lördag, januari 24, 2009

Barnets lag

En barndomsvän skriver: "Kommer du ihåg hur enkelt livet var i den lilla byn? Varför flyttade vi någonsin därifrån? Inget i världen var lättare än godhet, ingenting svårare än ondska. Godhet innebar ett lugnt sinne, ostört av stadens alla begär - och vuxenlivets. Vi var nöjda med livets enkla behov, vi hade fantasislott i skogen bakom byn, vi visste var fågelbona fanns för att samla ägg. Vi hade en liten skidbacke och en backe för bob och en översvämmad äng för skridsko, de där skridskorna man satte på pjäxan. Vi var främmande för världens onödiga förlustelser, vi lockades inte av några förvirrande frestelser. Vi följde barnets lag i våra sinnen och bevarade våra själar ganska rena utan några inre strider. Jesus på den stora tavlan i söndagsskolan var en stark och god Vän, en som ställde upp när det gällde. Det var lätt att vara god. Att storma stadsmurar, klättra på karriärstegar, stjäla idéer och attityder och pengar, att göra uppror, begå mord, förfalska med ord eller siffror, ljuga och bära falskt vittnesbörd i kollegierum och korridorer, att ha många önskningar - allt detta var emot vår natur. Det var svårt att vara ond."


Jodå.
Men var det så kul egentligen?

tisdag, januari 13, 2009

Messianiskt

På uppdrag av vissa energiska och entusiastiska elever lyssnar jag på olika messianska grupper. Internet är fullt av dem.

Visionen är förstås ganska protestantisk. En kristifiering – eller messianisering – pågår sedan Abrahams tid. I sinom tid ska hela planeten vara ett enda guds folk kring Messias. Judarna måste emellertid vara med som främsta exponent, utan dem kan inte Herren komma åter. Alla vi andra som tror, tillhör då det verkliga Israel.

Låter väl bra. Kristusprojektet är det häftigaste som hänt i världshistorien. Och att konvertera hedningar, särskilt de som är utsatta, är väl en bagatell jämfört med att konvertera en bildad jude som är väl grundad i modern pluralism och stolt över sitt judiska arv och sin moderna stat. Guds kraft och andens vind behövs verkligen för att driva en så tokig idé som att denne gallilé Yeshua skulle vara den Messias Toran och profterna talar om. Någon enkel pingstvän eller norrländsk läsare räcker nog inte till intellektuellt för den missionen; knappast heller sprida messianska grupper. Behövs nog en rikt utrustad katolsk kyrka för det uppdraget. =)

Men messianismen har en betänklig historieuppattning. Om vi tänker oss Jakob och Petrus som företrädare för det första Palestinaprojektet i Jerusalem, åren strax efter Kristi himmelsfärd och pingstundret, så inser vi snart att denna första form av kristen messianism skulle dött fortare än kvickt. Fas 2 krävdes, uppdelat på en hel serie andliga, filosofiska och teologiska projekt: det Antiokenska, det Alexandrinska, det Grekiska, det Romerska och Konstatinopelska. Åtminstone fem stora intellektuella kulturinsatser behövdes som utvecklare av det messianska projektet i kristendomens form.

Messianismen tycks vilja hoppa över dessa fem nödvändiga projekt under antiken. Och sedan entusiastiskt hoppa över hela medeltiden, både den ortodoxa och den latinska. Och sedan åter hoppa över renässansen och den protestantiska ortodoxins framväxt – den grund som modern messianism vilar på i sitt sätt att läsa Bibeln och leva sig in i familjetänkandet, folktänkandet och förbundstänkandet alltifrån Abraham och framöver till Jesus.

Det blir att såga av sin egen gren. Rätt naivt om man så säger. Det är som att förstöra poängen i en bra historia.

Så till mina entusiastiska elever blir det tills vidare: Bra ! Studera Toran ! Men studera sedan Origines och kyrkofäderna!

Stifling distinctions

Krister Stendahl som somnade in förra året i april, skriver så klokt om livet, teologin och bibeln, något som man kanske måste ha åren bakom sig för att kunna instämma med:

”For the longer I live, the less adequate and less useful become all those stifling distinctions between academy and church, faith and reason, the intellectual and the spiritual. There is such an interplay between those fabricated distinctions that one cannot live without the other. So here is the story, the story of my love relationship with the scriptures.” (http://www.hds.harvard.edu/news/bulletin_mag/articles/35-1_stendahl.html)

När man möter gamla vänner som stannade på akademin, lockad av någon ära eller kollokvium, ser man hur de kvävande distinktionerna finns kvar, väl inövade.
– Hur är det?
– Ja hur menar du – med tjänsten eller privat?

Sitter man på ett kafé i anslutning till ett universitetsbibliotek händer det ofta att reminiscenta samtal äger rum – man talar om vem som skrev vad eller vem som blev bortvald, förbigången, vem som konverterat till katolicismen (det roligaste skvallret), vilka trender som är gångbara just nu, vilken dålig ekonomi man har med så få föreläsningar. Och lite episoder kring den eller den.

Som defekterad norrlänning längtar man hem till berg och hav och enheten av andligt, intellektuellt, förnuft och tro, kyrka och akademi. Det är som det lokala och universella hör mer intimt ihop med Gud än någonsin akademins klimatburar. Kanske var det därför Paulus ständigt var på resa? Tittade bara in i Aten och i Jerusalem på vägen.

måndag, januari 12, 2009

Fader John Neuhaus in memoriam

Fr. Richard John Neuhaus somnade in torsdag 8 januari, 72 år gammal, i effekterna av sin cancer, efter att ha legat på sjukhus sedan annandagen. Med honom tystnade en röst som för mig i nästan ett decennium hört till de glädjerika. När jag satt på motorgräsklipparen med hörlurar på var det nästan alltid Neuhaus' röst som bäst trängde fram under bullret - han hade en mörk men mycket mjuk diktion; i allt han hade han en förmåga att skapa tankarna medan rösten rullade på, en sorts jamesisk förtjusning i att formulera och få med nyanser under gång. I hans åsikter var jag inte alltid med. Men i hans vilja till klarhet och kärlek till Kristi kyrka var han stor och varm mentor för många kristna i vår tid.

Hans tidskrift First Things startades som en ekumenisk kulturtidskrift och har förblivit så. Under tiden konverterade Neuhaus från den lutherska till den katolska kyrkan. Men hans medarbetare från starten förblev lutheran. First Things upplevs av många som romersk-katolsk och väl amerikansk men bland dess många viktiga artiklar finns evangeliska, judiska och ortodoxa röster som inte begränsas av en snäv amerikanism. Områdena är också en blandad bukett: ekonomi, politik, litteratur (allt mer efter Jospeh Bottums tillträde som redaktör), Europa-kritik (nyttig), teologi och filosofi - allt ur ett ekumeniskt kristet och någorlunda skarptänkt perspektiv. Tidskriften är en av de få kristna som inte kollapsar i akademiskt eller denominellt frimärkssamlande, vilket är vanligt bland katolska och ortodoxa blad.

Det vi kommer att sakna är naturligtvis den sektion som avslutade varje nummer: The Public Square och notiserna i While we're at it. Ofta är det till dessa Neuhaus' egna avdelningar man bläddrade först när First Things landat i brevlådan för de som ännu vill ha papper att hålla i. Nätupplagan är förstås smidigare i dessa netbooksdagar.

Framtiden för First Things efter detta?

torsdag, januari 08, 2009

Kristendom utan Kristus?

Ibland imponeras jag av hur underliga vägar missionen av Kristi rike tar sig.

En New-Age-kanal på nätet presenterar en serie på sex böcker om visdomstraditioner, om visa män och kvinnor. Författarinan, Mirabi Starr, har skrivit alla sex. Men det visar sig att dessa universella visdomsgestalter alla är KRISTNA: Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Ärkeängel Mikael (!), Teresa av Avila, Vår Fru av Guadelupe, St Franciskus. De ingår i serien Sounds True och området är inte kristendom utan "traditions of wisdom".

Det viktiga för Starr är att alla dessa sökte "universell visdom", inte Kristus. Under en timmes intervju nämn aldrig namnet Jesus eller Kristus !! Hon är inte kristen och tänker inte konvertera, men det finns visdom att hämta överallt, hävdar hon. Särskilt i modergudinnan som Juan Diego mötte, som bara råkade se ut som Maria Jesu moder, gravid och allt.

Det är fantastiskt. Genomgående i Starrs behandling av de kristna mystikerna är: kristendom - nej, visdom - ja, Kristus - nej nej, det Absoluta - ja ja. Mätstocken tycks vara den persiske poeten Rumioch allt som kommer nära är värdefullt - spirituellt. Hon tycks helt glömma att Jesus Kristus och den kristna kyrkan stod i centrum för de alla - även ärkeängeln Mikael. Kanske är detta att slita den heliga klädnaden i stycken nedanför korset?!

I extremt sött tonläge.

Men det goda är att Starr säger sig ha tappat intresset för den egna upplysningen, nirvana eller det egna andliga tillståndet under sin research i de kristna mystikerna och blivit mer intresserad av ett socialt-karitativt perspektiv på världen. Det är alltid något.

När man reflekterar över detta "spirituella fenomen" med att klä av kristendomen och göra den newage-spirituell, framträder en intressant spänning. En kristen skulle kalla hela newageperspektivet hedniskt, en tillbakagång, ett återfall i en form av gnosticism eller marcionism eller doectism eller frimuraretro, lite beroende på vilken smaksättning man har gjort av sin "visdom".

Men samtidigt når man här en relativt stor publik av läsare som nu får läsa om Franciskus, vår Fru av Guadelupe, ja till och med ärkeängeln Mikael - kanske för första gången. Är det inte bra? Om någon efter läsningen av Vår Fru av Guadelupe-boken sitter och mediterar på modergudinna så där i största allmänhet? Inte bra?

Jag minns ett besök i Assisi där den drivande kraften bakom några besökares stora entusiasm var en hippie-variant av Franciskus hämtad från Sefirellis film. Naturligtvis blev chocken i mötet med en katolsk tro på Kristus ganska obehaglig, men kanske bra det också. Också Starr blev konfunderad när hon såg hur mycket lidande som ingick i "visdomen" hos Franciskus liv. Men hon vände det raskt till att det var den stygga kyrkans fel. Kyrkan förstörde allt och byggde en basilika.

Johannes av Korset, som var föremålet för hennes första bok i serien, visade sig snart vara en sufisk mystiker. Starr förklarade att den spanska mystikens närvaro i Spanien gick igen i den visdom Juan de la Cruz förmedlar; det hela har föga med Jesus Kristus att göra. Även Teresa av Avila, får vi veta i inledningen till boken om henne, var mer intresserad av sina visioner och sina exstaser än av en inkarnerad kroppslig Kristus.

Programledaren på radiokanalen försökte ibland inskjuta att Johannes Paulus, alltså en kristen påve, hyste stor vördnad för Vår Fru av Guadelupe, att han alltid hade hennes bild i närheten av sig, att aztekerna i stor mängd konverterade till katolicismen efter uppenbarelserna.

Detta med påven var ju roligt att höra förklarade Mirabi Starr, men den spanska inkvisitionen lurade aztekerna med religiösa medel och rensade ut den gamla genuina kulten till en modergudinna. Det var nog därför Juan Diego fick sin uppenbarelse av en modergudinna som så att säga lånade kristendomen för att få komma tillbaka till folket. Juan Diego var också på väg till ett traditionellt modergudinnetempel när han fick sin uppenbarelse, enligt Starr.

Ärkeängeln Mikael har inte heller direkt med Kristus att göra utan är en andlig krigare lik Manjusri inom buddhismen, som söker helheten och självförverkligandet. Han hjälper oss människor med samma strävan inom oss själva. Hans svärd är egentligen meditationens svärd och det finns inga andra fiender än våra egna demoner. Det har inte med Uppenbarelseboken eller Jesu Kristi kyrka att göra.

Vi hör väl här en modern paganisering i en atmosfär av flower power där det ändå finns en gnagande underliggande fientlighet mot Kristus och kristendomen, en form av new age som anar att det går att inkorporera den kristna traditionen i ett spirituellt paket - som säljer. Man både ler och förtvivlar inför fenomenet.

Kanske vi får se kyrkofäderna utsatta för samma behandling i nästa vända? Eller vår egen heliga Birgitta? Nej, knappast, hon är alltför tydlig i att det är Kristus det gäller, gudskelov.

måndag, januari 05, 2009

Martin Koch om vad abort handlar om

Innan det blev modernt och medicinskt fräscht att döda foster - och ha laglig frihet att välja det - kunde en arbetarförfattare som Martin Koch skriva så här år 1916 och ge oss ett intressant perspektiv:

Kvinnan i cellen bredvid är i precis samma kasus [som mördaren i cellen bredvid]. Hon har fördrivit sitt foster. Hon har endast den svagaste känsla av att detta i och för sig skulle vara något orätt. Oändligt star­kare är hennes indignerade undran, varför just hon skulle straffas, när naturligtvis varenda kvinna gör detsamma som hon. Det är inte bara i hennes egen föreställningsvärld som kvin­nor handla så. I hela hennes bekantskapskrets gick det faktiskt till på det sättet.

I grå stadens [Stockholm] skugga går en bred trafik till den hemlighets­fulla frun. Gråtögda flickor strömma till stans kirurgiska instrumenthandlare och fråga skyggt efter det där instrumen­tet, som de kanske första gången inte ens veta namnet på - när de få veta, att det där hemlighetsfulla instrumentet är gjort för herrar och inte för damer, springa de ut förtvivlade, komma igen om några timmar med bleknade läppar, som lärt sig hemligheten. Var ha de varit?

Kvinnan, som sitter här inne i cellen, har råkat ut för en obehaglig olycka. Hon är gift och har två barn. Mer får det inte bli. Därför gick hon till frun, så snart hon märkte nya förebud. Efter en veckas illamående var hon fri. De där pro­menaderna blevo med tiden rätt många, äktenskapet blev ganska dyrbart i alla fall. Det blev mycket dyrbart! Ty det hände något besynnerligt med kvinnan. Hon förråades. Först knappast märkbart, men hastigt nog allt mer. Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.

Hennes man begrep det inte! Hon var ju frisk, skötsam, absolutist, gjorde rakt ingenting emot naturen, endast skötte sig enligt sunt förnuft utan att bry sig om gammal vidskepelse och moralförgiftad lagfruktan. Och ändå kunde hon inte behålla sin kvinnlighet!

Det blev ändå dyrare! Hennes föreställningsvärld anpassade sig efter hennes levnadssätt därhän, att hon inte kunde tänka sig verkligt förståndiga kvinnor, som handlade annorlunda, även om ännu den svagaste känsla av orätt levde kvar i hen­nes instinkt.

Och hon hade så till vida goda skäl att föreställa sig detta som alla hennes bekanta tänkte, talade och handlade som hon. De pladdrade öppet, högröstat och med en man­haftig sakkunskap ont allt till könslivet hörande, även om de små promenaderna till frun, vilka dock ännu åtminstone av den enklaste försiktighet borde ha hållits hemliga.

De för­lorade känslan av att det var farligt, när det var så allmänt och självklart. Första bästa främmande flicka, som ängsligt bad om adressen till frun, fick den genast. Stackars liten, det var ju något alldeles särskilt upprörande med hennes olycka. Det var alltid så alldeles särskilt upprörande.

En vacker dag röjde sig den här kvinnan naturligtvis själv. Polisen kom och hämtade henne. Den får lätt mun ur led, som ska äta upp sina egna ord, och nu angav hon ilsket hela sin bekantskapskrets! I denna ilska blommade hennes rätts­medvetande: ska jag lida, så ska de andra också lida!

Det är det säregna för all mänsklig boskap, att individuell ansvarighet för dem är en obegriplighet.
Det var emellertid lättare för henne att påstå än att bevisa - hon ensam var och förblev ett offer! Förgäves använde hennes man tio gånger mer tid och besvär för att få andra fast än för att hjälpa henne! Vilken orättvisa!

Hon är även i allmänhetens ögon en stackars olycklig varelse. Rättsmedvetandet reagerar inte starkare mot dessa brott, som äro till den grad vanliga, att en obarmhärtig och klarsynt undersökning, skulle avslöja fler skyldiga människor än fängelserna kunde ta emot.


Det hände sig som så om en lördagskväll,
hon födde ett foster, det mördade hon själv
hon trodde det var ingen som såg'et
och därför tog hon livet utå'vet.
Sen gångar hon sig på kyrkogården in
och tårarna, de runno så stritt på hennes kind.
Ja, de var väl ett stort under att hon tordes
en sådan gärning göra som hon gjorde...


(s.224, Guds vackra värld)



En rad jag fäster mig vid:

Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.

fredag, januari 02, 2009

St Basilius och det Gud säger

På den helige Basilius dag läser jag några ord av kyrkofadern: "Vi kan inte tvivla eller tveka när det gäller de ord Gud säger..."

Och på ett överraskande sätt stämmer dagens läsning med detta. Ormen säger till Eva: " sa verkligen Gud att ni inte skulle äta av något träd i trädgården....?"

Sa han verkligen det.....