himlen och vi därför endast kan tro subjektivt. Dämed försvann reparationen av syndens konsekvenser; detta krymper vår värdighet, trots att det verkar så skönt till en början med denna överflyttning av den andliga praktiken till Gud.

Donationsprincipen

Donationsprincipen: förutsedd i GT, genomförd av Jesus i NT, använd dagligen i mässan för nytt liv och grunden -- utgångspunkt för den filosofiska etiken sedan 2000 år. Inget nytt har hänt. Gud ger liv. Kulturkampen pågår.

Insikt

Insikt inför mässan: Jesus, nu är det dags för enklare tjänst -- inte stora verk, inte kamp mot egen och andras synd. Bara vara i tjänst, muntert, morskt och meditativt. Tillbringa tjänstetid och älska. Det räcker. Tack evige Herre !

Gammal matbön

Aperis tu manum tuam
Et imples omne animal benedictione.

Gloria Patri...etc


Primär ontologi

Gud ger som primära ontologiska fakta föjande ordning:

(samtidigt är det en moralisk uppmaning att observera varje skikt)

1 Liv ---> universum, naturen, naturlagarna, själva den empiriska
erfarenheten, perceptionen av föremålen, av rummet och avstånden, av gravitationen, av kroppen och dess tillstånd, intrycksfältet: allt från Gud

2 Mitt liv---> den projekthandling som i varje val i varje tidsenhet är en personlig intention mot Gud, det bästa möjliga. Detta individuella själsliv är evigt och utgör den primära andliga verkligheten, eftersom det individuella jaget är den operativa centralen för frälsning och för mission. Kristendom är denna egna själs expansion in i himlen, inte en kollektiv rörelse.

3 Historia som kontext för Gud och mitt liv - familj, land, idéhistoria, religion. Historiska studier är nödvändiga för att se Gud

4 Moral som handlingsfältet för 1,2 och 3.

5 Filosofi och teologi som mentalt rum tillsammans med den helige Ande: här börjar medveten kristen tro.

6 Kristendom - nu kan de fem skikten ges kristen mening.


Områdesbeskrivningen fungerar som moraliskt imperativ som balansering för 2.