lördag, september 16, 2006

Bedjarens vardag

Många kristna ber yttre bön men inte inre. Det är inte fel med yttre bön, den är alltid ett bättre alternativ till ingen bön alls. Jag brukar lite slarvigt kalla den inre bönen katolsk bön, mest för att det är pedagogiskt och kräver fler förklaringar! Och så tänker jag mest på rosenkransen.

Men den som får smak för den inre katolska bönen ser skillnaden: man byter under en halvtimme ut två saker.

Första saken. Man byter ut den yttre omgivningen med alla sina relationer och attraktioner till fem av de tjugo verkligheterna i rosenkransen. Istället för att vara bland folk och datorer är jag i Nasaret och ser en ung judisk flicka vara i kontakt med Gud genom en ängel. Jag byter alltså ut realtidsfenomenet mot ett valt fenomen med Herren i centrum.

Detta utbyte är inte lätt och många människor får aldrig vara med om det. Det är till och med så att i vissa omständigheter är detta kontroversiellt. Man får alltså teologiskt och psykologiskt försvara denna bön tid till annan. För många som vill gäller: all vår början bliver svår. Att byta ut den ständiga strömmen av stimulans från tv, internet, folk som vill prata med en, eller folk man vill prata med, all extern stimulans från skärmar och människor och högtalare -- i vår tid är detta kanske svårare än någonsin tidigare. Detta gäller kristna likaväl som hedningar. Det finns präster och biskopar som aldrig riktigt kan göra detta byte under mer än någon kort minut.

Andra saken. Vi byter ut de egna minnena och framtidsplanerna. Alltså även korta minnen av det som skedde för någon timma sen och även korta planer inför dagen som nu börjat eller är i full gång. Istället rör vi oss med Maria mot Ein Karim eller står i templet och ser den tolvårige Jesus separerad från sina föräldrar. Vi ser och hör i denna minnestid, i detta mysterium istället för att minnas vår egen existens eller tänka på vad vi ska göra under dagen eller i morgon.

Detta är kanske något lättare. All koncentration på något brukar kunna åstadkomma detsamma. Man är fullt upptagen av något och hinner inte tänka för mycket. Skillnaden här är att det inte är någon stark yttre stimulans. Du måste med vilja och intention vara där Herren är och beröras av det Han gör. Och detta under en halvtimma. Ingen yttre stimulans förutom att andra kanske ber med dig och kanske kyrkorummet du befinner dig i med ikoner stimulerar dig till bönen. Är du på ett busshållplats eller på ditt arbete eller i ditt hem måste viljan och kärleken till Herren ersätta den yttre stimulansen.

Trots svårigheterna lever många med mig i daglig katolsk bön. Varför gör vi det? Värde, värde, värde. Vi får värdighet av Gud, vi får en rad värden av Gud. Tydligast är glädje och frihet. Så gott vi nu kan är vi med Honom. Inget slår det.

söndag, september 10, 2006

Tro apriori

Ofta märker vi under diskussioner om Gud att den som vet vad Gud är inte kan låta bli att tro. Bara när man har en tokig uppfattning om Gud eller aldrig fått veta vad Gud är, kan man påstå att man inte tror på Gud.

Förbluffande, säger någon, efter att vi gått genom några grunden för vad Gud är. För att kunna se något i världen och säga något om det, krävs en rad förutsättningar som vi själva inte är medvetna om. Det krävs ett rum, det krävs ett tidsförlopp, det krävs en form av intelligens och förståelse i en mycket komplicerad hjärna. Det krävs en rad materiella och icke-materiella processer som alla kommer FÖRE din uppfattning om någonting alls i världen. Gud är levande som operativ apriori, både vad gäller det materiella och det icke-materiella.

Detta är något du kan förstå men det krävs lite träning och en del mod. Så fort du inser att allt du tar för givet redan är etablerat och levandegjort av en apriori process som är personlig och intelligent, behöver du inte tveka om att du tror på Gud. Hur kan någon inte tro på Gud när man inser hur denna komplexa mängd apriori processer gör det möjligt för dig att fatta någonting alls? Ingen jag har mött hittils i livet.

Här finns det inga alternativ till Gud. Om någon säger att något annat än Gud gör vår uppfattning om världen möjligt så är detta återigen ett omdöme eller en uppfattning som redan är levandegjord och möjliggjord av precis det vi talar om, det vi känner som Gud -- alla de icke-materiella, logiska, personliga, mentala och fysiska processer som till sist blir ett omdöme hos dig i din livstid. Vad du än påstår kommer apriori först som potentialitet och formell möjlighet till aktualitet i ditt liv.

Kanske ska vi börja ha kurser i just detta område -- vad Gud alltid är innan vi kan påstå något annat. Skulle vara riktigt roligt !