fredag, december 28, 2007

En man som sa att han var Gud.

Vad handlar julen om? En ovanlig födelse? Feliz Navidad!

Enligt Luigi Giussani är det detta: en man som sa att han var Gud.

”Then his friends, those who knew where he was from, knew his mother, would go with him almost every day (by this time, they would go along with him almost every day), were often at home with him, terrified, were asking each other, “Who is this man?”

What did they mean, who is he? You know his father, you know his mother, you visit him at home, you know very well who he is! But he was so extraordinarily exceptional, that all they knew of him faded away; it didn’t answer. He was truly mysterious, he was a mystery.”

Och mer:

"But it’s not just the miracles that the Gospels are full of; there was another miracle that he carried, that he had brought to Zacchaeus, that he brought to the sinful woman: forgiveness–because man is incapable of forgiveness; there is no mother or father who is able to forgive.

For us to forgive is to forget, for us to forgive is to cover up, for us to forgive is to let things go, for us forgiveness is trying to forget. Here, forgiveness was bringing to rebirth–transformation...

An event, a man, who called himself God: “I am the way, the truth and the life.”

I am God, I am the Mystery who makes all things; I am the principle and the aim of everything; I am the meaning of the aspiration to happiness, to truth, to justice, and to love that constitute the nucleus of your “I,” the nature of your “I,” your heart.

Our natural religiosity comes across an event of history in which a man, born in the womb of a young girl of fourteen or sixteen, once grown up, says, “I am God.”

Att nå upp

Att älska Gud är som att åka skidor upp till en våffelstuga i fjällen. Mitt i backen står skylten: Våffelstuga 2km. Lätt tänker man. Jag är lite trött men 2 km är ju ingenting.

Tio minuter senare i den branta backen är man slut. En oändlighet senare står skylten: Våffelstugan 500m.
En sak vet man i det läget: det här går aldrig…

Det är Herren som kan älska, inte vi.

”Christianity holds that man, no matter how hard he tries, cannot reach God.” (Dinesh D’Souza)

Termen "sodomi" uppgraderad

Många invandrare blir upprörda redan av förslag till äktenskapsliknande ceremonier för människor med attraktion för samma kön. Både kristna och muslimer känner samma sak: upprörande och emot både natur och samhälle och familjeliv. Och emot religionen. Den nigerianska kyrkan som är näst störst inom anglikanismen har t ex helt brutit med moderkyrkan och strukit alla referenser till dess liberalism inför homosexualitet. Och det är den afrikanska kristendomen som växer snabbast, det är morgondagens kristendom.

Jag brukar ta det rent språkfilosofiskt. Förr i tiden var ”sodomi” en term för en handling. Vissa samhällen tolererade den, t ex det grekiska, vissa använde den i militära intressen, t ex Sparta, vissa avvisade och fördömde den, t ex de semitiska religionerna.

En handling är objektiv. Fina och goda personer kan temporärt utföra handlingen utan att sluta vara goda personer. Man kan älska personer som utför handlingen utan att alls godkänna handlingen som sådan. Handlingen ”sodomi” kan vara felaktig eller kränkande av djupa värden medan personen som av en rad anledningar utför den kan distansera sig från handlingen som begicks, ångra sig och försöka låta bli den, kanske tänka om. Den heliga Birgitta fick hålla efter kung Magnus som lätt föll för attraktion till unga personer av samma kön. Detsamma har alltid gällt folk inom hovet och överklassen, militären och artistvärlden.

Men mot slutet av 1800-talet börjar man i vissa kretsar använda termen ”sodomi” som beksrivning ett tillstånd. Tillståndet är att känna attraktion för personer med samma kön. Det tillståndet kan komma och gå, det kan vara mer elle mindre permanent och vara lättare att hamna i när man befinner sig i vissa kulturella miljöer. Sodomi som handling har nu språkligt sett involverats i en beskrivning av tillstånd hos gruppen eller personen. Det går inte längre att objektivt fördöma eller varna för handlingen för den har integrerats – språkfilosofiskt – i begreppet tillstånd.

Mot slutet av 1900-talet uppgraderas termen ”sodomi” ännu ett steg: nu blir det en identitet. Personen som känner attraktion till andra människor med samma kön befinner sig inte bara i ett tillstånd utan bygger upp sin identitet kring tillståndet och handlingen. Man börjar också tala om att denna uppbyggnad sker tidigt i livet. Det blir nu ännu svårare att förhålla sig avvisande till handlingen sodomi eftersom den är inlemmad både till aktuella tillstånd hos personen och dessutom i själva identiteten hos den personen. Det blir förstås rejält kränkande att varna för en viss identitet. Man är troligen homofob om man gör det.

Det här är språkfilosofisk powerplay. Men de flesta resonerande personer har tämligen lätt för att återvända till fakta som ligger under alltihop. Hur är det nu när någon känner sig frestad till sodomi? Är det ok? Är det en handling som samhället behöver? Är det en handling som naturen behöver? Är det en handling som religionen behöver? Är det en handling som familjen behöver? Är det en handling som jag behöver?

Välkommen till världen

En ung flicka spyr i snön utanför den lilla fjällkyrkan, strax innan midnattsmässan ska börja. Även andra i kyrkan är runda under fötterna. En ölburk smäller upp efter en stund. Stjärnhimlen gnistrar, fjällen lyser i månskenet och Gud ska strax födas till jorden, denna heliga natt. En märklig blandning.

Det är till en värld där folk spyr som Guds Son beger sig. Det är en värld där man firar jul genom att köpa-äta-dricka, köpa-äta-dricka, köpa-äta-dricka…Och ibland spy eftersom det blir för mycket. Julen är en jobbig tid. I det sekulära samhället finns ingen undertext, ingen kod som ger mening åt det jobbiga.

Allsmäktige Gud du som underbart har skapat människan och ännu underbarare har återtällt din bild i henne. (Tidegärden på juldagen.)

Jodå.

måndag, december 17, 2007

Dietrich von Hildebrand

Hittade vid ett besök på Ad Nukums undervisningsblogg dessa intressanta rader om den tyske filosofen Dietrich von Hildebrand, vars hustru Agnes von Hildebrand fortfarande är aktiv inom katolsk filosofi i USA:

Värdeområdet för tjänande kärlek

I västerländsk filosofi behandlas sällan hängivenheten till Gud men hos Dietrich von Hildebrand finns en fenomenologi som är värdefull. Vi kan ta lite från den.

På vanlig icke-filosofisk svenska kan vi säga att den välkända behovspyramiden är ett lån från Bibelns syn på människans behov, men man har skurit bort den översta delen av pyramiden. Socialismen och senare kommunismen satte den välanpassade medborgaren högst i pyramiden. Men Bibeln sätter detta behov i den första delen av pyramiden.

Om vi tänker oss tre värdeområden så handlar det första om mat, värme sexualitet och social gemenskap. Där är vi alla ganska lika och Bibeln talar ofta om tacksamhet till Gud som den riktiga responsen för dessa goda gåvor.

Det andra värdeområdet är de aktiviteter vi utövar när vi bygger upp en civilisation: sådant som infrastruktur, kunskap, yrkesaktivitet, samhällsorganisation, ekonomi och militär.

Det tredje området är former av kärlek som går utöver den sociala gemenskapen. Vänskap, äktenskap och gudskärlek är det tre viktigaste här. Den högsta är gudskärleken som sprider sig till alla de andra områdena när den en gång är aktiverad. Till och med de basala behoven som mat och sexualitet färgas på olika sätt av denna högsta värde form.

Men vi måste se pyramidformen framför oss. Den högsta spetsen är den tjänande gudskärleken men det är inte många människor som når den eller lyckas aktivera den. Den förblir abstrakt för de flesta. Mammor och pappor har i alla tider sökt sig till himmelen för den renhet och godhet de ville ge sina barn. När mänskliga förebilder sviker, blir helgonen viktiga. Men oftast tjänade föräldrarna i allt sina barn, inte den Herre de fått barnen av. På liknande sätt söker sig människor i stor fara till Gud men när faran är över är de inte så intresserade av att tjänande älska Gud.

Von Hildebrand säger också att denna kärlek förekommer sällan därför att den inte kan grundas i något annat värdeområde. Du kan inte direkt från mat eller sexualitet gå till gudshängivenhet. Du kan inte göra medborgaren till en utgångspunkt för denna kärlek. En statlig kyrka som rekommenderar kyrklighet hos medborgarna fungerar således inte som aktivator av tjänande gudskärlek.

Von Hildebrand menar att tjänande gudshängivenhet är möjlig endast i det högsta värdeområdet. Den liknar mest den äktenskapliga kärleken. Men inte ens i denna kan den grundas. Den måste stå alldeles fri för själens rop efter Herren. Oavsett vilken situation en människa befinner sig i kan denna hängivenhet vakna och grundas då i den oberäkneliga nåden från Gud.

Det är alltså enklast att tänka sig Gud som initiativtagaren till den hängivna relationen, medan alla andra värdeområden i någon mening alltid följder av varandra. När mat och värme och sexualitet är aktiva kommer behovet att bygga familj och samhälle. Därefter kommer tendensen till ett mer väl fungerade samhälle och en kulturell civilisation. Men det högsta värdeområdet väcker Gud själv till liv i den enskilda själen.

Detta är nog inte så goda nyheter för många demokratiskt lagda. Det är så lätt att tänka sig Gud som en rättighet för varje person att utöva. Många lagstiftare tänker sig saken så. Den som vill ska få utöva sin religion och sin tro. Men i själva verket aktiveras det högsta värdeområdet på annat sätt, ett utväljande nådegivande sätt. Ingen kan äga något i detta högsta värdeområde, för Han är Ägaren. Ingen kan ta sig rätten att njuta av detta högsta värde för Han är Njutaren. Ingen kan på ett spontant sätt få en kärleksfull relation till Gud för Han är Älskaren. Ingen kan bjuda in sig själv till gudsgemenskapen för Han är den som inbjuder till Festen.

söndag, december 16, 2007

Sociologiska trick

Bland sociologer som intresserar sig professionellt för religion förekommer en del kategorier som kan förvåna. En är till exempel att tala om sekulära värderingar som ett alternativ till religiösa. Sannolikt finns förstås inga "sekulära värden", däremot människor som använder kristna värden fast de inte tror på dem egentligen. Eller människor som lånar värden och värderingar men förnekar eller betvivlar grunden för dem. Själva termen "sekulärt värde" eller "sekulär värdering" blir alltså ett akademiskt trick.

Ett annat trick jag skymtade i en av uppsatserna i Ungdomsstyrelsen nya antologi om ungdomar och nätkulturer är följande: man delar in religion i tre former. Först en "skillnads-religion" som har stark betoning på skillnaden mellan det gudomliga och det mänskliga och respekt för traditionella auktoriteter. Sedan en "humanistisk religion" som utgår från människans värde och håller tolerans och mänskliga rättigheter i fokus. Och slutligen en spirituell religion som fokuserar på individens jag som källa till det heliga.

Detta är en märklig och djupt missvisande kategorisering. På vanlig svenska står väl de tre formerna för troende, halvtroende och flummare. Men det låter som den första gruppen är mycket för att diskriminera medan den andra gruppen är hygglig och vidsynt. Att antyda större tolerans hos de som inte längre tror på Gud eller kyrkan, är ett vanligt grepp i sekulära sammanhang. Själva idén om en "humanistisk religion" är naturligtvis självmotsägande - religion är ju att INTE utgå från människans intressen och begär eftersom de leder käpprätt. Jesus och apostlarna blir självklart "skillnads-religiösa". Och Svenska Kyrkan blir "humanistisk". Eller?

Notera också det absurda i att första gruppen ser skillnader medan den andra gruppen fokuserar på människovärdet ! Här antyds att människovärdet dyker upp när man inte längre respekterar traditionella auktoriteter. Varifrån känner vi igen detta? Jo från upplysningstidens sekularisering och upproret mot auktoriteter, och ungefär som i filmen Guldkompassen. Sanningen är ju att människorvärdet bara finns i kristet tänkande, Gud skapar oss till sin avbild. Lösryckt från den äldsta och godaste auktoriteten blir människorvärdet i stort sett en politisk term, en slogan och en klyscha. Vi vet också genom 1900-talets blodiga historia hur det sekulära människovärdet fungerar. Den här delen av sociologens kategorisering blir alltså tämligen hycklande.

Dessutom är termen "skillnad" alldeles avgörande för all filosofisk grund för tron. Så fort en människa säger eller tänker att Gud existerar, lever, vill och har ett vetande om alla processer i universum, så måste vi alltid tillägga: men INTE på det sätt människan lever, vill och vet -- själva skillnaden är ytterst avgörande för all religiös tro. Annars tillämpas termerna leva, existera osv på en univokt sätt och vi reducerar Gud till att finnas på samma villkor som vi själva och alla tidsbegänsade ting. Vilket är ett sekulärt fenomen, just det. Filosoferna Maimonides och Thomas Aquinas visar tydligt redan på medeltiden hur detta logiskt hänger ihop.

Det är också skumt att låta en "spirituell" religion få upptäcka det heliga i oss själva, i vårt jag. Den vaga andligheten, inspirerad av New Age, får en egen sociologisk form. Att vara Guds barn är emellertid enligt den gamla kyrkan att igenkänna sig som delaktig i Guds väsen och ta emot nåd i ett pågående gudomliggörande, theosis. Så har det varit sedan kyrkan grundades av Jesus Kristus, omvittnat av en lång skara kyrkofäder, ökenfäder och helgon. Denna delaktighet förutsätter och sitter intimt ihop med skillnaden mellan gudomligt och mänskligt. Sociologen tycks alldeles ha missat detta sammanhang.

Det är synd att den här typen av akademiska kategoriseringar används t ex när ungdomars tro undersöks. Genom att använda en djupt förvirrande indelning av religiösa former, försvåras en vettig tolkning av det ungdomar säger. Dessutom antyds en progression från tradtionell tro (läs kristen höger) till en mer människotillvänd tro som gärna får bli lite mer "spirituell". Kategoriseringen blir här budskap, ett sekulärt budskap.

Det goda i livet, de goda värderna och den goda respekten är just de traditionella auktoriteter som bygger upp det religiösa livet. Omvändelse är just den skillnad som avgör livets kvalitet.

onsdag, december 12, 2007

Var är männen?

Ny bok i brevlådan. Den frågar:hur kan en kyrka grundad av en man och hans manliga apostlar tilltala så många kvinnor idag men så ytterst få män? Det första århundradets kyrka var en magnet för män. Jesus starka ledarskap, hans rättframma yttranden och modiga handlingar fångade mäns uppmärksamhet och djupa intresse. En predikan av Petrus på cirka fem minuter fixade tretusen personer som döpte sig, de flesta män.

Idag fångar inte kyrkan uppmärksamheten hos några större flockar av män. De har testat, men återkommer inte. Snarare känns kyrkan ovärdig, motbjudande eller bara irrelevant, de män som går till gudstjänst eller mässa eller till gudomlig liturgi gör det för andras skull, för familjen. I USA går så få som 35% av männen till kyrkan en gång i veckan, i Europa knappt 5%. Det låter knappast som en patriarkal och mansdominerad religion.

Ännu märkligare är att ingen bryr sig. Har vi någonsin hört en predikan om varför så få män sitter och lyssnar? Har någon i kyrkan tagit upp denna sneda könsfördelning? Talar överhuvudtaget någon om varför så få män finns på bibelkurser, på retreater, på väckelsemöten, i kyrkan? Varför talas det inte om männens frånvaro?

Detta säger alltså boken Why Men Hate Going to Church, av David Murrow.

Jag räknade antalet män en söndag i mässan: ungefär 20 av drygt 200. Jag räknade männen på en gudstjänst i Svenska Kyrkan: ungefär 10 av 70. Jag räknade männen en kvällsmässa i katolska domkyrkan i Stockholm: tre av 25.

Jo det stämmer. Vi män är inte där. Nuförtiden.

Ska fundera vad det beror på.

fredag, december 07, 2007

Rosenkransens biokemi

En god vän sänder mig en bok där det står:

"Biokemiskt sett kan din kropp inte förstå skillnaden mellan en injektion av kemikalier som en objektiv hotsituation framkallar - till exempel att du blir jagad av en fiende med spjut - och en subjektiv hotsituation - till exempel ilska mot ledningen på ditt företag. Den biokemiska och genetiska effekten är vad kroppen beträffar, densamma. Din kropp kan inte förstå att det ena handlar om ett fysiskt hot och det andra om en mental repetition av en abstrakt idé. Båda skapar en kemisk miljö runt dina celler som är full av signaler till dina gener, bland vilka finns ett flertal grupper av gener som aktiverar proteiner som helar oss."

OK ! Nu förstår jag varför Rosenkransen alltid ger mig lycka när jag lämnar en hysterisk miljö på jobbet för en cykeltur och ave maria gratia plena dominus tecum benedicta tu in mulieribus....Genom Rosenkransens heliga bilder (verkliga) byggs en miljö upp på några sekunder kring mina gener, kortisolet minskar radikalt, adrenalinet likaså, och de helande generna får chans att läka - så vist Gud ändå har inrättat sin kroppens teologi och sin bönens livsväg!

Den nya intentionella neurobiologin får stjärna i kanten! Den gamla genetiska determinismen svettas...(Boken hette The Genie in your Genes av Dawson Church)

tisdag, december 04, 2007

Guldkompassen och Hans mörka materia

Guldkompassen och Hans mörka materia
I dagarna har filmen Guldkompassen (The Golden Compass) premiär internationellt och en ny våg av entusiaster för fantasygenren väntas vakna. Om filmen går riktigt bra gör man film av de båda följande delarna i trilogin av Philip Pullman. Trilogins namn är Hans mörka materia. Premiären i USA har dragit in ungefär hälften av vad Narnia tjänade in den första dagen.

Det handlar om en kontroversiell film och många kyrkor har reagerat. Det är gammal gnosticism som dyker upp igen för att locka barn och ungdom till sig, menar några. Andra säger att det handlar om en aggressiv ateism där budskapet är en djup misstro mot den kristna världskyrkan. Men åter andra, även katoliker, menar att filmen bara handlar om ett äventyr mellan ont och gott där det onda är en auktoritär och lydnadskrävande kyrka - ordet kyrka nämns sällan i filmen, till skillnad från böckerna där det används ymnigt.

Men vad handlar egentligen filmen och böckerna om? Bakgrunden är denna. En god Gud har (kanske?) skapat universum med ett oändligt antal världar, men en mäktig ängel har tagit makten och kallar sig nu Jahve, Gud, Herren. Märkligt nog sägs aldrig vem eller vad som skapat änglarna. Kring sig har denna onda ängel byggt en kyrka som är lik den romerskt katolska, med avdelningar som t ex Oblatbyrån eller Konsistoriella diciplinnämnden.

En engelsk lord, lord Asriel, vill nu samla till uppror mot denna ängel som kallar sig Jahve och han lyckas vinna många anhängare. Deras mål är att avsätta denna onda ängel från makten. Men den Himmelsrepublik som ska upprättas istället får läsaren inte veta så mycket om. Lorden har fru och barn men de lever i ett spänningsfyllt särboförhållande och barnet har uppfostrats på ett engelsk college. En rad komplicerade relationer mellan barnet och de vuxna, mellan de vuxna själva och omvärlden upptar många sidor i böckerna. Familjesynen är splittrad och osammanhängande. Lycka är något tillfälligt individualistiskt.

Frun allierar sig tidigt med den mäktige ängelns egen kyrka och blir så vis motståndare till sin man, men på ett personligt plan tycks de inte ha så mycket emnot varandra. Barnet, flickan Lyra, får först i pubertetsåren veta vem mor och far är och tvingas ta ställning för endera parten, först modern, sedan fadern. Denna flicka blir så trilogins huvudperson får vi följa hennes äventyr uti hemlösheten fram till en förälskelse.

Så långt kan allting tyckas någorlunda enkelt att förstå. Men en stor kvantitet av förvecklingar äger rum, det mesta bestående av fysiska krig och allehanda strapatser i nordlig miljö - det mesta av trilogin "Den mörka materian" utspelas på Nordkalotten. Finska och svenska namn dyker upp på olika gestalter, det kan vara änglar, häxor eller schamaner och våra skogar och fjäll bildar bakgrund till många av färderna hit och dit. Huvudpersonerna rör sig mellan en rad olika världar, ungefär som hos författarna George MacDonald eller CS Lewis. För många biobesökare är säkert dessa helikopterfilmningar över Nordkalotten det finaste i filmen. Mycket snö och mycket is får man sig till livs och det tycker väl de flesta av oss svenskar känns hemtamt.

En speciell funktion ger Pullman åt djur av alla slag. Varje människa i en av världarna har ett eget djur med sig och man kan inte skilja dem åt. Det blir som en husdjur som fäster sig personligen till en enda människa. Av detta har reklamen för filmen gjort mycket: man kan på http://goldencompassmovie.com svara på tjugo frågor och få ett djur utvalt till sig. Pullman kallar djuren, något märkligt, för daemon, men det kan knappast syfta vare sig på det grekiska daemno eller det svenska ordet demon. Olyckligt val. Men säkerligen med avsikt: Pullman vill vända på begreppet, demoner ska vara goda, liksom häxor och den mäktigaste ängeln ska vara ond, liksom djävulen på Guds plats. Vi känner igen det.

För en troende läsarkrests förbryllar trilogin eftersom en mängd kristna referenser används både som inledande citat till kapitlen och som idématerial i berättelserna, men saknar djupare innebörd innehållsmässigt. Då och då förutsätts läsaren känna till Gamla Testamentet, t ex när det hänvisas till änglar och jättar som faller för människornas döttrar. Ordet "kyrka" används i stort sett hela tiden som ett negatvt laddat ord och sådana viktiga bibliska ord som "löfte" eller "förbund" undviks helt. Men läsaren förväntas sedan vända upp och ner på begreppen, riktigt hur det ska gå till är oklart. Pullman är beläst och använder en rad hedniska och bibliska referenser. Det finns redan en bok ute som reder ut begreppen: Pied Piper of Atheism: Philip Pullman and Children's Fantasy. Intressant läsning för alla teologiskt intresserade.

Hur ser man att kyrkan attackeras i filmen? Ofta är det endast ganska vagt i yttre design. Magisteriet avbildas med gotiska byggnader, endast vagt kyrkliga, de anställda på Magisteriet har kläder en smula i stil med prästers, i någras scener ser ornamentala bägare och en vapenrock har ett stort "M" på sig för Magiesteriet, men kanske också syftande på påven Johannes Paulus vapenrock som hade ett "M" för Maria. Mest uttalat kyrkligt är helgonbilder utanför en prästbostad som påminner om en ortodox ikonostas. En isbjörn krossar denna vägg i en av striderna när han skall återta sin rustning som kyrkan tagit från honom.

Referenser till Jesus saknas i stort sett utom vid en oproportioneligt lång passage om en nunna som vill gå isäng med en äldre karl - märklig passage i en bok för ungdomar. Vid detta tillfälle lyssnar den nyss pubertetsmogna flickan Lyra och tar till sig nunnans sexuella bekännelser. Man undrar vilken stor visdom flickan kan få sig till livs genom detta. I filmen talas det om ett hemligt "stoft" eller "dust" på engelska. Det tycks vara den sexuella energin som Pullman vill föra fram som något värt att dyrka - och förbjuda för en elak kyrka. Trilogin avslutas med att den tolvåriga flickan, som är huvudperson, blir upptänd av detta stoft. Återigen märklig barnboksmaterial.

Kristen godhet motiverar dock den unga flickan att försöka rädda en kamrat som kidnappats av den hemska kyrkan. Men att det är kristet inspirerad kärlek talas det tyst om. Kyrkans kärlek, som Nicole Kidman, får ge uttryck för, är lismande och falsk och djupt förvirrad innerst inne. Det sägs också någonstans att "materian älskar stoftet" där stoftet åter tycks syfta på den sexuella lusten. Lyras mor, spelad av Nicole Kidman, har perioder av någon form av kärlek till sitt barn, vilket inte hindrar henne från att söva ner henne. Däremot citeras Johannes evangelium, William Blake och John Milton flitigt. Men någon motsvarande kristen mystik eller skönhetslängtan saknas helt i berättelserna. Citaten hänger luften.

Det är kort sagt problematiskt att säga något definitivt om den teologiska nivån på trilogin. Vid filmningen av den första delen avgick den första regissören eftersom New Line Cinema krävde att det antikyrkliga budskapet skulle tonas ner. Så har också skett. Eller rättare sagt: korten har blandats om rejälrt. Ibland är det nämligen kristna dygder som mod och uthållighet som framhålls, ibland betraktas kristendom som fiende till god moral, ibland framhålls någon sorts nominalistisk uppfattning där "gott" och "ont" bara är namn utan real grund. Man kan bara spekulera i Pullmans förhållande till religion. Det handlar knappast om en rationell ateism utan påminner mer om en pubertetsrevolt mot en förvanskad bild av en moralisk auktoritet. Pullamn lär själv ha deklarerat sitt förakt för C.S. Lewis och Narnia-serien, så det handlar kanske om någon sorts revolt.

Motsättningen mellan Lewis och Pullman har kanske blivit ett vanligt tema. Både är Oxford-akademiker och författare till fantasyböcker. Båda använder talande djur, häxor och vintriga landskap där religiösa teman beskrivs på ett levande konkret sätt. Lejonet i Narnia och Auktoriteten i Hans mörka materia är inte bara gudsfigurer, de är avsedda som fiktiga representationer för Gud såsom vi ser honom i den judiskt-kristna traditionen. Problemet i den här motsättningen mellan Pullman och Lewis är att Aslan hos Lewis är allsmäktig och god och till slut triumferande medan Auktoriteten hos Pullman är en bluffmakare, en mäktig ängel som felaktigt åberopar den högsta makten men som alltså ljuger om sig själv. Han dör också i sista delen av trilogin - vilken gud!

De flesta ungdomar som läser böckerna - de saluförs ju ofta som ungdomsböcker - bryr sig föga om teologin. De elever jag haft kan knappast minnas att en mäktig ängel tagit makten från Gud och etablerat sig som Javhe med egen kyrka. Vuxna som läser böckerna och är orienterade i kristendomen finner troligen resonemangen förvirrande, teologiskt sett. Filmen Guldkompassen upplevs av några äldre elever som mer äventyr än Narnia-filmen.

Men moralen i Hans mörka materia? Vi är ju vana vid Tolkien och CS Lewis där moralen är vår egen traditionella och ibland tämligen tydlig dessutom. I Pullmans epik är allt otydligt och varierat, betydligt mer är i Harry Potter-serien. Häxor är goda, präster är onda - en mördarpräst lik den i Da Vincikoden, fader Gomez, kan mörda genom att han får syndaförlåtelse i förtid...Barn är i regel goda och vissa djur, särskilt isbjörnar. Akademiker är ofta onda men en viss kärlek till gamla college och bibliotek ges uttryck för i första delen Den Gyllene Kompassen. Detta kommer dock inte fram i filmen som tämligen snabbt lämnar collgemiljön för norra Arktis.

Det är tveksamt om det är särskilt god litteratur för ungdomar eller vuxna. De dramatiska partierna har en konkretism som säkert gör överförandet till film relativt tacksamt. Men relationerna mellan splittrade egoistiska föräldrar och hemlösa barn, mellan människan och naturen, och relationerna mellan alla de talande djuren, häxorna och änglarna, är trubbiga och föga nyanserade. Efter alla kontroverser hade jag hoppats på en spännande teologisk epik, men budskapet är alltför ensidigt och utan djupare relevans.

Det mest roande i böckerna är dock isbjörnarna, eller pansarbjörnarna som de kallas; de är både listiga och inte utan en viss vilja till civilisation. Isbjörnarnas kung har ett norsktklingande namn dessutom: Iorek Byrnison. I filmen skildras detta bra och vi får vara med om en häftig uppgörelse mellan två ledande isbjörnar.

Det mest roande i filmen är huvudpersonen Lyras värld. Den är i sig mer intressant än händelsförloppet och kanske mer intressant än hon själv är. Filmen Guldkompassen liknar sin huvudfigur: kvick och fartfylld men utan inre sammanhang, kompetent men inte så engagerande. Lyra är brådmogen och modig, lite mer beslutsam än något av barnen i Narnia. Men någon inre riktning har hon inte och det känns i filmen. Action får ersätta motiv.

I kontrast till Narnia måste man säga att filmskaparna av Guldkompassen är ärligare än den undvikande och timida pesoner som skapade film av C.S. Lewis böcker. Regiössren Weitz har hållit tillbaka budskapet i denna första film men tänker vara trogen Pullmans böcker i fortsättningen, om det blir en fortsättning. Den agressiva ateismen och kyrkofientligeheten kommer alltså att synas tydligare om bara ekonomin tillåter det. Tänk om man varit lika motiverad med Narnia och gått på djupet med Lewis budskap!

Preferensbridge

Vi satt en gång och lyssnade på en opponent inbjuden från USA. Han opponerade på en doktorsavhandling om etik och min vän viskade efter en stund: är det här preferensbridge? Jag log stillsamt och tittade i taket. Svensk filosofi det senaste halvseklet, särskilt den praktiska, har dominerats av emotivism, utilitarism och preferensteorier. Alla etiska utsagor maskerar sig med principer och moraliska värden och handlar egentligen om personliga preferenser på emotiv grund.

This is great silliness of course, som Alasdair MacIntyre skriver i sin After Virtue men vi kan väl idag se emotivismen och även preferensutilitarismen som sofistikerade propagandreliker från ett tragiskt tvivlande skede som kanske startade med Moore i England i början av 1900-talet, men som föregicks av darwinism och nihilistisk nietzscheanism. Bokhyllorna är dock fortfarande fulla av sådan litteratur och det tar tid att hitta mark under all rök och dimma.

Vad det handlar om är två saker: förlust av mänsklig värdighet på det personliga planet och kulturell nedgång på det filosofiska planet. Långsamt är vi förhoppningsvis på väg tillbaka till en moralisk realism. I historien ser vi de här svängningarna: rigorism leder till liberalism leder till skepticism leder till upplösning leder till nedgång leder till holocaust leder till återvändande till en frisk dogmatisk grund.

För varje cykel av detta förlopp lär vi oss något. Guds historiska skola är tuff. De ideologiska nihilismerna på 1900-talet högg rätt häftiga sår i mänskligheten. Hur vi tänker är avgörande.

lördag, november 24, 2007

Målsökande titel

Böckers titlar är roliga ibland. Speciellt när fokuseringen på en viss läsargrupp är skickligt utformad. Vad sägs om "Äkta lycka: att använda den nya positiva psykologin för att förverkliga din potential till permanent tillfredsställelse" -- inte så dåligt va?

Orden är viktiga här. "Lycka" är naturligtvis det ursprungliga goda ordet. Kvalificeringen "äkta" visar att det finns en massa förslag på marknaden som minsann inte är ok, t ex sådana som helt plumt pratar om synd eller skuld. En pragmatisk ton anslås med "att använda", så att läsaren förstår att idéer är något som ska tillämpas. "Positiv" - naturligtvis. Och den "nya" positiva ännu bättre. Gammal och negativ, huga nej!

"Psykologi" är ett tveksamt ord som kanske bara har en nichad attraktion. Men tillsammans med så pålitiliga vapendragare som "ny" och "positiv" bör det funka. "Förverkliga" och "potential" kan verka överflödiga i sammanhanget. Men den senare termen är nödvändig för det oändligt viktiga ordet "din", som försäkrar läsaren att budskapet inte kommer utifrån eller från någon obehagligt missionerande tradition. Författaren tänker bara hjälpa dig att finna det du redan är.

"Permanent" är en garanti för produkten så att du inte behöver köpa någon enda mer bok i den här genren. När det gäller "tillfredsställelse" se ovan om "Lycka".

Den här boktiteln preciserar en hel epok av lyckosökande. Vi har ett underbart syndfritt jag som bara bara bara behöver den här lilla hjälpen för att upptäcka det förlovade landet. På baksidan av den här typen av skrifter finns några som fått sina liv förvandlade av budskapet. Grattis.

torsdag, november 15, 2007

Nuläget för kristen historia

Den senaste Cambridge History of Christianity har en tänkvärd inledning:

Historians of modern Christianity in western Europe, writing amid the chill winds of secularism at the beginning of the twenty-first century, may be tempted to apologize for their subject. Why write about something of diminishing importance, which has been in decline since the French Revolution?

Jag tror att många mediamänniskor, journalister och akademiker, fortfarande har denna inställning i norra Europa. När man möter invandrarelever inser man hur provinsiell den attityden i själva verket är. Skilladen är stor jämfört med 1980-talet. För det var väl då ungefär det vände.

Cambridge History of Christianity fortsätter:

In fact, the historian of nineteenth-century need not be defensive about his or her theme, which still entered into the very fabric of the social and political conflicts of the era, and just as the creation of a united Italy was on one level a defeat of Catholicism, and the creation of the German Empire a victory for Protestantism, so the attack upon the churches, in what some have seen as the beginning of secularisation, maes a fascinating story which, at leas in the immediate term, led not only religious decline but also to renewal and revival.

Vet svenska akademici om detta? Finns det en journalist som anar det? Känner man inte bara till de där "fundamentalisterna" eller den där "kristna tok-högern"?

Cambridgehistorikerna fortsätter:

Western Europe might, however, be considered something of an anomaly even in the present, in which Christianity continues to grow and expand elsewhere, in the Third World, in the United States and, with the collapse of atheistic communism, in eastern Europe.

Just det - det är känslan av anomali man haft i flera års tid !! Det där som gör att till och med biskopar och präster idag fortfarande pratar ironiskt och tillbakafallande om Gud. Den där tonen som både skrämmer och skämmer. Den där tonen som komikern Eddie Izzard så perfekt imiterar när han skildrar präster i Engelska Kyrkan på YouTube.

tisdag, november 06, 2007

Rosenkransen

När någon stöter på Rosenkransen första gången och får den hastigt förklarad för sig, kan det säkerligen hända att det verkar arbetsamt och krångligt, svårt att minnas och omständligt.

Det är ingen idé att vifta bort dessa reaktioner. Det är bättre att jämföra med att lära sig köra bil: det är en del att tänka på i början. Men det automatiseras snart och vi kan börja njuta av färden.

Efter en tid börjar intressanta saker att hända inom oss. Under den halvtimma en dekad pågår -- kanske på en promeand eller en bussfärd eller i lugn och ro i kyrkan -- börjar kropp och ande slappna av eftersom ohjälpsamma emotioner håller sig borta från oss. Normalt attackeras vi ju nästan kontinuerligt av dem.

När vi slappnar av in i Rosenkransen känns det glädjerikt att ha en kropp, att finnas till som skapad varelse. Energi återvänder till oss, en ren och skön energi. Och eftersom vi inte är besatta av oroliga eller komplicerade tankar så kan vi märka vad som händer både inom oss och utomkring.

Rosenkransens bilder av Jesus i olika siutationer kan nu flöda fram inom oss och bilda levande ikoner som inspirerar oss. Vi analyserar inte precis dessa bilder utan låter dem vara stilla framför oss - meditation.

Vi blir inte tomma inuti som i utsläckande meditativa tekniker. Vi blir berikade så att det vanliga tänkandet som ofta tröttar oss med negativa omdömen om oss själva och andra, verkar nu ganska fattigt i jämförelse med Rosenkransens innehåll. Det är som att sitta och läsa en roman utomhus en sommardag. Vi ser upp från boksidan och upptäcker verkligheten själv, så rik, så fylld av perspektiv. Den grå texten i boken blir tunn och fattig på värdefulla intryck. Och jag är själv en riktigt bokslukare !

Ibland kan vi välja att tänka mer intensivt på någon av de tjugo bilder som vi har i Rosenkransen nu för tiden. Denna reflektion är inte ett strötänkande eller vandrande i tanken. Istället är det en vald fokusering: vi står still framför en tanke. Tankeströmmen flödar inte utan vi låter en av bilderna vara stilla framför oss. Vi går ingen annanstans, vi stannar framför vår Herre i någon av situationerna i Rosenkransen.

Detta är inte det vanliga tänkanet. Skillnaden är som att se på MTV med sitt ständiga skuttande mellan bilder och episoder och ett museum där du står stilla en lång stund framför ett konstverk eller föremål. På muséer står förstås folk ofta och läser febrilt i en katalog, men låt oss bortse från det just nu. Eller som att stå i den ortodoxa kyrkan framför en av ikonerna och vänta in dess påverkan på oss.

När detta är sagt om Rosenkransen kvarstår det svåra: ska jag pröva? Och hur länge ska jag pröva? Många besökare köper med sig rosenkransar från Rom eller Florens eller Assisi - men de blir liggande i någon låda eller hängda på väggen. Sverige är inte en rosenkranskultur. Under flera sekel var rosenkransar förbjudna mot rejäl fysisk bestraffning. Ska vi återerövra Rosenkransen? Vi är på god väg tror jag.

Varning för symptom

På 60-talet såg vi ibland affischer med efterlysning av upprorsmakaren Jesus. Det var en hippiebild och en flumkristendom. Idag finns den knappast kvar. Men jag såg en liknande sak på nätet som kan vara roande för vår tid:

Några signaler och symptom på gemenskap i Jesu kyrka -

* en tendens att tänka och handla frimodigt snarare än med rädsla byggd på tidigare erfarenheter
* en omisskännlig förmåga att njuta av stunden
* ett nedsatt intresse att döma andra människor
* ett nedsatt intresse att döma sig själv
* en nedsatt förmåga att tolka andras handlingar
* en nedsatt motivation till konflikt
* en nedsatt förmåga till oro (mycket allvarligt)
* frekvent och överväldigande episoder av uppskattning av allt möjligt
* frekventa känslor av samhörighet med andra och med naturen
* frekventa attacker av leenden
* ökad tendens att låta saker hända snarare än framtvinga dem
* ökad mottaglighet inför andras kärleksfulla handlingar
* dålig kontroll över impulser att förlänga andras sympatiska handlingar

VARNING: Om du har några eller alla av dessa symptom så sök hjälp. Det är inte säkert att tillståndet kan botas. Om du ser andra med dessa symptom så undvik exponering för dem.

söndag, oktober 28, 2007

Lysande utsikter för Gud

Det är några rader som de här, hämtade från D'Souza (What's so great about Christianity?) som svenska regeringstjänstemän och fackföreningsfolk borde får träna in utantill och använda som mantra. Kanske den sekulära ångesten för konfessionelt liv måste öka ett tag till? Så här skriver i alla fall D'Souza:

"God has come back to life. The world is witnessing a huge explosion of religious conversion and growth and Christianity is growing faster than any oterh religion. Nietzsche's proclamation "God is deaW in now proven false. Nietzsche is dead. The ranks of the unbelievers are shrinking as a proportion of the world's population. Secularism has lost its identification with progress and modernity, and consequently it has lost the main source of its appeal. God is very much alive, and His future prospects look to be excellent. This is the biggest comeback story of the twenty-first century."

Vi kommer väl att se den sega avvecklingen av det sekulära projektet framöver, segast här i Europa förstås. Desto mer glädje att se de andra stora kontinterna rycka fram även här i Sverige, som under en härlig konfirmationsmässa i Sundsvall den 28 oktober, då biskop Anders krismerade 16 nya kristna.

Vi älskar er, sa biskopen till konfirmanderna.

Ja vi älskar de nya framväxande kristna. Sekularismens grepp släpper, isen smälter, våren kommer. Det är lite Narnia över det hela.

fredag, oktober 26, 2007

Den sekulära inkvisitionen

Idag har det blivit populärt att jaga konfessionella element i skolan. Hela skolor ska kunna stängas om dessa konfessionella inslag är för många. Någon form av prickning ska kunna göras mot skolor som här och där verkar ha konfessionella element i undervisningen.

Idén är ganska ny, vi finner den populär under upplysningen och bland de entusiaster under franska revolutionen som snart införde en inhuman och förödande statsideologi. Är vi på väg till samma sak igen? Nyligen skrev tidningen Skolvärlden om inspektioner och ämnet är ganska hett i andra media också.

Naturligtvis finns inte det konfessionslösa samhället eller den konfessionslösa skolan. Det är en politisk myt som är farlig på längre sikt. Själv brukar jag använda Karl Barth som utgångspunkt för religionsstudiet och även filosofistudiet i skolan. Då utgår man från att apostlarna och deras Mästare är objektiva storheter i världens verklighet och historia. Det handlar inte om konfessionella element i ens världsbild. Stor skillnad.

Efter att ha utgått från en objektiv historisk existens av evangeliet går vidare till den Gud det talas om. Vi finner då en Gud som redan från start är med alla människor, sekulära eller inte. Möjligheten att vara utan Gud eller att vara konfessionslös finns helt enkelt inte. Sakernas natur är inte sådan att den föreställningen fungerar. Vi är med Gud hur vi än gör.

Frågan som kommer nu är förstås hur vi reagerar på detta. Att försöka vara emot Gud eller emot talet om Gud eller emot konfessionsfylld undervisning blir en av flera möjliga reaktioner. Det vanliga är att substitut för Gud införs i detta läge. Att enskilda som inte kommer till tro kan ha denna reaktion vet vi naturligtvis mycket om. Mycket pastoralt arbete ägnas dagligen åt detta och konsten skildrar ofta den kampen hos individen, tänk på Dostojevskij till exempel. Men att statsledningen i ett land väljer denna reaktion är rätt knepigt, för att inte säga fatalt. Sådana ideologier brukar leda käpprätt åt ett håll som beskrivs i konfessionella sammanhang.


Att undervisa i skolan om detta är konfessionellt men samtidigt objektivt och historiskt riktigt. Denna undervisning berikas av att det finns divergerande åsikter om vilken historiesyn som är den rätta. Här argumenterar man så rationellt som möjligt för det vi tror på men samtidigt ger vi inte upp själva sanningskriteriet. Att göra det blir nämligen att svika hela saken, svika eleverna, svika den mänskliga naturens sökande efter verklighet och sanning. Man hamnar då i ett gungfly som har flera namn: relativism, postmodernism, pessimism. Detta gungfly ska skolan undvika eftersom det gör ungdomar ordentligt ledsna.

fredag, oktober 19, 2007

Antikatolicism

Här är några intressanta rader från The Eclectic Review, som visar en antikatolicism som fortfarande lever och frodas i Europa, även om den inte är lika självklar som 1864, det år som denna tidskriftsida trycktes. Så sent som år 2005 hörde jag svenska besökare i Assisi säga om flera målningar som grafiskt visade korsfästelsen: hu så hemskt ! Hur kan man vilja visa grymma detaljer på detta sätt? Är inte det väldigt hedniskt?

Ungefär samma reaktioner fick Mel Gibson's Kristusfilm för några år sedan. Det kan inte vara särskilt kristet att skildra de hemskheter Jesus utsattes för på ett så grafiskt ingående sätt, menade många. Det är så katolskt och - hedniskt! Ja, så var vi där igen.

Men det ska noteras att ortodoxa kyrkan i kanske ännu högre grad drabbas av den här typen av kritik. Jag glömmer aldrig en kommentar på båten från Talinn till Stockholm. Vi hade firat ortodox helig liturgi i den ryska katedralen i Talinn. Kring matbordet på båten var flera upplysta svenska lärare överens om följande: den ortodoxa liturgin har mer gemensamt med ett kräftkalas än det kristna evangeliet.

Och vad svarade jag? Tja, jag överreagerade som vanligt och fällde kommentarer om att helighet inte når in i hjärtat på vissa människor och att protestantism är en andefattig snöpning av både kultur och konst och andlig fest.....förlåt.

lördag, oktober 13, 2007

Det kosmiska intellektet

Det är skönt att Gud låter folk komma på olika sätt till Honom. Min konfirmationspräst såg oss ligga och läsa böcker om astronomi och satte sig ner för att prata med oss på lägret i Sunne, sommaren 1964. Han sa ungefär så här:

Människan gör ett kort besök på jorden, i bästa fall 80-90 år. Men händelser i tiden koncentreras i hennes känslor för nutid, förgången tid och framtid. Det är ett väldigt egocentrtiskt perspektiv. När vi tittar ut på stjärnhimlen tittar vi bakåt i tiden. Tid och rum är en enda process. Ska vi prata nutid, alltså lokal mänsklig tid, så finns inte många av de stjärnor vi tittar på. Det är ju konstigt att säga att saker inte finns bara för att vår lokala tid ska bestämma vad existens är. I själva verket har vi fyra dimensioner i rumtiden och ingenting i världen "händer" utan är ett enda vara i Fadern, som vi kan se som det kosmiska intellektet.

När vi därför säger "Fader vår..." så tänk på att den verkliga världen inte ordnar sig efter våra lokala känslor utan är ett evigt medvetande, en evig kärlek och en evig frälsning av allt liv. När Fadern skapar och är medveten om sin skapelse händer inte först A och sedan B. Det är våra egocentriska "förseningar" som skapar detta förlopp. Hos Fadern är allt mycket verkligare än så. Och när vi kommer till Fadern får vi vara med om detta. Hos honom sammanfaller total kärlek med total kunskap. Då får ni lära er den verkliga astrologin, pojkar.

Tack pastor Thorvald !

tisdag, oktober 09, 2007

Naturen - platsen för återställelsen

När en gammal elev dyker upp och vi tar en promenad i solnedgången med hundarna, kommer gamla minnen tillbaka, särskilt ett minne. Vi ser ut över ett fantastiskt Ångermanland och min vän säger: Den här naturen är verkligen underbar, hit vill man ständigt återvända! Varför är det så vackert?

Minnet är ett konfirmationsläger för över fyrtio år sedan. Djupt inne i de värmländska skogarna har vår präst dragit oss ut på en lång vandring mitt i sommarnatten. Jag står bredvid prästen och ser ut över ett fantastiskt nattlandskap i slutet av juni. Jag säger något liknande det min egen elev säger om skönheten i landskapet. Varför är det så vackert. Min präst säger: Därför att det handlar om vår synd och återställelsen i Jesus Kristus!

Han menade att naturen inte är något därutanför oss. Allt vi ser i landskapet är en plats för min synd och befrielsen i Jesus Kristus. Naturen är den plats där vår Herre undervisade apostlarna och skapade sin kyrka. Det finns ingen annan "sekulär" natur som är vacker isolerad och oberoende av religionen. Världen och naturen är platsen för vår Frälsares process för vår redemptiva omvandling, vår frälsning.

Jag förstod inte ett jota av detta. Inombords skakade jag bara på huvudet åt en gammal gråhårig präst som inte kunde skilja naturen från hans religiösa tankar.

Men idag sa jag detsamma till min gamla elev som dykt upp och ville prat om livet. Skönheten i en natur utanför oss och oberoende av Guds frälsning är helt ointressant. Fåfänga försök att göra naturen intressant som en sak för sig pågår ständigt men är alltid lika patetiska. Att göra en linneansk vandring bland de rara örterna ger ingenting när vi inser att allt handlar om frälsningsdramat. Naturen är den process där frälsning undan synden sker. Först då är det intressant.

Att försöka göra en yttre natur geologiskt eller biologiskt eller zoologiskt intressant kommer alltid att falla på att det inte är ytterst angeläget såsom vår räddning undan synden är ytterst angelägen. Att skilja på en neutral natur och vårt religiösa intresse för frälsning fungerar inte. Verkligheten är en. Det är i denna natur som Maria föder Gud. Det är i denna värld vi ser framför oss som den Helige Ande fyller våra bröst. Det är i naturen vår synd tvättas ren av Herrens operation på korset. Världen är platsen för den heliga liturgin.

Jag tror dock inte min elev insåg vad jag menade. Det går bra ändå.

torsdag, oktober 04, 2007

Det absurda

På sid. 288 i Marcus Grodi's roman How firm a foundation försöker en protestantisk pastor förklara hur absurt det låter i Joh. 6 att Jesus verkligen är i brödet och vinet när det delas ut i mässan -- men hur oundvikligt det är, vi måste tro på det. För det är lika absurt att Jesus är Gud eller att Gud är tre eller att Maria är gudaföderska.

Det absurda -- eller det uppochnedvända som Chesterton kallar det -- är verkligen en "hård lära". Det finns all anledning att gå ifrån Jesus när han ska tvinga oss till att tro på det. Det är vad som sker i Joh. 6. Många går därifrån och skakar på huvudet. Precis detsamma gör många dissidenter genom historien. Man protesterar, blir protestant. "Mänskliga påfund" kallar de alla absurda saker som Jesus gör och säger, i synnerhet den oandliga materialiseringen i Joh. 6. Bröd och vin -- ja, det är djupa symboler, inget annat. Vi är väl inte vidskepliga. Svenska kyrkans bekännelseskrifter är tydliga på den punkten.

Men vi kan också lita på kyrkan. Just det uppochnedvända som stöter det naturliga förnuftet har en befriande verkan. Det tidiga kyrkan var inte vidskeplig. Ignatius av Antiokia är ingen fanatiker. Paulus menar allvar i ! Kor. 11 när han varnar för fel uppfattning om Joh. 6. Man drar en dom över sig.

Men Marcus Grodi's roman visar hur problematisk vägen till den befrielsen är. "Detta är mitt blod" säger Jesus. Kan vi inte få tänka metaforiskt här???? Snälla !! Kan vi inte få avgöra själva ?!

söndag, september 16, 2007

Missa sacra

Så får vi då åter tillbe på latinet utan att riskera snobberi eller fanatism - så skönt! Tack B16 för det! Det har visat sig att särskilt ungdomar och yngre medelålders kommer till tridentinska mässor och det är inte underligt. När Vaticanum II tolkades liberalt försvann inte bara latinet utan även meningen med liturgi - upplyftning. Det blev istället "vara tillsammans". Unga människor idag vet att tillsammans är vi bäst inför Gud och mysteriet.

Nu får vi hoppas att tridentinska mässor - eller extra ordinära som påven kallar dem i sitt Motu Proprio - erbjuds av alla präster som kan läsa latinet någorlunda och förstå det. Hela den klassiska mässan med alla läsningar finns att ladda ner i pdf från Musica Sacra och från Sancta Missa och säkert andra platser också. Själva ordinariet börjar på sid. 271. Fina ord som prästen säger när han närmar sig altaret: Ad deum qui laetificat juventutem meam - apropå ungdom.

fredag, september 14, 2007

Det som kan bli

En thomistisk analys av satsen ”Jag kan älska Gud” skulle vara ungefär som följande. Satsen kan inte reduceras till aktuella satser som t ex ”Jag älskar Gud nu” eller ”Jag älskade Gud för några år sedan” eller ”Jag kommer att älska Gud i framtiden”. Empirikern som alltid vill ha aktuella tillstånd vid definitionen av det som är verkligt, kan inte förstå kapacitet. Alla människor, som Guds avbilder, har kapaciteten att älska Gud tillbaka. Jag kan älska Gud uttrycker denna potentiella möjlighet. Den är sann oavsett min tidigare eller senare aktuella kärlek till Gud.

Återigen erinrar jag mig Therese av Lisieux när hon säger: Jag vill kunna älska Dig, detta är min bön.

Den thomistiska analysen är därför trösterik förutom att vara gott förnuft och skarp analys. Verkligheten är så mycket större än de påtagliga skeenden som blir aktuella. Den potentiella verkligheten är förutsättningen och därför finns värdigheten där, även i de fall där aktualiseringen aldrig får ske, som vid abort. Det en människa kan bli är det vi ska vörda, allitfrån zygot direkt vid konceptionen till sista andetaget.

Inte minst är denna analys viktig för det vetenskapliga tänkandet. Kemiska ämnen har egenskaper som ger dem kapacitet till olika processer. Vi säger ”Substansen S reagerar si och så med substansen T” och menar att det potentiellt är så. Vi menar inte att det äger rum just nu, att det är ett aktuellt tillstånd. Det vetenskapliga språket talar hela tiden om Guds dynamik i alla potentiella former av verklighet. Det finns ingen vetenskap för ateisten.

onsdag, september 12, 2007

När "ingenting händer"

Också C.S. Lewis kommenterar svårigheten i bön och läsning för andens lyftning. Detta fann jag i hans inledning till St Athanasius On the Incarnation:

"For my own part I tend to find the doctrinal books often more helpful in devotion than the devotional books, and I rather suspect that the same experience may await many others. I believe that many who find that "nothing happens" when they sit down, or kneel down, to a book of devotion, would find that the heart sings unbidden while they are working their way through a tough bit of theology with a pipe in their teeth and a pencil in their hand."

Med undantag för den sura pipan och tobaksröken i rummet förstår jag honom helt -- en torr rad av St Thomas Aquinas kan vara som en frisk vårvind för själen i jämförelse med liberala hyllmetrar av moderna teologiska kommentarer eller artiklar i tidskrifter som Signum.

Bönens närvaro och frånvaro

Min präst Monsignore Riccardo Bulloni och jag pratade ofta om bön och icke-bön -- vi hade båda återkommande perioder av det senare. Man blir ödmjuk av det! Just nu antyder folk i media att Moder Teresa var skenhelig, eftersom tvivel förmörkade många år av hennes liv. Therese av Lisieux påpekade hur bön kan vara att just vilja älska Herren, inte kunna, men vilja kunna.

Peter Wiberg i Uppsala sände följande av Bernanos, ord vi behöver. Tack Peter !

"Ack, jag begriper utmärkt väl att längtan efter att bedja redan den är en bön, och att Gud inte begär något mer av mig. Men det var inte en plikt jag uppfyllde. Bönen var just då lika oumbärlig för mig som luften för mina lungor, syret för mitt blod. Bakom mig låg inte det banala vardagslivet, som man i en handvändning lyfter sig ur, samtidigt med att man hela tiden mycket väl vet att man naturligtvis skall komma tillbaka dit när man behagar – bakom mig fanns bara tomhet. Framför mig en mur, en svart mur.

Vad vi i allmänhet gör oss för orimliga föreställningar om vad bönen är för någonting! Hur vågar sådana människor, som bara känner till bönen ytligt eller inte alls, tala så nonchalant om den? En trappistmunk eller en kartusianmunk arbetar i åratal på att bli en bedjande människa, men ändå tror vem som helst att han har kompetens att bedöma ett helt livs ansträngningar.

Om bönen verkligen var det som de inbillar sig, ett slags samtal, en tokig människas samtal med sin egen skugga eller något ännu befängdare – en maktlös, skrockfull anhållan om att få del av denna världens goda – skulle det då vara sannolikt att miljoner människor hela sitt liv i den bönen skulle finna – inte någon egentlig sötma, för den tröst man kan erfara mod sina sinnen är inte mycket att lita på men – en stadig, alltigenomträngande glädje.

Lärda herrar talar här om suggestion – utmärkt. De har med visshet aldrig råkat en sådan där gammal munk som är vis och förklarad, som betänker sig så noga, vars omdöme inte går att rubba – och som ändå strålar av medkänsla och förståe1se, av öm och mild mänsklighet. Vad är det för underverk som får sådana galningar, dagdrömmare, sömngångare att för varje dag som går leva sig in allt mera i andra människors nöd Det måste i sanning vara en egendomlig dröm, ett underligt opium, som inte får individen att sluta sig om sig själv och isolera sig från andra människor, men som tvärtom får honom att känna solidaritet med alla andra i en anda av världsomspännande kärlek!

Jag skall våga en jämförelse som jag först får be om ursäkt för, men den kan kanske hjälpa on hel del människor som inte själva kan komma till någon riktig insikt om de inte först får hjälp i starten av en oväntad, chockerande bild. Om en människa bara någon enstaka gång har försökt sig på att slå an tangenterna på ett piano med fingertoppen, kan hon då verkligen anse att hon är kapabel att tala hånfullt om musik? Och om en symfoni av Beethoven eller en fuga av Bach lämnar henne likgiltig, medan hon ser hög och exklusiv konstnärlig njutning speglas i andra människors ansikten, är det då inte lämpligt att söka orsaken hos sig själv?

Å, psykiatrikerna, man tror på deras ord, men helgonens enstämmiga vittnesbörd bryr man sig inte mycket – eller alls inte om! De får, hur mycket de vill, påstå att denna inre fördjupning inte påminner om någonting annat, att den i stället för att bara avslöja vårt komplicerade jag för oss fram till ett plötsligt framvällande ljushav, mynnande ut i den azurblå himlen – man rycker bara på axlarna åt slikt. Men har man någonsin hört en bedjande människa påstå att bönen har blivit en besvikelse för henne?"



Ur ”PrästmansDagbok” s 89-90 av Bernanos

fredag, september 07, 2007

Själens vandringar i ljus och skugga

Med andan i halsen lyssnade jag på Människor och tro för att höra något katastrofalt om Moder Teresa men ack så skönt ! Anders Piltz tog vackert hand om hela saken och till skillnad från hysteriska media i internationell press, satte han in Moder Teresas brev och bekännelser i god katolsk anda. Heder åt radioprogrammet som ofta vinglar ute i ingenstans. Och tack Anders Piltz.

Redan för några år sedan var dock innehållet i Teresas brev tämligen bekant för många katoliker -- att tomheten och utblottelsen är en del av kallelsen, att det är i en öken vi väljer tron, famlande och nästan döda inuti. Våra förebilder såsom St Augustinus och Moder Teresa känner själens vandringar i trons skugga - tvivlet.

Jag upptäckte nyligen A.Gratry, som så hälsosamt kristet skriver om själens kritiska tillstånd: "Allt detta kommer sig av en nästan osynlig och vanemässig tendens i centrum av själen som skiljer oss från Gud och låter själen släppa kontakten med sina rötter. Själen vill leva av Guds gåvor i sig men vägrar att leva av Gud inför Gud. Själen vill inte alls lämna sig själv som Fénelon och Bossuet tillsammans med alla sanna kännare av själen kräver...Det betyder, med kristet språkbruk att själen stöter bort Guds nåd för att stänga in sig i sin egen natur. Men denna natur, med sitt eget liv, är inte det mål för vilket Gud skapat människan. Det är lönlöst att förneka eller låtsas inte se hur denna natur idag är sjuk. Reducerad till sig själv har själen inte någon kraft att gå till Gud, den har varken ljus eller eld. Den är naken och tom..." (Philosophie de la connaissance de l'ame, s 17

onsdag, augusti 29, 2007

Det vore så fanatiskt !

Det finns idag folk som är aggressiva mot kristendomen. Ofta är det faktiskt rent personligt, som i debatten om Biblar på hotell. Det är inte sakligt. Men många har en mer sober och eftertänksam motståndskamp mot tron. Vi finner dem bland de intellektuella, bland tjänstemän, bland konstnärligt verksamma. De har en rad goda kvaliteter som medmänniskor och som professionella. Upp till en viss nivå är de samvetsömma och till och med religiösa. Men de är inte uppmärksamma.

Deras uppfattning om religion är i korthet denna: älska gärna Gud men glöm inte att älska den här världen också. De gör inte i första hand vad man bör göra - och pratar inte om Guds vilja - utan finner sitt väsentliga livsvärde i de omständigheter som Gud behagat ge dem och vilar i dem, tar dem för givna och korrekta. De "äger" sina omständigheter, som man idag ibland uttrycker det. Att hävda något förutom dessa omständigheter, till exempel Givaren av dem, blir gärna grunden till fanatism och moralism -- se de första sidorna i Amos Oz "Hur man botar en fanatiker" som i ett nötskal fångar humanistisk pragmatism.

De tjänar Gud genom ett hyggligt och etiskt förhållningssätt till andra människor och till världsproblemen. Men de ser på sina omständigheter som om de var eviga och inte alls tillfälliga. De avnjuter sitt läge utan att egentligen kunna tänka sig att skiljas från dem, det vore ju fanatiskt. Det är inte så att de glömmer Gud för världen eller glömmer de viktiga etiska principerna för mänskligt liv men de älskar sina livsomständigheter för sin egen sak och blandar helst inte in Gud. De räknar med sin position som en lika permanent sak som plikten att vara god mot andra.

De förstår med andra ord inte den kristna synen på pilgrimsfärden, att vi är kallade till att vara främlingar på jorden och stadda på vandring upp mot fjälltopparna. Det skulle ju bli lite fanatiskt. De förstår inte att det tillfredsställande läget i deras liv och arbete och bekantskapskrets mer är tillfälligheter och inga privata egendomar. Därför har de också sitt hjärta i dessa egendomar, vare sig de är obetydliga eller rätt så omfattande. De saknar inte religiös känsla men utövar i praktiken idolatri.

Problemet är alltså inte öppen religionsfientlighet eller aggressiv ironi utan en identifikation av Gud med denna värld såsom de upplever den i sina egna omständigheter. Det finns i det läget inget verkligt motiv till att söka Gud eftersom Han så att säga ändå återfinns i det rätt så goda liv man har. De har goda och medkännande insikter i det sociala och politiska livet, de är goda familjeskapare, de har hjärtat på rätt ställe. Men de skulle hata att bli skilda från sina positioner och skulle gärna vilja ha mer av det goda än de just för tillfället har. Om de så fick leva i flera sekel skulle de aldrig lämna den här världens atmosfär eller ha siktet inställt på himlen. Det vore så fanatiskt.

tisdag, maj 15, 2007

Vad göra med guldet? Var praktisk.

Har jag hittat en guldklimp på två kilo så får jag problem. Ska jag berätta om det? Ska jag dölja den? Säg nu att guldklimpen utstrålar goda saker och förändrar mig på ett glädjefullt sätt. Ska jag berätta det? Är det självklart att jag ska försöka få andra att hitta en guldklimp på samma sätt.

Det här är ett trosproblem. Det som gör mig lycklig medför problem i samhället. Om guldklimpen är en inre så går det inte att skära av en bit och ge till alla som vill ha. Samtidigt vill förstås alla ha.

Det är provocerande att anse sig ha en guldklimp. Folk blir förbannade på Jesus Kristus. Ibland när man hör debatter märker man hur enskilda journalister och andra pratare verkligen personligen hatar köret med Gud och Jesus och kyrkan. Det är inte ett lugnt eller sakligt samtal, det är folk som är jäkligt provocerade. Det är aggression i luften; analysen är en jakt på skyldiga. Intressant.

Jesus är ju grov i sin berättelse om mannen som hittar en skatten i åkern. Jag skakar på huvudet och ler varje gång jag hör den. Den är så på. I vår sociala värld där vi ska dela allt säger Jesus: den som hittar en skatt gräver ner den igen och går sedan för att köpa marken! Wow. Det är farligt att hitta pärlor. Man håller tyst om det. Man fixar för att säkra det hela. Är han praktisk, vår Herre!

söndag, maj 06, 2007

Röken och Hans ansikte

Vad står det på den tomma sidan i boken? frågade mig en dag min zenlärare i klostret jag bodde i under en 90-dagarsperiod. Jag svarade:

- Där lyser Kristus!

- Mycket rök, lite eld, svarade läraren.

Och visst kan han ha rätt i det. Synden och röken försvinner inte så lätt. Men enda vägen är Han som renar helt och hållet.

När nu min gamle vän Al Bloom fått en hjärtattack och går mot sämre hälsa får jag fundera över alla de kristna som intresserat sig för buddhismen. Alla som läst religionshistoria har ju sett hur mycket gott Gud ger åt alla traditioner och fått lära sig den ödmjukhet den kunskapen innebär -- om man läser med hjärtat levande och inte för att diskrimena bort intresset.

Vaticanum II har mycket gott att säga om de andra religionerna. Samtidigt finns det bara ett Ansikte på den absoluta Personen som själv levt som människa. Där sker ett kvalitetsbrott med alla andra traditioner. Som Balthasar skildrar det i i första delen av sitt monumentala verk Herrens Härlighet, är Jesus det enda levande Gudsansiktet som ger oss nåden att se det gudomliga i det mänskliga. Därmed öppnas himlens dörr.

Jag kände alltid under timmarna av zazen att Hans ansikte står ut med hur mycket rök som helst.

fredag, april 20, 2007

Blomsterspråk på Nationalmuseum




Titta på en målning av blommor och frukter från 1500-1600-talet och du ser kristendom: blommorna är ofta symboler, solrosen den katolska kyrkan, nejlikan uppståndelsen, det gula plommonet Jesu kyskhet, smultronen Jungfru Maria, där renhet och fruktbarhet kombineras och där det treflikiga bladet symboliserar treenigheten. I skrivande stund (på Nationalmuseum) minns jag inte fler av de många symbolerna.

Blommorna är ibland nästan knoppar, ofta fullt utblommade men även övermogna blommor och frukter ser vi på målningarna – vanitas vanitas, livet är förgängligt. Samtidigt försöker konstnären lura döden genom sin målning. Ändå kommer sanningen fram: skapelsen, vars skönhet in i detaljerna, leder oss till Skönheten. Redan på 1700-talet införs mer vulgära teman, det sinnliga blir mer fetisch och mindre förmedlare av visdom. Klassicismen är över.

När ska vi mötas?

Till protestantiska vänner brukar jag dra upp synen på kyrkan, nu när den ska drivas som eget företag oskyddat ekonomiskt av svenska statsmedel. Med glimten i ögat drar jag gärna fram kyrkan som ”nuptialt kärlekstempel” eller ”tempel för nuptial kärlek” och är noga med att förklara det äktenskapliga i denna kärlek.

Protestanten ryser kanske lite av tankar på hedniska orgier i venustempel eller egyptiska tempeltärnor. Det är en bra utgångspunkt för samtal och diskussion. För den tidiga kyrkan var teologiskt sett just det: en kropp som älskas av den störste Älskaren. När Paulus förföljer de kristna är det Kristus själv han förföljer, enligt Apg. Det betydde förr att den enskilde kristne på ett mystiskt sätt är ett med Kristus. Metaforen kropp-tempel är mycket vanlig bland våra kyrkofäder. Men ack så fjärran protestantisk och reformerad kristendom, åtminstone huvudfårorna. Man får göra undantag för pietistiska fickor här och var.

Vidare säger vi ungefär så här. Den kristnes kropp är ett tempel och är egentligen Kristi kropp. Detta gör att den kristna tron kommer från Gud själv för att genomföra en deifikation, ett förgudligande. Detta förgudligande är inte människoverk utan det som framför allt sker i eukaristin. I den tidiga skriften Didache möter vi detta tema.
Hermas herden är ett annat tidigt dokument där de kristna liknas vid stenar som bildar en enda sten, skapad före allting annat.

Hos St Ignatius an Antiokia ser vi bilden av de kristna som korn som blir söndermalda av en grym värld som förföljer de kristna, till mjöl som ska bakas till ett härligt Kristusbröd. Det är starka bilder av den nuptiala kärleken och deifikationen. Hos Paulus finns också bilden av Kristus som ett levande vatten inom oss som tror, ett vatten som talar inom oss och säger: Kom till Fadern.

Allt detta verkar gammalt och lite egendomligt, kanske lite ”hedniskt” på mången reormerad eller evangelisk kristen. När ska vi mötas?

onsdag, april 11, 2007

Klockklangen i Klövsjö: påskotta

Påskdagen – att vara Herre och Kung, sådan är Han. Och sådan är vår seger, vi blir drottningar och kungar på uppståndelsens dag. Detta hörde jag i klockklangen då Klövsjö kyrka ringde ut påskdagens budskap och jag själv stod i solljuset nedanför kyrkan på hembygdsgården och såg ut över Herrens vackra land.

Det är så viktigt att inte göra Kungen till en ”annan” och främmande gestalt. En dag frågade någon ärkebiskopen Eckehard av Köln, vad Gud gör i sin himmel? Han svarade: han föder sin son och denna handling är så glädjefull och fullständig att han inte gör något annat i sin himmel. Och Sonen tillsammans med Fadern utger den helig Ande
som ren födande kärlek.

När detta sker i en människa gör Gud oss alla till sina barn. Då finner vi oss själva såsom vi verkligen bör vara. Vi är då inget ”annat”. Det är i själva verket påskens stora seger efter lidandet, att vi inte är något annat än det barn som Gud föder i sin himmel. Vår seger i Kristus är att vi genom tron ärver/föder tron till vårt barnaskap. Vi är hemma. Det är därför denna vecka efter påskdagen är Ljusets vecka då barriären mellan himmel och jord är genombruten. Ikonostasen har alla sina dörrar öppna denna lysande vecka. Sanningen befriar oss på just detta sätt.

Ärkebiskopen lägger till på sitt oförbätterliga sätt: ”Der die wahrheit bekennet, der weiz daz vol”. Det ligger seger i de orden.

torsdag, april 05, 2007

Frälsningen



Skärtorsdagsmässan påminde mig om att det är rätt ofta talet om frälsning kommer upp i filosofiska sammanhang nu för tiden. Förr skrattade filosofiskt intresserade hedningar åt något så osofistikerat. Men tiden går.

Nu handlar det inte sällan om relationen mellan vad frälsning är och vad en frälst människa är. Vi kan ju säga att frälsning finns i den frälsta människan. Men samtidigt är en frälst människa i frälsningen. Det båda är inte skilda åt. Den frälsta personen är hans eller hennes frälsta livshandlingar, själva det dynamiska livet. De frälsta handlingarna är på samma gång frälsningen.

Det är klart att det finns en skillnad mellan frälsningen och den frälsta personen men det är en skillnad i relationen mellan de båda och beroende på den. Frälsning och en frälst person inkluderar varandra reciprokt. På samma sätt som Guds tankar sker i Guds tänkande och därmed är Hans tänkande, är den frälsta människan i själva frälsningen och är därmed frälsning.

För en frälst person finns egentligen inget syfte, mål eller någon särskild mening för den frälsta handlingen eftersom syftet och meningen ligger i själva frälsningen och i den frälsta personen själv. Därför har den frälsta människan egentligen inget mål utanför sig själv som frälst. Meningen och målet är just den frälsta personen.

Sen kan vi också se hur det saknas flerfaldighet eller pluralism här. Frälsning är en enda sak tillsammans med den frälsta personen. Frälsning och en frälst person är ett enda sammanhang. Naturligtvis finns det väldigt många frälsta människor. Men som frälsta är de alla ett enda. De är så att säga frälsningen.

Frälsning är alltså den frälsta personen och därför går det inte att säga när eller var frälsning äger rum. Många tycker ju om att tala om när de mötte Jesus, hur det var, vad de tänkte och kände. Men det är minne, inte frälsning. Ofta är det ett i efterhand konstruerat minne. Frälsning är inte något i tid eller rum, inte något som har storlek eller mängd eller kvalitet. Frälsning är ingenting inombords eller utombords, inget högre eller lägre. För så fort vi gör bestämningar av frälsningen talar vi om något annat än den frälsning tron på Jesus Kristus innebär.

Frihet och frälsning hör ihop. Jag brukar alltid påminna om ”fri-halsning” , ordet som ligger bakom ordet frälsning. Fångar hade ett halsjärn och när de blev fria frihalsades de. Bra ord, bra bild. Men själva frälsningen i sig är inte något som syftar vidare utan dess syfte ligger i sig själv, vilket är den frälsa personen själv.

Den som följt med så pass långt ser förstås att detta blir något av ett omvänt perspektiv mot vad folk utanför tron tänker. Normalt tänker de –- och ofta vi själva också – att en kvalitet återfinns hos en subjekt som ligger bakom. Men med andliga perfektioner är det annorlunda. Subjektet, alltså den frälsta personen, befinner sig redan inne i frälsningen, inne i perfektionen. Den frälsta personen blir frälsningen.

Att vara frälsning är alltså vad frälsningen är. Det är inte ett led till något tidigare eller senare. En frälst person besitter inte någon särskild kvalitet eller egenskap utan är istället själva frälsningen. Den som genom frälsningen är frihalsad är i sig själv friheten. Det är inte en person som nu har en egenskap ”fri”. Personen och friheten är detsamma genom att halsjärnet är borta.

Alternativet, det som moderna hedningar oftast tänker på, är att vissa troende äger en egenskap och är frälsta därmed, skulle betyda att frälsning är något externt, vilket ju upphäver själva friheten som frälsningen innebär.

I detta finns stor påskglädje för den som tänker igenom det och en rad missförstånd som bildar underlag för mången debatt mellan kristna grupperingar, upplöses på ett högst behagligt sätt.

onsdag, april 04, 2007

Passionstid utan passion?




Dessa dagar har man uppmärksammat mig på Martin Palmer, en engelsk forskare och konservatist som arbetar i Kina. Han har funnit manuskript, tempel, statyer från den tidiga kristna kinamissionen på 600-talet. I boken The Jesus Sutras skildrar han bl a skriften Jesu Kristi undervisning från 645, bestående av fyra rullar.

En två tons sten vid Xian berättar om den kristna missionen. Alopen heter uppenbarligen en persisk kristen biskop som anländer till Kina år 635. Han kommer längs Sidenvägen och har präster med sig och dessutom skrifter och ikoner. Kristendomen etablerar sig tämligen snabbt och välkomnas i regeringskretsar, får tydligen mark och egendom att bygga tempel på. Ett sådant tempel med tillhörande pagoda har upptäckts av Martin Palmer 1998, vilket han skildrar dramatiskt i sin bok.

Detta är naturligtvis intressant och fordrar mer studier och utvärdering. Man kan reflektera lite på den synkretism som tydligen uppstår i mötet med Kina. (En bok som tar upp ämnet "kontextuella teologier" finns här )Jesus uppfattas som Ljuset. Officiellt kallas kristendomen Ljusets religion. Jesus Kristus är frälsaren från all karma och all reinkarnation. Han är Ljuset som lyser upp karmas mörker och ger oss ett nytt liv. De tolv apostlarna var de första som fick detta nya liv av Ljusets Herre. Av dem och deras kyrka kan alla människor ta emot samma nya liv av Jesus Kristus.

Vardagslivet är viktigt och Bergspredikan är grunden för hur vi lever detta liv varje dag. Det finns en ond ande som vi ständigt behöver hjälp från apostlarnas kyrka för att avvärja. Alla som har det nya livet kan hjälpa oss undvika den onda anden. Det finns en Ljusets lag som vi alla måste tro på och följa. Det kommer en dom som baserar sig på denna lydnad. Vi måste hjälpa varandra att följa Ljusets lag.

Ingenting i texten motsäger den ortodoxa kyrkan i väst enligt Palmer. Men betoningen är annorlunda. Människan har förmågan att följa Jesu lag och den dagliga etiken i Bergspredikan, de tio budorden och i hedrandet av Gud, kejsaren och föräldrarna. Reinkarnation och karma påstås inte vara dogmer utan den kinesiska kontext i vilken Messias måste förstås -- som Frälsaren från världen och synden. Men synden och skulden i relation till Jesu lidande och död betonas inte. Det blir en passionstid utan passion -- kan vi estimera detta i påsktiden vi har just nu?

Den heligen Ande beskrivs ofta som skapande och aktiv alltifrån universums början, genom Adam och fram till Jesu uppståndelse och det nya livet i apostlarna. Anden är aktiv i vår tro och vår lydnad av Ljusets lag. Anden befriar oss från karmas lag och återger oss vår ursprungliga natur (det nya livet?) Anden är en Enda och densamma för oss alla. Vi måste låta Anden verka i oss.

Texterna bygger i hög grad på liturgin och är teologiska på samma sätt som den byzantinska och syriska kyrkans texter. I en text säger prästen: "Du store helige laggivare, Du återger oss vår ursprungliga natur..." De troende i liturgin uppmanas "rena sina sinnen och lägga bort alla begär och handlingsprojekt". De uppmanas också "samla alla goda människor, be och sjung ! Ljuset ska komma och upplysa er. Då upptäcker ni den allförbarmande kunskapen, mysteriet som ska leda er till frid och lycka".

Enligt stenen i Xian kallas Guds treenighet "tre-i-en-renheten". Möjligtvis avses mässan med orden "ansiktet-mot-öst-riten". Kloster nämns på stenen. Även förföljelse och smädande ord från buddhister. En kejsare citeras: "Dessa läror är som en flotte som bär frälsning, välsignelser och god vilja till folket i mitt land".

Trots dessa kejserliga ord hotades den kristna kyrkan år 841 av en statligt sanktionerad förföljelse och ett edikt kom 845 som beordrade förstörelsen av 4.600 buddhisttempel och tvångsmässigt återförande av Ljusreligionens munkar till lekmän. Därefter finns inga teken på några kristna kloster. Endast enskilda munkar och nunnor i små kommuniteter kan ha överlevt. När Tangdynastin faller år 906 försvinner alla spår. Men med sådana ivriga forskare som Martin Palmer kanske vi går många nya upptäckter till mötes?

måndag, april 02, 2007

Den mystiska upplevelsen som kanske alla har - men undviker

Människor har säkerligen mystiska upplevelser utan att de blir särskilt medvetna om det. Jag hade en som nittonåring på en buss i Uppsala, hösten 1969. Jag märkte att det tomma sätet framför mig såg mycket egendomligt ut. Jag stirrade och verkligen såg hur det var obegripligt. Det pågick en lång stund och risken blev uppenbar att allt omkring mig skulle bli oförklarligt och märkligt. Jag blev inte rädd utan lycklig. Jag sa högt: vad är det här egentligen? och skakade sätet lite grann. En del av yttervärlden var helt oförklarlig för mig. Min kamrat satt i andra tankar och hörde nog inte vad jag sa. Jag försökte förklara senare hur egendomligt det var och han var lugnt intresserad men kunde inte relatera till upplevelsen.

Hela 70-talet förblev denna uppevelse grunden för en rad förändringar i mitt liv. Vad var viktigt? Att se en annan värld gjorde mig lycklig över all beskrivning, en obegriplig ren och märklig värld -- endast ordet gudomlig kunde passa på denna gestaltning. Jag började några år senare att forska i fenomenologi (Husserls) och troligen var det för att komma närmare perceptionen som jag upplevt på bussen. Jag märkte att två olika medvetanden fluktuerade fram och tillbaka: ett världsligt där alla saker har funktion och mening, ett gudomligt där alla saker var givna i en obegriplighet och renhet som gjorde min själ lycklig och hoppfull. I det världsliga fanns en problematiskt subjekt, i det gudomliga en lycklig själ.

Först mot slutet av 70-talet kom jag att läsa Johannes av Korset och märkte att mycket av mina upplevelser fanns där. Jag rådfrågade en katolsk präst om detta. Han sa: det där är ganska centralt i katolsk mystik. Johannes Paulus (påve 1978) skrev sin doktorsavhandling om Johannes av Korset. Jag närmade mig katoska kyrkan och några år senare hade jag mitt intellektuella och andliga hem där.

Kanske alla människor har denna perception, trots att de inte hinner bli medvetna om det. Att gräset oförklarligt är grönt, vad än växtbiologin säger. Att himlen är förunderligt och obegripligt blå, att människor är märkvärdigt okända för oss hela tiden, hur vi än försöker ordna upp relationerna. Att funktionsmedvetandet är en mindre skygglapp som vi sätter framför oss för att undvika Gud. Folk blir - för det mesta - inte på det klara med att detta är vad de faktiskt erfar. De undviker det för effektivt.

söndag, mars 18, 2007

Gå till kyrkofäderna !




Under många år har eleverna och jag haft svårighet med Jesus avvisande av mannen som inte hade rätt kläder på sig på bröllopsfesten. Det verkade så kärlekslöst att slänga ut någon på grund av klädsel, även om denna klädsel naturligtvis inte var passande och personen själv kanske skulle vilja ha en bättre.

Äntligen har jag hittat en förklaring. Hos St Cyrillus av Jerusalem. Det handlar om att han inte har vita kläder på sig, alltså äkta kärlek till Brudgummen. Utan den fungerar inte frälsningen. Naturligtvis. Så här låter St Cyrillus i engelsk översättning:

A certain man in the Gospels once pried into the marriage feasts, and took an unbecoming garment, and came in, sat down, and ate: for the bridegroom permitted it. But when he saw them all clad in white, he ought to have assumed a garment of the same kind himself: whereas he partook of the like food, but was unlike them in fashion and in purpose. The bridegroom, however, though bountiful, was not undiscerning: and in going round to each of the guests and observing them (for his care was not for their eating, but for their seemly behaviour), he saw a stranger not having on a wedding garment, and said to. him, Friend, how camest thou in hither? In what a colour! With what a conscience! What though the door- keeper forbade thee not, because of the bountifulness of the entertainer? what though thou weft ignorant in what fashion thou shouldest come in to the banquet?—thou didst come in, and didst see the glittering fashions of the guests: shouldest thou not have been taught even by what was before thine eyes? Shouldest thou not have retired in good season, that thou mightest enter in good season again? But now thou hast come in unseasonably, to be unseasonably cast out. So he commands the servants, Bind his feet, which daringly intruded: bind his hands, which knew not how to put a bright garment around him: and cast him into the outer darkness; for he is unworthy of the wedding torches. Thou seest what happened to that man: make thine own condition safe.

MAN SKA GÅ TILL KYRKOFÄDERNA !!

onsdag, mars 07, 2007

Att lyssna på GT

Vi vet alla hur små korta våra citat är från GT - de som passar in i vår mer spirituella syn på religiös tro. Och hur vi rynkar på näsan åt så mycket som står i Moseböckerna. Det är nog dags att vi återvänder till GT, de skrifter Jesus lärde känna som pojke.

När vi lyssnar oss genom GT -- vilket är lätt med dagens internet -- märker vi att vissa teman kommer igen hela tiden. Det är teman som gör oss medvetna om vad Gud är för oss människor:

1 att äga land och strida för sin rätt med Guds hjälp
2 att ha en lagstiftning för brott och straff byggd på Guds vilja
3 att ägna kroppen och det kroppsliga noggrann uppmärksamhet
4 att ha RÄTT Gud som Gud, att peka ut fel gudsuppfattningar och krossa deras idoler
5 att ha ordning på folk, veta vilka som är Guds profeter och präster
6 att särskilja man och kvinna och inte blanda ihop könen
7 att inte skilja Guds kärlek från hans politiska och moralisk vilja
8 att inte skilja Guds kärlek från Guds historiska handlingar på jorden
9 att leva inför en social Gud som lovar det goda men har krav på sitt folk

Många glömmer bort dessa teman och upplever GT som delvis oanvändbara böcker med historiskt värde där endast psalmerna och utvalda delar av de andra skrifterna passar för oss kristna. Vi spiritualiserar vår tro och känner motvilja när vi ser hur jordiskt grundad den är, den tro Jesus hade från barnsben. Vi kallar vissa ultraortodoxa för "gammaltestamentliga" och menar att de inte hängt med i utvecklingen. Vi plockar ut korta verser som endast handlar om individens tro och undviker sammanhanget, den sociala och politiska grunden för verserna.

Vi måste tillbaka till Egypten och förstå löftet om det Nya Landet.

Det vi får om vi omfattar GT's tematik är en jordad tro, en grundad och fast tro som blandar in Gud i allt som händer socialt och historiskt. Vi får en materialiserad tro där vi inte skäms för Guds detaljerade intresse för människor, kroppar, familjer och egendomar. Hur ska vi annars förstå vad Guds kärlek är?

måndag, mars 05, 2007

Den pragmatiska nivån

För många är det svårt att begripa tron och religionen. Det kommer nog alltid att vara så. Olika hindr lägger sig i vägen, intellektuella, allmänt moraliska.

Men en elev sa så här: det första man gör på morgonen är att hitta en miljö man trivs med. Inte bara fysisk utan känslomässig och tankemässig. Vilken miljö mår jag fint i, vilken miljö känns riktigt.

Låt oss kalla det den pragmatiska nivån. Att öppna Sagan om ringen är att gå i i en miljö. Vill du vara där? Att öppna Bibeln är att gå in i en miljö. Vill du leva där, tänka där, känna där? Om svaret är JA så gör det och försök inte försvara din handling, bara gör det. Du kommer också att hitta andra människor som gör det. Men gör det själv först.

Den pragmatiska nivån. Det är naturligtvis inte bara så det fungerar. Men när jag vaknar på morgonen och sträcker efter Tidegärden så stämmer det: jag vill vara där, i den miljön av hopp och tro och kärlek.

torsdag, februari 01, 2007

Vad är Kyrkan?

En evig fråga är: finns det en massa kyrkor eller finns det en Kyrka? Jag brukar säga att Jesus grundar en kyrka, den Enda kyrkan. Men redan Abraham kallades till den. Jag ser alltid kyrkan definieras i de ord från Genesis 12 där Herren kallar Abraham till att lämna sitt land, sin fars hus, sin familj, för att bege sig till det nya landet. Detta Nya Land är kyrkan, den enda kyrkan. Det är också ett nytt tänkande, ett nytt kännande och en ny livsordning. Tidlös och En är denna nya Kyrka, den som, paradoxalt nog, Jesus grundade.

torsdag, januari 18, 2007

I begynnelsen var ordet - tänk bara efter

När vi talar utför vi i själva verket ett märligt bevis för det Absoluta. Talandet är en mekanisk process som sker med en rad organiska instrument, talorganen, som med sina mekaniska rörelser skapar vissa ljudvågor i luften både inne i vårt huvud och utanför i fria atmosfären. Genom ytterligare andra mekaniska processer i lyssnarens organ produceras det vi kallar ljud genom att uppfånga vibrationerna i lufte och omvandla dem till upplevda ljud.

Betyder det att materialisten har rätt, att vårt tal endast är en mekanisk och organisk process? Utesluter denna mekaniska process ett absolut innehåll i ett absolut medvetande som inte har något med de mekaniska instrumenten att göra?

Tänk själv. Tro inte på fördomar. Inte bara är det absoluta innehållet oberoende av de mekaniska talprocesserna, utan dessutom är faktiskt de mekaniska och organiska processerna helt beroende av detta innehåll ! När du talar styrs organen direkt av vad du vill säga. Dina idéer styr valet av de ljud och fonem som ska uttrycka det absoluta innehållet.

När vi ser skådespelare på en scen eller i en film kan vi mycket väl medge att vi ser mekaniska rörelser utföras, hör organiska organ producera ljud som vi omvandlar till begripliga satser. Processerna är determinerade och beroende av mekaniska lagar. Så långt allt rätt. Men dramat som berättas är inte bara något helt annat än de mekaniska processerna utan dessutom helt bestämmande för vilka ljud som ska produceras av organen och vilka rörelser som ska utföras av skådespelarna. Dramats innehåll är absolut, de organiska och mekaniska processera relativa. Information kommer före processerna.

Detta är en vardagligt giltig logik. Alla kan se det när vi tänker efter lite. I begynnelsen är Ordet, det absoluta personliga medvetandet. Platon har fortfarande rätt på den punkten. Innehållet är Kung. Eller som Heidegger en gång skrev: i det egentliga ordet manifesteras alltid ett och detsamma "worauf wir uns einigen".

onsdag, januari 17, 2007

Solovievs val

Den ryske tänkaren Soloviev ställer i sin Lectures on Divine Humanity oss alla inför ett val: antingen bygger vi samhället på mänsklig vilja eller så bygger vi på gudomlig vilja.

Där emellan finns egentligen inget val. Och 1900-talet visar en politisk provkarta på alternativet mänskliga vilja. Franska revolutionen verkade införa fina mänskliga värden, befriade från Gud. Det tycks dock vara en naturlag, som Chesterton också påpekat, att mänsklig vilja blir totalitär stat. Den som kan sin Bismarck vet att även en kristen nationell vilja blir totalitär.

Poängen med Gud för Soloviev är att historiskt och kosmologiskt visar det sig nödvändigt med teokrati. I våra islamistiska dagar skrämmer ordet teokrati. Men om de viktigaste värdena kollapsar i fascism, återstår alternativet att grunda samhället på Guds vilja.

Hur ska det gå till? Genom att individen ges full frihet att välja Gud som värdegrund. Den friheten finns emellertid inte när religion påtvingas utifrån. Alltså måste definitionen på sann religion börja med den mänskliga personen och dess fria vilja.

En fri person som väljer att förena sig med den gudomliga principen för värden och värdigt liv upptäcker att detta är möjligt bara om vi har del -- redan har del alltså -- i det gudomliga. Det har vi enligt Bibeln. Den som till äventyrs placerar det gudomliga och perfekta utanför oss gör alltså sakligt fel enligt både enligt Bibel och Koran. Som skapade har vi del, vi är delaktiga. Externalisering går alltid fel.

Den mänskliga personen får genom denna teokratiska utgångspunkt ett oändligt värde. Därmed är det otänkbart med fascistiska eller kommunistiska system, vare sig i skarp form eller i någon sorts beta (t. ex. socialdemokrati). Finns det någon form av islamism som är förenlig med detta? Kanske.

Personens oändliga värde innebär en absolutism. En sådan aboslutism garanterar det viktigaste för oss människor, kärleken, den obetingade. Den utesluter förstås sådana halkiga saker som abort, preventivmedel, eutanasi, dödskult, eugenik, sexuell mångfald och konstiga former av samliv.

Man får väl välja vilket som är bäst. Solovievs val är tänkvärt.

tisdag, januari 02, 2007

Sagan om den onde prinsen

Så berättade Irene:

"Det var en gång en elak prins. Han fick människor runt om i sin stora värld att slåss, ljuga och svika varandra på allehanda sätt. Han låtsades vara smart, modern och välinformerad men ville bara ha människor till att hata och tjäna pengar på varandra. Allt vackert Gud skapat använde han för sin verksamhet. Men några människor såg igenom honom och bildade en rörelse emot honom. Särskilt efter att Gud själv blivit människa under ett kort men intensivt liv växte denna rörelse till en stor motkultur. Då började prinsen arbeta inom rörelsen och lyckades göra den till sin - nästan.
Och där är vi nu."

Irene var en kompis under gymnasietiden. Hon var kristen på ett annorlunda sätt. Medan jag var van vid att kyrkan fanns i samhället som en del av det, berättade Irene om en ond prins som behärskade världen. Hon kunde utveckla den med många exempel och variationer. Hon var inte fanatiskt utan lugn och saklig. Jag tyckte hon var otroligt vacker och hennes världsbild otroligt häftig och när vi hade franska ihop satt jag alltid vid henne och vi fikade efteråt för det var håltimme. Jag ville dela hennes personliga skönhet och hennes fantastiska bild av verkligheten åtminstone en dag i veckan! Resten av veckan var jag som vanligt ytlig och omedveten.

Nu trettio år senare minns jag detta med förundran. Idag delar jag Irenes berättelse på riktigt och ser god teologi i den. Vad gör Irene idag? Vet inte. Det är viktigt att minnas möten.