fredag, mars 28, 2008

Tankar - ska de stoppas?

På Second Life kan man gå i meditationsskola. Där får man lära sig att stoppa tankarna.

Varför i all världens namn skulle vi vilja stoppa tankarna? Jo det är mer spirituellt, vi kan till och med nå djupa insikter genom att stoppa tankarna. Entusiasmen är stor och frågestunderna är långa.

Artister, arkitekter, musiker, hantverkare, kemister, entreprenörer, slaktare, bagare, profeter - alla blir kreativa genom att kunna tänka. Vi kanske inte kan skapa galaxer eller ens en liten planet, men vi har den skapande aktiviteten i oss som en gåva från Fadern. Och allt händer i tankarnas domän. Den som vill bli fri tankarna gör något väldigt bakvänt. Tankar och föremål är delar av samma process. Vi kan nästan säga att föremål är aktualiserade tankar. Guds ord skapade universum och den energiska materian.

Detta är lätt att se när vi betraktar en motorcykel. Det är tankar bakom varje detalj. Det är anpassningar till lagar, det är tankar på funktioner. Men trots att det är lite svårare att se på träd, berg, vulkaner, mikrober, hav, djur och människor, är det samma sak där. Tankar bakom varje detalj, anpassningar till lagar, funktioner och finala orsaker. Och en stor magi i komplexiteten. Verkligheten är i hög grad tänkt.

Men just att allt sker i tankarnas värld förklarar också de krig som pågår. Gud inbjuder oss till att tänka Hans tankar, även om Hans tankar aldrig är våra tankar. Han inbjuder oss till att ta strid mot djävulska tankar, avgudadyrkande tankar, tankar som inte behagar Herren. Det sker i tankarnas domän och det är JOBBIGT. Konflikt och konfrontation följer nämligen.

Aha. Det är där skon klämmer. Om det är andligt att stoppa tankarna så är det ok att slippa tänka, för det är jobbigt att tänka. Om du tänker måste du välja. Du hamnar i konflikt. Kulturer hamnar i konflikt. Kulturkamp pågår. En lärare på Second Life betraktade det som outvecklat, omoget. Det är mer sofistikerat och upplyst att inte tänka.

Men är det mer moget att stoppa tankarna? Jesaja säger (55) ”Mina tankar är inte era tankar” och han inbjuder till att tänka Hans tankar: ”Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina tankar och vända om till Herren så skall Han förbarma sig över hon, vänd om till vår Gud för han ska beskära mycken förlåtelse.”

Men hur jobbigt är det inte att ta Jesaja på orden. Ska vi verkligen följa en Gud som har vissa tankar och låter det gå riktigt illa för hela folk som har andra tankar?

Jo för att det finns olika sorters tankar. Vissa tankar ger våld. Andra tankar ger evigt liv. Enligt Petrus får vi del av det gudomliga livet genom vissa tankar. (2 Pet 1:4) Andra tankar ger ohyggliga följder, som vi ser i de historiska partierna i GT och som Jesaja varnar för. Att stoppa tankarna ger förstås en sorts frid – tills man träffas av andras aktualiserade tankar.

Det känns genant att behöva säga det till alla meditatörer på kuddarna – men tankar betyder något. Det finns en poäng med att vi har tänkande medvetanden. Tankarna är inte producerade av tjattrande apor i huvudet, som den populära nidbeskrivningen är bland meditatörer. Hela det dramatiska förloppet i GT handlar om tänkesätt. Ett gott tänkesätt kontra ett mindre gott. Tänker man de goda tankarna drar man gärna till sig andras goda tankar. Spegelneuronerna sätter fart – lika attraherar lika. Tänker du Kains tankar får du gärna sådana tankar tillbaka från yttervärlden.

Paulus förtydligar vad det gudomliga livet handlar om – tankar och strid. ”Våra stridsvapen är nämligen inte av köttslig art, de är tvärtom så mäktiga inför Gud att de kan bryta ned fästen. Ja, vi bryter ned tankbyggnader och alla slags höga bålverk som man reser upp mot kunskapen om Gud, och vi tar alla slags tankefunder till fånga och lägger dem under Kristi lydnad.” (2 Kor. 10)

Att stoppa tankarna blir väl då att bara blunda och inte delta. Fridfullt? Nja.

Ungefär som att sitta med en gitarr i knät och se fridfull ut. Det hörs inget !

Bibeln säger: Kom igen nu då – spela! Ad Dei Gloriam.

onsdag, mars 26, 2008

Det andra livet

En bussväntsal i Indien för många år sen. Det är uppåt 40 grader varmt. En stor indier sitter bredvid mig och pustar i värmen. Han frågar var jag kommer från. - Europa? Wonderful. You have two great men there. Very great.
Jag gissar tyst på...Shakespeare...Newton...Augustinus...nej, inte tänkbart för en vanlig indier.
- Hitler and Jesus !

Full av iver förklarar han för mina stora misstroende ögon att Hitler förstod ariska kulturen och kämpade för den. Synd att han förlorade!

- Och Jesus?

Jo Jesus kom med det nya livet. Det andra livet. Inte detta. Inte dessa miljarder kroppar och öden, detta är bara död och pina. Här gjorde han en gest utåt torget i gamla Delhi, bilträngseln och cykelträngseln och kossorna som gick omkring, ljuden och skriken och dofterna. Jesus kom med något annat. Det nya livet, det andra, det perfekta. Jesus kom med det levande livet, inte det döda.

Har aldrig glömt denna dialog. Bussen till Hardwar anlände. Han vinkade åt mig och nickade när jag satt på bussen och for iväg.

Pratade han om Efesierbrevet 2?

fredag, mars 21, 2008

- Kan man vara monist och teist samtidigt?? frågade en intelligent elev efter att vi sett Mel Gibsons The Passion som vanligt innan vi gick på påsklov.

- Hur skulle du då uppleva filmen, frågade jag.

Och så beskrev vi tillsammans på försök hur det skulle gå till. Då skulle Gud och världen egentligen vara samma process. Monismen går ju inte med på dualismen mellan Skapare och skapelse. Då skulle Gud själv genomföra alla händelser, även våra viljebeslut, även våra svek, även judarnas och romarnas tortyr av Jesus och hans avrättning på korset. Allt vi såg på filmen, både det underbara i frälsningen och i Guds kärlek och även allt det ohyggliga i våldet och sveket -- allt sker som som rörelser i Gud, påsken är Guds eget drama. Vi skulle som människor se det objektiva som ett med det subjektiva i Guds medvetande.

- Då skulle ju inget kunna vara direkt FEL i allt som skedde under påsken? sa eleven till slut. Fel och rätt, synd och helighet skulle gå samman i det stora gudsdramat?

- Detta är den gamla indiska visionen, den som fortfarande finns inom shaivaismen. Men det är inte kristendom. För oss gick något väldigt fel och påsken är räddningen ur det felet.

lördag, mars 15, 2008

Den stabila gåvan

Att yttervärlden ter sig stabil framför oss är ett tämligen märkvärdigt faktum. De flesta empiriska metoder visar på ett eller annat sätt att så inte är fallet. Världen försvinner snabbt när sinnesintryck, observationer, samband och hyptoteser fyller vårt medvetande. Men likväl vet varje naiv realist att världen och tingen tycks vara där utanför oss, väldigt stabil dessutom.

Är man filosofiskt anstucken (särskilt med det husserlianska viruset) blir denna apparenta stabilitet ett viktigt moment i betraktelsen av livet. Om den stabila yttervärlden görs till absolut verklighet får vi endast naiv realism och den är lätt att knäcka. Men i husserlsk anda kan vi sätta parentes kring ontologisk absolutism och istället verkligen intressera oss för den apparenta stabiliteten, skåda dess märkvärdighet så att säga. Den är verkligen inte bara ett fenomen vi är med om genom ett givet förstånds former, utan är istället "tingen sådana de är". Men för att upptäcka detta måste vi se med ögon som tittar ut från en lite annorlunda vinkel.

Denna vinkel ligger faktiskt närma kontemplationen, den kristna i synnerhet, eftersom vi i kristen tradition har en realism i grunden. Hela medeltiden arbetar kristna teologer med en filosofisk realism: inkarnationen är verkligen där, på ett realistiskt sätt. Sakramenten är verkligen där på ett realpresent sätt. Men genom den husserlianska vinkeln blir det möjligt att undvika naiv realism som ju stannar i tänkandet, och istället nå en enkel - och tacksam - kontemplativ tillit. Skaparen har faktiskt givit oss denna stabilitet att vila i. Tack för denna kreativa vilja, Fader, denna primära uppenbarelse.

lördag, mars 08, 2008

Första person

En gammal indelning - är det hos Augustinus? - tänker sig verkligheten i tre dimensioner: första person, andra person och tredje person. Ontologin brukar oftast syssla med den trejde dimensionen: det är så här verkligheten ser ut. Man talar om "det". Det är inte du, det är inte jag, det är det.

Men vi lever förstås alltid i första person. Det är där vi konstruerar tredje person som ett faktiskt "det". I viss mån konstruerar vi också andra person: du är den jag uppfattar dig som, fel eller rätt. Du är vad du är för mig, alldeles oavsett vad andra säger. Dialogen känns ibland verkligare är mitt liv i första person, och definitivt verkligae än en abstrakt treje person. Men det är i första person dramat sker när vi möter andra människor, andra själar.

Första person är en kontroversiell plats. Sakliga nördar avvisar helt dess existens. Men även vi som inte flyr kan uppleva kampen och dramat som plågsamt. Agneta Pleijel (en av våra filosofiskt mest begåvade berättare) låter en plågad person säga så här i romanen Lord Nevermore:

"Man får försöka betrakta sig själv som ett objekt. På distans. På tillräckligt avstånd och med tillräcklig svalka för att livets kaos inte ska göra en sjuk och förvirrad....Men det besynnerliga är...att närm man betraktar sig själv på avstånd, liksom genom en kikare, så avskärs man från något. Från vad? Man kunde säga att man avskärs från sig själv. Men vad är detta underliga sig själv. Jag blir förbanne mig inte klok på det."

Att erkänna att första person är primär verklighet är som att gå ut på ett slagfält. Jag tänker ofta på Jeus ord om att han kommer med svärd, inte frid. Det stämmer rätt bra. Första person är en sorts jihad.

Att föreställa sig verkligheten

Eleven kämpart med fysikläxan och den gamla vanliga frågan tränger sig på med kraft: varför är det så? Varför finns gravitation? Varför finns strålningsenergi som hela tiden beter sig på ett visst sätt? Fysikläraren säger: det är bara så. Lär dig. Men den jobbiga eleven fortsätter med ett halvkvävt: varför? Läraren: för att jag säger det! Tyst frågar sig eleven varför läraren och läroboken föreställer sig verkligheten så?

Ja. Någon säger det. Fysikbokens sägande, lärarens sägande, forskningens sägande, Guds sägande vid skapelsen. Föreställning och verklighet hör ihop. Ordet och varat hör ihop. När partikelfysiken utför experiment med mycket stora energier på mycket små partiklar under enormt korta tidsrymder, får man fram resultat som är mer eller mindre enigmatiska. Vad säger vi? Vad betyder resultatet? Vad säger vi att betydelsen är? Hur säger vi det? Hur föreställer vi oss verkligheten på mikronivå? Ordet och varat hör ihop.

Joseph Ratzinger skildrar i sin bok In The Beginning vad som händer när människor inför den poetiska skapelseberättelsen, den vi finner i Genesis 1. Sägandet av denna skapelsedikt innebär att en mening införs i universum. Tidigare var kosmos ett kaos av krafter som bekämpade varann. Demoner och nyckfulla vädergudar levde om och det gällde att hitta sätt att blidka dem. Kosmos var främmande och kaotiskt.

Med den poetiska skildring som nu återfinns i början av Genesis 1 skedde en revolutin. En final ordning tänktes nu. En etisk ordning tänktes nu. En utvecklingskraft tänktes nu. Världen blev annorlunda. Därmed börjar naturligtvis naturvetenskapen som en social konstruktion. Skapelseberättelsen är som en tidig variant av evolutionen i sitt poetiska veckoupplägg. Darwin som var teolog först och senare amatörbiolog såg säkerligen evolutionen som grundmönster i början av Bibeln. Gud behövde inte gå in med extrinsikala ingrepp i utvecklingen, som om han vore främmande för sitt skapande. Det räcker med denn inneboende evolutionära kraften.

Vi måste alltid, som eleverna, fråga VARFÖR? och aldrig nöja oss med fysikbokens eller fysiklärarens ovetenskapliga underkännande av syfte med frasen "det bara är så". Det underbara är att alla friska elever ställer denna filosofiska grundfråga om och om igen, generation efter generation. Vi vill alla veta vad som händer när vi säger att något är så, när vi föreställer oss.

torsdag, mars 06, 2008

Poänglöshetens makt

När poänglöshetens metafysik kom på 1700-talet (inledningen till modernismen) så var det en väldigt befriande kraft, tyckte många. Allt är fenomen, ingenting har intention eller mening i sig. Wow ! Då kan vi göra vad vi vill ! Endast vårt förnuft ska styra !

När sedan biologin hakade på denna poänglöshet femtio år senare och njöt av att människan endast är ett medelmåttigt utrustat djur så kändes befrielsens ännu mer förförisk. Varför ska vi inte avla på människor när vi gör det på djur? frågade sig Darwin. Det är ju ovetenskapligt. Och så ledde förnuftet till en rashygien som fortfarande styr motiven bakom allt från massaborter till etniska rensningar.

För en troende människa är detta som en bisarr mental sjukdom. Men man måste förstå det häftiga i att inget har en poäng och att vi kan göra vad vi vill. Ett universum utan mening är så att säga den religiösa grundsatsen för denna häftiga frihet. Vilket svängrum! Sen kan man koppla ihop den stora meningslösheten med allt man gillar: empirisk forskning, frigjord livsstil, begärens neutralitet, sexualitetens "naturliga" psykologi, "kärlek utan barn" som Hinke Berggren predikade, militär nödvändighet, ekonomisk marknad osv. Det är som med stamceller, du kan koppla till alla möjliga funktioner. Poängen är att det inte är någon poäng med någonting.

Den makt och njutning som man skaffar sig genom metafysisk meningslöshet som grund, vill man inte ge ifrån sig frivilligt, det förstår vem som helst. Därför blir det till sist en kulturkamp. De som söker och finner mening blir förr eller senare hot mot den poänglösa friheten. Att hitta djup mening med ansvar är en katastrof för friheten att göra vad man vill och det finns all anledning att hata denna farliga mening. Jantelagen är ursinnigt stark här. När skönheten kom till byn, då var klokheten där....sjöng Ferlin. Värde och skönhet, Gud och sanning är oerhört provocerande saker.

Även de som anser att universum saknar mening agerar till vardags som om väldigt mycket har mening: dagis, skolan, lönen på jobbet, vardagsetiken, rättvisan i samhället, krigen runt omkring i världen, klädmode och matvanor. Alla förutsätter att livet är meningsfullt. Och inte bara teoretiskt. Kropparna fylls av adrenalin när något är upphetsande meningsfullt och depressioner sätter in när livet blir tufft under längre perioder. Tårarna kommer när barnen visar sin obegränsade meningsfulla tillit till mamma och pappa; eller när ett barn hoppas på kärlek men får förakt. Fullt ut driver man livet som ett projekt med stark mening. Man har hårfina debatter om nyanser i rättvisan och argumenterar sig trött för sin uppfattning.

Ibland när en kristen person försiktigt påpekar att så mycket uppenbarligen har mening i ett meningslöst universum kommer ett härligt svar: - Ja men det är ju bara sånt vi hittar på! Det har ju ingen verklig mening! Är du religiös på nåt sätt?