Det tycks vara en renässans för Hegel på gång - konferenser lite här och där och allmänt "i luften". Jag fick lägga ut Hegel vid ett tillfälle och utgick från en golfboll....
1. Se på jorden som en liten golfboll.
2. Begrunda alla aktiviteter på denna lilla boll.
3. Märk att vissa aktiviteter går mot frihet, andra mot ofrihet.
4. Anden är i sig själv frihet. Den finns överallt och är ingenstans något annat än sig själv. Den är aldrig materiell eller begränsad.
5. På jorden finns några biologiska varelser - de är endast biologiska - som med tankens hjälp inspireras av Anden och känner behov av frihet.
6. Den enorma mängd fenomen som äger rum när några biologiska varelser engagerar sig i frihet - bygger civilisationer, religioner, vetenskap, krigar och utvecklar teknologier - kan vi kallas Andens fenomenologi.
7. Som filosofer studerar vi Andens fenomenologi. Det i sig är befriande, vi inspireras av Anden.
8. När vi ser på golfbollen och dessa aktiviteter hos en av raserna, finner vi ingen direkt mening med det. Anden förblir fri och oberoende av alla små planeter. Något ytterligare kan knappast ske på lilla jorden, hur mycket man än tänker där.
9. Men för en individ som filosoferar pågår en förnekelese av begränsning. Vi som filosoferar identifierar oss hellre med Anden än med någon aktivitet på en liten planet.
10. Vi får därför en kluvenhet - dels är vi med i någon sorts verksamhet i det materiella rummet. Vin inbillar oss en rad intressen och betydelser. Dels är vi en uppphävande aktivitet, ett filosoferande, där vi vänder oss till Andens frihet från all differentiering, all skillnad.
11. Att filosofera förändrar ingenting på den lilla golfbollen utan är endast ett öde för vissa få individer. De flesta är uppslukade av fenomenologins intresse för sina egna aktiviteter. De är omedvetna. Men de strävar efter frihet, inspirerade av Anden.
12. Att filosofera och upphäva begränsningen är den största friheten en biologisk varelse kan nå. Det handlar om en kärleksförbindelsen till Anden. Det blir aldrig en jordisk aktivitet - även om man är filosofilärare och undervisar i ämnet. Det blir alltid endast ett upphävande.
13. Att sätta upp en värdeskala på olika aktiviteter på den lilla golfbollen är svårt. Alla människor tror att det vet vad som är gott och ont. Man intresserar sig och inspireras av frihet och jämlikhet och låter på så sätt Anden påverka aktiviteterna. Men utifrån Andens egen kompletta frihet sker inte så mycket och knappast enligt någon värdeskala. Andens natur är gudomlig frihet och den känner ingenting annat, vare sig gott eller ont.
14. Den som filosofiskt upphäver finit begränsning känner i tanken denna värdeenhet, som inte kan delas upp i motsatser. Han blir inte relativist men en värdemonist - det finns endast ett värde i Anden, nämligen Gud själv. Detta värde kan inte kopplas till människors upplevelser av smärtsamt och skönt, eller gott och ont.
15. Det närmaste religionerna kommer Andens verklighet är den inkarnation av det Infinita i en finit människa, Jesus Kristus. Men som inomvärdslig religion och verksamhet är kristendomen ytterligare ett uttryck för frihet, kanske det bästa uttrycket. Anden har alltid varit sig Själv och behöver inga uttryck. Hela inkarnationen är alltså en synnerligen värdefull gåva till den lilla golfbollen i rymden.
16. Med möda förverkligar sig frihetens Anden i fenomenologin på den lilla planeten. Triviala händelser leder till stora genombrott ibland. Enorma insatser och viljeuttryck leder ingenstans ibland. Till synes slumpartat och nyckfullt sker ett sammelsurium av fenomen som i grunden inspireras av individers känsla för frihet och befrielse. Det är Anden som är verksam i människors idéér och tankar och viljor och känslor.
17. Filosofen är politisk i sin begrundan men upphäver snarare än deltar i den politiska kampen. Upphävandet av alla diskurser är filosofens tänkande. Istället för tilltro till någon mänsklig diskkurs sker ett förnekande av alla diskkurser för den fria Andens skull. Så fort ett påstående eller idé ligger till grund för handlingar, kommer filosofen att upphäva den och visa på motsatsen.
18. Filosofisk begrundan är annullerandet av varje finit diskurs. En fullständigt obetvinglig identifikation med Anden gör detta möjligt. Detta annullerande som för de flesta verkar destruktiv i den samhälleliga kampen för en bättre framtid, är i själva verket befrielse från låsningar och stillastående.
19. Alla finita diskurser har ett livsförlopp - friskt och färskt befriar de, men strax är de etablerade och stagnerar, för att dö genom revoluition eller ersättande av andra diskurser. Filosofin gör förändringarna lättare genom att tidigt annullera det makthavande diskursen.
20. Kyrkan är den enda institiution där annullerandet av alla diskurser är inbyggt genom närvaron av Anden. Samtidigt som maktägande klerikala institutioner upplever annuleringen som destruktiv, ligger denna befrielse inbyggd i själva doktrinen om Anden. Jesus själv är hela tiden garanten för fortsatt annullerande av döende diskurser som begränsar Anden.
21. Alla dessa begrundanden gör vi utifrån en intention på den gudomliga Anden som helt fri från all värld och all finit verksamhet. Det går inte att filosofera så här från ett inomvärldsligt perspektiv. Helt riktigt framstår det då endast som ett "systembyggande" eller "metafysisk" fantasi.
fredag, december 31, 2010
onsdag, december 15, 2010
Domen
Det är en dömande Gud i GT och Jesus har en helt annan gudsuppfattning - hör vi ibland dagens marcioniter säga. Men man kan kvalificera "dömande" en hel del. Med psalm 95 i ryggen går det att säga så här: festen kräver först en dom. För att "träden ska dansa" måste rättvisa ha skipats i de stora skogarna. För att "landsbygdens fest" ska sprida sig måste sanningen fram.
Det gör ont. Rättvisa och sanning gör ont liksom jorden är full av smärta, varje dag. Men hoppet finns i vår längtan efter just festen, vi vill så gärna se träden dansa i jubel och landsbygden gengjuda av festens sånger. Vi vill fira!
Så domen kan kvalificeras med sanning, rättvisa och glädje. De tre sitter ihop, vi får inte det ena utan det andra. Den ateististiske existentialisten säger: gärna dom och ångest men ingen tröstemetafysik tack! Jo just det. Bra så långt. Men vi är nog skapade för festen ändå.
Det gör ont. Rättvisa och sanning gör ont liksom jorden är full av smärta, varje dag. Men hoppet finns i vår längtan efter just festen, vi vill så gärna se träden dansa i jubel och landsbygden gengjuda av festens sånger. Vi vill fira!
Så domen kan kvalificeras med sanning, rättvisa och glädje. De tre sitter ihop, vi får inte det ena utan det andra. Den ateististiske existentialisten säger: gärna dom och ångest men ingen tröstemetafysik tack! Jo just det. Bra så långt. Men vi är nog skapade för festen ändå.
Alciphron då och nu
I en dialog av Berkeley, Alciphron or The Minute Philosopher, får vi en roande beskrivning av det eviga temat "en modern och upplyst människa", eller som en elev uttryckte det "vi som lämnat det ålderdomliga bakom oss". Följande utdrag av dialogen visar vad det handlar om:
- Det verkar som ni har en del författare i er sekt?
- Ja det har vi, flera stycken, stora män som givit världen många nyttiga och djupsinniga upptäckter. Moschon, t ex, har bevisat att människa och djur egentligen är samma sak och att människan därför endast behöver ägna sig åt sina sinnen och begär för att vara lika lycklig som ett djur. Gorgias har gått längre och visat att människan är en sorts maskin och att tanken och förnuftet är ungefär som metalldelar som påverkas av impulser. Cimon har använt sig av dessa upptäckter och visat med matematisk säkerhet att det inte finns något samvete och att all moral är en rad fördomar endast. Människan är inte mer ansvarig för sina handlingar än en klocka för sitt tickande. Tryphon har skrivit på ett slående sätt om hur nyttig synden och lasten kan vara. Thrasenor har motbevisat de okunniga argumenten mot ateismen och visat att en republik med ateister lever mycket lyckligare än någon annan statsform. Demylus har skojat ordentligt med begreppet lojalitet och visar världen att det inte finns något av värde i det. Vår tid är skyldiga honom och en annan filosof upptäckten att folkets känsla för rätt och fel är tom entusiasm som endast engagerar svagsinniga. Ja, det finns en ändlös lista av upptäckter som författare inom vår sekt gjort....Men mästerverket är ändå vår store Diagoras som i en anekdot motbevisar Guds existens - men detta är gemene man inte mogen för än. Jag är dock försäkrad av några kloka vännner att detta bevis är lika klart som dagsljuset och kommer att göra mycket nytta när religionens system blir tillintetgjort.....
Har vi kommit just något längre idag? Eller pratar dagens Alichphron ungefär i samma jargong? När man lyssnar på härlige irländaren Terry Eagleton kan man tänka sig det. Det händer alltså egentligen inte så mycket.
- Det verkar som ni har en del författare i er sekt?
- Ja det har vi, flera stycken, stora män som givit världen många nyttiga och djupsinniga upptäckter. Moschon, t ex, har bevisat att människa och djur egentligen är samma sak och att människan därför endast behöver ägna sig åt sina sinnen och begär för att vara lika lycklig som ett djur. Gorgias har gått längre och visat att människan är en sorts maskin och att tanken och förnuftet är ungefär som metalldelar som påverkas av impulser. Cimon har använt sig av dessa upptäckter och visat med matematisk säkerhet att det inte finns något samvete och att all moral är en rad fördomar endast. Människan är inte mer ansvarig för sina handlingar än en klocka för sitt tickande. Tryphon har skrivit på ett slående sätt om hur nyttig synden och lasten kan vara. Thrasenor har motbevisat de okunniga argumenten mot ateismen och visat att en republik med ateister lever mycket lyckligare än någon annan statsform. Demylus har skojat ordentligt med begreppet lojalitet och visar världen att det inte finns något av värde i det. Vår tid är skyldiga honom och en annan filosof upptäckten att folkets känsla för rätt och fel är tom entusiasm som endast engagerar svagsinniga. Ja, det finns en ändlös lista av upptäckter som författare inom vår sekt gjort....Men mästerverket är ändå vår store Diagoras som i en anekdot motbevisar Guds existens - men detta är gemene man inte mogen för än. Jag är dock försäkrad av några kloka vännner att detta bevis är lika klart som dagsljuset och kommer att göra mycket nytta när religionens system blir tillintetgjort.....
Har vi kommit just något längre idag? Eller pratar dagens Alichphron ungefär i samma jargong? När man lyssnar på härlige irländaren Terry Eagleton kan man tänka sig det. Det händer alltså egentligen inte så mycket.
torsdag, november 11, 2010
Mårtensmäss
Så var det Mårtensmäss - det handlar om gässen som Martin av Tours gömde sig hos. Han ville inte bli biskop i staden och gömde sig. Gässen avslöjade honom och stadsborna hittade sin blivande biskop. Mårten Gås - vi äter gås för att straffa gässen för att de gjorde en byråkrat av en mystiker....
Men även Martin Luther har med dagen att göra. Han föddes i Eisleben 10 nov. 1483. Faktum är att detta också är en mystiker. Trots all kritik från oss katoliker är Luthers definition av "tro" genialisk. Det är inte Jesu undervisning utan en tolkning av Paulus som står i centrum. Men som ett psykologiskt vapen mot alla subtila former (och inte så subtila) av självrättfärdighet fungerar hans tolkning.
Var och en som noga läst han stora kommentar till Galaterbrevet ser där en mystiker i Taulers anda. Att sätta Jesus Kristus i centrum innebär att göra förnuftet sekundärt, göra sakramenten sekundära, göra alla former av "verk" sekundära. Den värld som sätter dessa saker i centrum är djävulsk. Vårt tjugonde sekel är ett facit för detta lutherska påstående. När någon form av ideologi, kyrkolag, naturrätt, humanism, antropologi, blir avgud för oss hamnar vi per automatik hos den Onde. Luther menar att vi kan ingenting annat göra när detta sker än ropa på Gud, ropa till Kristus och leva i denna sorts ropande tro. Endast tro i denna överlägsna och övergripande mening räddar oss. Denna tro "vet" ingenting, den "kontrollerar" ingenting, den är inte "god" utifrån mänsklig synpunkt.
Det finns något av anarkism och nihilism i denna trostolkning och att den "trygga hopens" förnuft blir djävulens hora är följdriktigt ur Luther utgångspunkt. Friheten i tron är den dominerande känslan. Trons frihet, inte trons lydnad. Detta är ett budskap som inte går i linje med Benedikt XVI's tal i Regensburg.
Men även Martin Luther har med dagen att göra. Han föddes i Eisleben 10 nov. 1483. Faktum är att detta också är en mystiker. Trots all kritik från oss katoliker är Luthers definition av "tro" genialisk. Det är inte Jesu undervisning utan en tolkning av Paulus som står i centrum. Men som ett psykologiskt vapen mot alla subtila former (och inte så subtila) av självrättfärdighet fungerar hans tolkning.
Var och en som noga läst han stora kommentar till Galaterbrevet ser där en mystiker i Taulers anda. Att sätta Jesus Kristus i centrum innebär att göra förnuftet sekundärt, göra sakramenten sekundära, göra alla former av "verk" sekundära. Den värld som sätter dessa saker i centrum är djävulsk. Vårt tjugonde sekel är ett facit för detta lutherska påstående. När någon form av ideologi, kyrkolag, naturrätt, humanism, antropologi, blir avgud för oss hamnar vi per automatik hos den Onde. Luther menar att vi kan ingenting annat göra när detta sker än ropa på Gud, ropa till Kristus och leva i denna sorts ropande tro. Endast tro i denna överlägsna och övergripande mening räddar oss. Denna tro "vet" ingenting, den "kontrollerar" ingenting, den är inte "god" utifrån mänsklig synpunkt.
Det finns något av anarkism och nihilism i denna trostolkning och att den "trygga hopens" förnuft blir djävulens hora är följdriktigt ur Luther utgångspunkt. Friheten i tron är den dominerande känslan. Trons frihet, inte trons lydnad. Detta är ett budskap som inte går i linje med Benedikt XVI's tal i Regensburg.
torsdag, september 16, 2010
Whitehead once more
Nicholas Rescher skriver så enkelt: vindarna har vänt och och molnen har glidit isär. Han jämför filosofin under mellankrigstiden och efterkrigstiden med vad som händer idag. På den tiden var många filosofer desillusionerade och favoriserade trångt tänkande (även om djupt) om detaljer i tillvaron.
Idag har inte filosofer samma behov att begränsa sig till små ting och de återupptäcker värdet i att syssla med den stora bilden. Filosofen Whitehead hade oturen att leva i en tid då man tänkte smått och först nu över femtio år efter sin död börjar hans verk uppskattas på det sätt de förtjänar, menar Rescher. Och den belgiska filosofen Isabelle Stengers håller säkerligen med. Hennes dialog med Richard Rorty om storheten eller litenheten i Whiteheads filosofiska språk är otroligt roande!
Ändå ser man en och annnan ung filosof även idag lite krampaktigt hålla sig till de små tingen. Om någon elev eller kollega ger uttryck för en metafysisk längtan och söker de större svaren rynkar den "analytiske" och suckar lite inför det stora och vaga, och ler ungefär som Thorild Dahlqvist gjorde på 60-talet på Villavägen i Uppsala, och försöker hitta någon detalj. För i den lilla, noggrant utförda analysen ligger frälsningen.
Är det heroism?
Idag har inte filosofer samma behov att begränsa sig till små ting och de återupptäcker värdet i att syssla med den stora bilden. Filosofen Whitehead hade oturen att leva i en tid då man tänkte smått och först nu över femtio år efter sin död börjar hans verk uppskattas på det sätt de förtjänar, menar Rescher. Och den belgiska filosofen Isabelle Stengers håller säkerligen med. Hennes dialog med Richard Rorty om storheten eller litenheten i Whiteheads filosofiska språk är otroligt roande!
Ändå ser man en och annnan ung filosof även idag lite krampaktigt hålla sig till de små tingen. Om någon elev eller kollega ger uttryck för en metafysisk längtan och söker de större svaren rynkar den "analytiske" och suckar lite inför det stora och vaga, och ler ungefär som Thorild Dahlqvist gjorde på 60-talet på Villavägen i Uppsala, och försöker hitta någon detalj. För i den lilla, noggrant utförda analysen ligger frälsningen.
Är det heroism?
Identitet och Second Life
Nytt etiskt problem: en kvinna som flera år umgåtts till och från med en annan kvinna på Second Life, besöker vänner i Göteborg och de sitter på ett kafé tillsammans med andra bekantas bekanta. Hon hör en kvinna berätta om Second Life och förstår snart att det är hon som är hennes väninna - ska hon avslöja sig nu?
Vad är det för skillnad på identiteter? Har man en särskild identitet i Second Life? Eller vill man ha den som en särskild roll - inte att förblanda med den i vanliga livet? Och om man lär känna en person som man vet är ens väninna på Second Life (henne ovetande) - får man då lära känna två personer?
Ibland hör man som pedagogiskt verktyg detta: låt det bli en dialog mellan några av dina inre röster! Kan det vara så att genom verktyg som Second Life utvecklas de inre rösterna till egna figurer?
Vad är det för skillnad på identiteter? Har man en särskild identitet i Second Life? Eller vill man ha den som en särskild roll - inte att förblanda med den i vanliga livet? Och om man lär känna en person som man vet är ens väninna på Second Life (henne ovetande) - får man då lära känna två personer?
Ibland hör man som pedagogiskt verktyg detta: låt det bli en dialog mellan några av dina inre röster! Kan det vara så att genom verktyg som Second Life utvecklas de inre rösterna till egna figurer?
Hjalmar Sundén och Guds rike
När man som ung student upptäcker att Bibeln inte handlar om religion, blir man förstås konsternerad. En uppsats av Hjalmar Sundén kan hjälpa: alla de bibliska texterna tillsammans pekar på något annat än religion: något som kallas Guds Rike.
Inte heller handlar Bibeln om moral, vilket är ännu svårare att svälja för en sekulär värld som gillar att vara mer moralisk än Jahve. Glömmer aldrig ett sommarprogram där Ulf...(Nyfiken på - programmen i TV) skällde ut Gud efter noter och påstod sig vara lurad på en bok han trodde var bra....
Inte heller handlar Bibeln om historia. Också en svår nöt för många. En elev avslutade en retorisk uppgift med orden: Inte ett ord i evangelierna handlar om historiska fakta. Allt är påhittat, den värsta propagandabluffen genom historien. Och även kristna elever kan brottas flera år med problemet om historia kontra tro. Medicinen heter oftast Barth när det gäller icke-katoliker. Vi andra läser bara kyrkans historia - to be deep in history means to leave protestantism, sa ungefär kardinal Newman.
Nej istälet handlar Bibeln om något som kallas Guds rike, eller gudsriket, eller staden ovan molnen. Vad detta är kan vara svårt att rationellt bena ut, vi måste nog släppa hela föreställningen om oss själva som individer först, men det kan inte vara det som liberal tolkning pratar om: någon sorts framgång i moral och utveckling av en frälsningshistoria. Om Bibeln handlar om religion eller moral eller historia, så är det i så fall Guds alldeles egen religion, moral eller historia. Vår katolska analogia entis eller analoga fantasi i all ära, men vi upptäcker nog förr eller senare en helt och hållet helig och annorlunda ny värld bakom beteckningen Guds rike.
Den världen kan bara bebos, direkt smakas, direkt inbjudas till av annan kraft. Ingenting för rationalister eller historiker eller moralister med andra ord.
Inte heller handlar Bibeln om moral, vilket är ännu svårare att svälja för en sekulär värld som gillar att vara mer moralisk än Jahve. Glömmer aldrig ett sommarprogram där Ulf...(Nyfiken på - programmen i TV) skällde ut Gud efter noter och påstod sig vara lurad på en bok han trodde var bra....
Inte heller handlar Bibeln om historia. Också en svår nöt för många. En elev avslutade en retorisk uppgift med orden: Inte ett ord i evangelierna handlar om historiska fakta. Allt är påhittat, den värsta propagandabluffen genom historien. Och även kristna elever kan brottas flera år med problemet om historia kontra tro. Medicinen heter oftast Barth när det gäller icke-katoliker. Vi andra läser bara kyrkans historia - to be deep in history means to leave protestantism, sa ungefär kardinal Newman.
Nej istälet handlar Bibeln om något som kallas Guds rike, eller gudsriket, eller staden ovan molnen. Vad detta är kan vara svårt att rationellt bena ut, vi måste nog släppa hela föreställningen om oss själva som individer först, men det kan inte vara det som liberal tolkning pratar om: någon sorts framgång i moral och utveckling av en frälsningshistoria. Om Bibeln handlar om religion eller moral eller historia, så är det i så fall Guds alldeles egen religion, moral eller historia. Vår katolska analogia entis eller analoga fantasi i all ära, men vi upptäcker nog förr eller senare en helt och hållet helig och annorlunda ny värld bakom beteckningen Guds rike.
Den världen kan bara bebos, direkt smakas, direkt inbjudas till av annan kraft. Ingenting för rationalister eller historiker eller moralister med andra ord.
Robert Bly och skulden
Om man lyssnar till Robert Bly när han talar om skamkulturer, skamfamiljer och olika former av räddning undan skam när man väl upptäckt hur man blivit formad av den - kommer associationen direkt till kyrkofäderna. De talar om skam och skuld hur ofta som helst - och om räddningen undan den.
Avskydda av många moderna upplysta människor för just detta sysslande med skam och skuld, visar sig kyrkofäderna och ökenfäderna vara supermoderna. De analyserar indirekt alla ideologiers beroende av skam och skuld, satta i system för att kontrollera hela nationer. De analyserar de effektiva hinder till glädje och befrielse som varje skamformering åstadkommit, ofta i barndomen men sedan pågående genom uppväxt och i bildandet av ny famil - nu formar man sina barn i samma system av skam och skuld, fast kanske på ett lite modernare sätt.
Avskydda av många moderna upplysta människor för just detta sysslande med skam och skuld, visar sig kyrkofäderna och ökenfäderna vara supermoderna. De analyserar indirekt alla ideologiers beroende av skam och skuld, satta i system för att kontrollera hela nationer. De analyserar de effektiva hinder till glädje och befrielse som varje skamformering åstadkommit, ofta i barndomen men sedan pågående genom uppväxt och i bildandet av ny famil - nu formar man sina barn i samma system av skam och skuld, fast kanske på ett lite modernare sätt.
onsdag, augusti 25, 2010
Knausgård om att fylla hålet
- Och du håller fortfarande på med din Gud ! Varför?
Därför att livet med Gud, med den uppmärksamhet man blir varse genom Gud, tar bort hålet i tillvaron. Hålet som alla försöker på att fylla med än det ena, än det andra. Och hur man än fyller rinner det ut i andra änden...Som Karl Ove Knausgård skriver i Min Kamp:
"Jeg underordnet meg, nesten helt till selvutslettelsens grense; det de måtte mene och tenke, satte jeg, ut fra en eller annen for meg ustyrbar indre mekanikk, för mine egne tanker och følelser. Men i det øyeblicket jeg var alene, betydde andre ingenting for meg. Det var ikke det at jeg mislikte dem, eller naerte avsky for dem, tvert imot, de fleste av dem likte jeg, og dem jeg ikke direkte likte, fant jeg alltid noe verdifullt hos, en eller annen egenskap jeg kunne sympatisere med, eller i det minste finne interessnat, som i öyeblicket kunne beskjeftige tankene mine. Men at jeg likte dem, var ikke det samme som at jeg brydde meg om dem. Det var den sosiale situatsjonen som bandt meg, menneskene i den gjorde det ikke. Mellom de to perspektivene fantes det ingenting. Det var bare det der lille, selvutslettende, og det store, avstandsskapende. Og det imellom, der var det jo dagliglivet utspilte seg. Kanskje var det derfor jeg hadde så vanskelig for å leve i det. Daglilivet, med sine plikter och rutiner, var noe jeg utholdt, ingenting jeg gledet meg over, ingenting som ga meg mening eller gjorde meg lykkelig. Dette handlet ikke om mangelen på lyst till å vaske gulv eller skifte bleier, men om noe mer grunnleggende, at jeg ikke opplevde verdien i det naere livet, men alltid lengtet bort derfra,og alltid hadde gjort det. Så livet jeg levde, var ikke mitt eget. Jeg forsokte å gjøre det til mitt, det var den kampen jeg førte, for jeg ville jo det, men jeg mislyktes, lengselen etter noe annet hulte fullstendigt ut alt det jeg gjorde." (s67, del 2)
Utan Gud blir människor pseudo-människor, händelser blir pseudo-händelser, resemål blir pseudo-platser, svårigheterna blir pseudo-konflikter. Så fungerar separerande och självdramaiserande liv, fiktiva personer. Knausgårds detaljerade prosa ger en ordentlig rundmålning av detta liv i väntan på något annat.
Därför att livet med Gud, med den uppmärksamhet man blir varse genom Gud, tar bort hålet i tillvaron. Hålet som alla försöker på att fylla med än det ena, än det andra. Och hur man än fyller rinner det ut i andra änden...Som Karl Ove Knausgård skriver i Min Kamp:
"Jeg underordnet meg, nesten helt till selvutslettelsens grense; det de måtte mene och tenke, satte jeg, ut fra en eller annen for meg ustyrbar indre mekanikk, för mine egne tanker och følelser. Men i det øyeblicket jeg var alene, betydde andre ingenting for meg. Det var ikke det at jeg mislikte dem, eller naerte avsky for dem, tvert imot, de fleste av dem likte jeg, og dem jeg ikke direkte likte, fant jeg alltid noe verdifullt hos, en eller annen egenskap jeg kunne sympatisere med, eller i det minste finne interessnat, som i öyeblicket kunne beskjeftige tankene mine. Men at jeg likte dem, var ikke det samme som at jeg brydde meg om dem. Det var den sosiale situatsjonen som bandt meg, menneskene i den gjorde det ikke. Mellom de to perspektivene fantes det ingenting. Det var bare det der lille, selvutslettende, og det store, avstandsskapende. Og det imellom, der var det jo dagliglivet utspilte seg. Kanskje var det derfor jeg hadde så vanskelig for å leve i det. Daglilivet, med sine plikter och rutiner, var noe jeg utholdt, ingenting jeg gledet meg over, ingenting som ga meg mening eller gjorde meg lykkelig. Dette handlet ikke om mangelen på lyst till å vaske gulv eller skifte bleier, men om noe mer grunnleggende, at jeg ikke opplevde verdien i det naere livet, men alltid lengtet bort derfra,og alltid hadde gjort det. Så livet jeg levde, var ikke mitt eget. Jeg forsokte å gjøre det til mitt, det var den kampen jeg førte, for jeg ville jo det, men jeg mislyktes, lengselen etter noe annet hulte fullstendigt ut alt det jeg gjorde." (s67, del 2)
Utan Gud blir människor pseudo-människor, händelser blir pseudo-händelser, resemål blir pseudo-platser, svårigheterna blir pseudo-konflikter. Så fungerar separerande och självdramaiserande liv, fiktiva personer. Knausgårds detaljerade prosa ger en ordentlig rundmålning av detta liv i väntan på något annat.
tisdag, augusti 24, 2010
Coping devices
Syster död - välkommen! sa St Franciskus. Visst menade han det? Visst handlar det om en sanning? Visst är det kristen tro, den klassiska? Visst är det stärkande, häftigt och som Stephen Gaskin sa på 70-talet "far out!"
En god vän förtvivlade när han hörde sin idol biskop John Shelby Spong förklara att det bara handlar om "coping devices". Med en term från modern pop-psykologi afärdar tydligen Spong hela den kristna mystiska traditionen och en central del av klassisk kristendom.
Jag undrade stilla: Varför lyssnar du på Spong? Vill du höra om tragedier så läs Jeremia !
En god vän förtvivlade när han hörde sin idol biskop John Shelby Spong förklara att det bara handlar om "coping devices". Med en term från modern pop-psykologi afärdar tydligen Spong hela den kristna mystiska traditionen och en central del av klassisk kristendom.
Jag undrade stilla: Varför lyssnar du på Spong? Vill du höra om tragedier så läs Jeremia !
Vad är "sekularisering"?
Det går förstås inte att jämföra filosofen Charles Taylor med biskopen John Shelby Spong - men båda har något gemensamt i sin uppfattning om sekularism. Taylor har en filosofisk fantasi om en demokrati där kristendomen är en av många utgångspunkter i en samhällelig lagstiftning, en motivation så att säga, men inte en explicit religion i lagtexterna eller styrtexterna för ett samhälle. Spong är mer en naivt sekulariserad kristen men en roande framställningskonst, väl värd att lyssna till på fora.tv på nätet.
Men båda har gemensamt en blindhet inför vad sekularisering är för något. Sekularisering är ett förnekande av verkligheten. Det är sant att via sekulariseringen kan människor av "annan tro", tillhörande andra "stora religioner" förstå vissa motiv för mänskligt handlande och tänkande, utan vilka kristendomen inte kan höras. Det är också sant, som Alexander Schmemann en gång påpekade, att under sin historiska utveckling har kristenheten återvänt till en för-kristen och i grunden icke-kristen klyvning mellan "heligt" och "profant", snarare än att en "disenchantment" har ägt rum under 1700-talet i Europa, som Taylor tycks anta.
Men framför allt innebär sekulariseringen en tragedi och en lögn. Tragedi därför att människan efter att ha tagit emot Frälsarens ljus likväl väljer bort det för det rationella människoförnuftets ljus. Detta är inte en neutral historisk utveckling med upplysningstidens framsteg i centrum utan en destruktiv händelse i den mentala utvecklingen. Liberal teologi har hjälpt till här. Man har förkunnat en "sekulariserad kristendom" som ska kunna omfattas av den moderna människan med naturvetenskaplig världsbild och modern smak.
Och sekulariseringen innebär en lögn genom att den ljuger om världen. Den antar att människan kan och bör leva som om Gud inte fanns, eller som om Gud var en valbar livsåskådning bland andra. Men det som läser NT ser strax att ingen sådan kristendom finns. Evangeliet och den kristna kyrkan kräver det rakt motsatta: att vi ska leva i världen och se allt som en uppenbarelse av Gud, se alla händelser som tecken på Hans närvaro, se alla processer som moment i den Stora Dansen som är Guds verk. Sedan pingstdagen finns en stråle ljus, ett tecken på helig Ande över alla som sker inom och utom oss i universum. Kristus är världens Liv.
Att filosofiskt eller liberalteologiskt börja med att acceptera sekulariseringen som ett faktum och som en sanning om världen är därför att förändra den kristna tron så djupt och radikalt att det sannolikt inte handlar om samme Kristus längre. När Taylor håller långa föredrag om The Future of the Secular, så skaver något i själva förutsättningarna. Nya Testamentet handlar inte om en religion som kan "sekulariseras". Tvärtom.
Om vi accepterar sekularisering som en historisk utveckling som säger något sant om verkligheten så reduceras kristendom till endera "en tro i tiden" eller en etisk motivation, en "kristen tjänst för världen". Man tänker sig att en anpassning måste ske, en reformering av en antik föråldrad bild av världen. Med andra ord utgår man från ett sorts kristet godtagande av sekularismen. Då blir det möjligt att "arbeta fram" en liturgi, en katekes, en tro som känns "relevant" för vår tid.
Lögnen i detta är att påstå att kristen tro är något som ska tillfredsställa mänskliga behov - en tjänst bland andra tjänster för att få oss att må bra och världen att bli trevligare än den är. Buddhismen och Islam är troligen mycket bättre på att utföra denna tjänst, för att inte tala om New Age. Sekularismen är ofta en form av kristendom som återgått till en för-kristen inställning till mäniskan och verkligheten - i kontrast till de nytestamentliga kristna texterna. Som Charles Taylor tycks se framför sig: ateisten och muslimen pratar tillsammans med kristna och buddhister om hur vi ska respektera mänskliga rättigheter i det moderna pluralistiska samhället. De har alla sekularismen som gemensam "tro". Vilket knappast handlar om Jesus Kristus eller den kyrka som skildras i NT.
Själva kategorin "kristen tro i vår tid" avslöjar en inre motsättning. Det är ett förnekande av "homo adorans", alltså den människa som ser Guds verk i alla händelser och processer. Sekularisering är alltså ett ljugande och det är en tragedi att detta pågår lika mycket inom kristenheten som utanför den. Hur många biskopar och präster tänker inte att sekulariseringen egentligen gör det enklare att predika: man talar högst 10 min. om jämlikhet och mänskliga rättigheter och slipper pracka på någon en antik dogmatik som ändå ingen förstår idag. Min egen kyrka är full av dem.
Kanske finns en strimma hopp i tanken bakom den ryska filmen Ostrov The Island (finns på youtube.com i tolv avsnitt) - huvudpersonens tro är inte en sekund "i tiden" eller "modern" och det utgör räddningen.
Men båda har gemensamt en blindhet inför vad sekularisering är för något. Sekularisering är ett förnekande av verkligheten. Det är sant att via sekulariseringen kan människor av "annan tro", tillhörande andra "stora religioner" förstå vissa motiv för mänskligt handlande och tänkande, utan vilka kristendomen inte kan höras. Det är också sant, som Alexander Schmemann en gång påpekade, att under sin historiska utveckling har kristenheten återvänt till en för-kristen och i grunden icke-kristen klyvning mellan "heligt" och "profant", snarare än att en "disenchantment" har ägt rum under 1700-talet i Europa, som Taylor tycks anta.
Men framför allt innebär sekulariseringen en tragedi och en lögn. Tragedi därför att människan efter att ha tagit emot Frälsarens ljus likväl väljer bort det för det rationella människoförnuftets ljus. Detta är inte en neutral historisk utveckling med upplysningstidens framsteg i centrum utan en destruktiv händelse i den mentala utvecklingen. Liberal teologi har hjälpt till här. Man har förkunnat en "sekulariserad kristendom" som ska kunna omfattas av den moderna människan med naturvetenskaplig världsbild och modern smak.
Och sekulariseringen innebär en lögn genom att den ljuger om världen. Den antar att människan kan och bör leva som om Gud inte fanns, eller som om Gud var en valbar livsåskådning bland andra. Men det som läser NT ser strax att ingen sådan kristendom finns. Evangeliet och den kristna kyrkan kräver det rakt motsatta: att vi ska leva i världen och se allt som en uppenbarelse av Gud, se alla händelser som tecken på Hans närvaro, se alla processer som moment i den Stora Dansen som är Guds verk. Sedan pingstdagen finns en stråle ljus, ett tecken på helig Ande över alla som sker inom och utom oss i universum. Kristus är världens Liv.
Att filosofiskt eller liberalteologiskt börja med att acceptera sekulariseringen som ett faktum och som en sanning om världen är därför att förändra den kristna tron så djupt och radikalt att det sannolikt inte handlar om samme Kristus längre. När Taylor håller långa föredrag om The Future of the Secular, så skaver något i själva förutsättningarna. Nya Testamentet handlar inte om en religion som kan "sekulariseras". Tvärtom.
Om vi accepterar sekularisering som en historisk utveckling som säger något sant om verkligheten så reduceras kristendom till endera "en tro i tiden" eller en etisk motivation, en "kristen tjänst för världen". Man tänker sig att en anpassning måste ske, en reformering av en antik föråldrad bild av världen. Med andra ord utgår man från ett sorts kristet godtagande av sekularismen. Då blir det möjligt att "arbeta fram" en liturgi, en katekes, en tro som känns "relevant" för vår tid.
Lögnen i detta är att påstå att kristen tro är något som ska tillfredsställa mänskliga behov - en tjänst bland andra tjänster för att få oss att må bra och världen att bli trevligare än den är. Buddhismen och Islam är troligen mycket bättre på att utföra denna tjänst, för att inte tala om New Age. Sekularismen är ofta en form av kristendom som återgått till en för-kristen inställning till mäniskan och verkligheten - i kontrast till de nytestamentliga kristna texterna. Som Charles Taylor tycks se framför sig: ateisten och muslimen pratar tillsammans med kristna och buddhister om hur vi ska respektera mänskliga rättigheter i det moderna pluralistiska samhället. De har alla sekularismen som gemensam "tro". Vilket knappast handlar om Jesus Kristus eller den kyrka som skildras i NT.
Själva kategorin "kristen tro i vår tid" avslöjar en inre motsättning. Det är ett förnekande av "homo adorans", alltså den människa som ser Guds verk i alla händelser och processer. Sekularisering är alltså ett ljugande och det är en tragedi att detta pågår lika mycket inom kristenheten som utanför den. Hur många biskopar och präster tänker inte att sekulariseringen egentligen gör det enklare att predika: man talar högst 10 min. om jämlikhet och mänskliga rättigheter och slipper pracka på någon en antik dogmatik som ändå ingen förstår idag. Min egen kyrka är full av dem.
Kanske finns en strimma hopp i tanken bakom den ryska filmen Ostrov The Island (finns på youtube.com i tolv avsnitt) - huvudpersonens tro är inte en sekund "i tiden" eller "modern" och det utgör räddningen.
söndag, augusti 22, 2010
Låt Gud vara Gud
Min vän Peter är monist. Han skriver på sin blogg:
Låt Gud vara Gud
Tro är endast att låta Gud vara Gud - och göra det så ofta du kan. Att något vi kallar Gud "finns" eller att något vi kallar Gud "vill" något är att störa Gud. Vi tafsar på det heliga och tror att vi kan "översätta" till våra egna affärer på jorden. Men Gud är oändlig, helig och alltid Sig själv. Tro är ett existentiellt låtande - vi låter Gud vara.
Däremot kan vi omskriva varje mänsklig handling med denna kontemplativa uppmärksamhet. I medvetande om Guds evighet kan vi betrakta våra tidsliga handlingar. Vi kan begrunda rumtiden som vi är en dynamisk del av, verkligen försöka inse alla händelser som rumtid och låta Gud vara Gud.
Lika tokig som individen är såsom separerande fiktion, lika tokig är en fiktion om Gud som en annan större individ som vi ska relatera till. Det underbara är att när vi släpper den onödiga själv-konstruktionen så släpper vi samtidigt Gud-konstruktionen. Den Person Gud själv är har ingenting med våra semantiska fiktioner. De är endast extensioner av att vara en egen sammandragning till privat person.
Om vi ska tala om Guds vilja är det snarast att vi lever utan idén om att vi är någon skild från något annat. Vi vet då inte vad Gud är eller vad något är. Vi är barn igen och ser med förundran på allting. Verkligheten fyller upp oss på ett enklare sätt än när vi konstruerar innehåll. Den växling som alltid äger rum får nu äga rum i full frihet och vi avnjuter denna ström av växlingar.
Så var det troligen när vi levde som riktigt små barn. Det hela var oss. Gud var oss. När så småningom en jag-tanke eller jag-känsla bildades och vi lärde oss fokusering, uppstod samtidigt behovet att detta jag måste få bekäftelse och njutning. Detta fortsätter för många människor till sista andetaget. Ett isolerat jag, en värld där utanför, och behov att få njuta av denna värld och undvika smärta.
Men alla känner under ytan att icke-tillfredsställelse är något som blir tjatigt och sorgligt med tiden. Några individer börjar söka efter en väg ut ur denna mekanism. Först gör de som söker sig till religioner en gud som ska tillfredsställa något, eftersom inte världen gör det längre. Senare visar det sig att en sådan gud inte existerar. Då är vi öppna för det som endast något annat än vi själva kan göra: släppa hela konceptet om jaget. Istället för att vara någon låter vi Gud vara sin evighet som inte känner någon individ, någon person eller någon central fokuserad enhet för kontroll och njutning.
Låt Gud vara Gud
Tro är endast att låta Gud vara Gud - och göra det så ofta du kan. Att något vi kallar Gud "finns" eller att något vi kallar Gud "vill" något är att störa Gud. Vi tafsar på det heliga och tror att vi kan "översätta" till våra egna affärer på jorden. Men Gud är oändlig, helig och alltid Sig själv. Tro är ett existentiellt låtande - vi låter Gud vara.
Däremot kan vi omskriva varje mänsklig handling med denna kontemplativa uppmärksamhet. I medvetande om Guds evighet kan vi betrakta våra tidsliga handlingar. Vi kan begrunda rumtiden som vi är en dynamisk del av, verkligen försöka inse alla händelser som rumtid och låta Gud vara Gud.
Lika tokig som individen är såsom separerande fiktion, lika tokig är en fiktion om Gud som en annan större individ som vi ska relatera till. Det underbara är att när vi släpper den onödiga själv-konstruktionen så släpper vi samtidigt Gud-konstruktionen. Den Person Gud själv är har ingenting med våra semantiska fiktioner. De är endast extensioner av att vara en egen sammandragning till privat person.
Om vi ska tala om Guds vilja är det snarast att vi lever utan idén om att vi är någon skild från något annat. Vi vet då inte vad Gud är eller vad något är. Vi är barn igen och ser med förundran på allting. Verkligheten fyller upp oss på ett enklare sätt än när vi konstruerar innehåll. Den växling som alltid äger rum får nu äga rum i full frihet och vi avnjuter denna ström av växlingar.
Så var det troligen när vi levde som riktigt små barn. Det hela var oss. Gud var oss. När så småningom en jag-tanke eller jag-känsla bildades och vi lärde oss fokusering, uppstod samtidigt behovet att detta jag måste få bekäftelse och njutning. Detta fortsätter för många människor till sista andetaget. Ett isolerat jag, en värld där utanför, och behov att få njuta av denna värld och undvika smärta.
Men alla känner under ytan att icke-tillfredsställelse är något som blir tjatigt och sorgligt med tiden. Några individer börjar söka efter en väg ut ur denna mekanism. Först gör de som söker sig till religioner en gud som ska tillfredsställa något, eftersom inte världen gör det längre. Senare visar det sig att en sådan gud inte existerar. Då är vi öppna för det som endast något annat än vi själva kan göra: släppa hela konceptet om jaget. Istället för att vara någon låter vi Gud vara sin evighet som inte känner någon individ, någon person eller någon central fokuserad enhet för kontroll och njutning.
söndag, augusti 15, 2010
Marie Upptagnings Fest !
Denna dag då katolska Frankrike firar hela dagen Marie upptagning, vilket man kan lyssna på via radio-esperance.fr, kommer jag plötsligt ihåg hur vi på Religionhistoriska institutionen i Uppsala hade ganska roligt åt Hjalmar Sundéns freudianska betraktelser i Religionen och Rollerna. Detta stora Hänt i Veckan-verk (i god mening), fanns på kurslistan under facket Religionspsykologi. Protestantismen, menade Sundén, om jag minns riktigt, var tvungen att eefter hand feminisera Krists eftersom man inte längre hade Maria i centrum för tillgången till Kristi Ansikte. Psykologiskt behövde man en modersgestalt. När kyrkans hängivelse till Guds Moder förklarades för mänskligt påfund och hednisk tillbakagång, fick istället Kristus bli mer feminin, av freudianska skäl.
Av samma skäl skulle också Lars Levi Laestadius nödvändigt behöva möta lappflickan Maria, förstärkt av hemförhållandena och relationen mellan mor och far.
Jag vill minnas att Luther på sin begravningskista hade Guds Moder...
Många unga människor frågar om Rosenkransen idag. Jag brukar säga att den idealiskt använder orden, läpparna och hjärtat i en enda meditation. Och dessutom är metoden en sorts själens Power Point för Jesu liv och Marias, särskilt med de fem "nya" ljusets mysterier som Johannes Paulus II föreslog.
Är Maria på väg tillbaka till Norden? Får hon plats i den kulturella nykristningen i landet?
Av samma skäl skulle också Lars Levi Laestadius nödvändigt behöva möta lappflickan Maria, förstärkt av hemförhållandena och relationen mellan mor och far.
Jag vill minnas att Luther på sin begravningskista hade Guds Moder...
Många unga människor frågar om Rosenkransen idag. Jag brukar säga att den idealiskt använder orden, läpparna och hjärtat i en enda meditation. Och dessutom är metoden en sorts själens Power Point för Jesu liv och Marias, särskilt med de fem "nya" ljusets mysterier som Johannes Paulus II föreslog.
Är Maria på väg tillbaka till Norden? Får hon plats i den kulturella nykristningen i landet?
söndag, juli 18, 2010
Vara fast i traditionen - eller rotad
I en intervju med Rob Rodgers (http://www.ustream.tv/recorded/7546712) lämnar Marcus Grodi den annars rätt tråkiga intentionen "försvara katolska kyrkan" och låter gästen tala om mer väsentliga kristna teman: varför vi drabbas av elände. "Varför händer det mig?"
Det är en av grundstenarna i tron. Att gå tillrätta med Guds allmakt vid läsningen av den egna historien, det egna eländet.
En psykiater fick en patient, vars man blivit brutalt mördad. Hennes man hade varit på operan och på vägen hem stannade han för att hjälpa en man. Mannen slog ihjäl honom för att hitta pengar till knark. Hustrun var agnostiker/sökande och sa: "Vilken sorts Gud låter en sån här sak hända. Vilken sorts Gud tar bort kärleken mellan min man och mig för evigt?"
Grundfråga.
Rob Rodgers beskriver tillsammans med Grodi hur en rad egenskaper i livet kan vara "taggar" i vårt kött, för att följa Paulus. Yttre skönhet t ex, begåvning, talanger, begär, njutningar - varför fastnar vi i de handlingar vi verkligen inte vill fastna i? Varför händer det här mig? Vad har jag gjort för att drabbas av detta?
Att se tillbaka och fråga: skulle jag vilja nu att det där inte hände? Rob Rodgers - efter ett liv i drogproblem, fysiska problem, sociala problem - säger: inte en enda handling kan man i efterhand vilja ta bort, det vore att diskutera hur Gud sköter det totala händelseförloppet.
Alternativet till att gå tillrätta med Gud, t ex genom att avvisa hans existens, är att ta Paulus ord till sig - hans nåd är nog för mig. Vi är de vi är genom att Gud skapar oss just så här. Det som händer oss är det som ges till oss. I hans nåd är detta det vi har att arbeta med.
Marcus Grodis program slutar förresten med att ändå gå tillrätta med kristna som inte förstått hur sakramenten finns redan bakom NT - lite återfall där kanske. Rotad i en tradition är inte detsamma som fast i en, eller som Wayne Teasdale utrycker det: "the distinction between being rooted in your tradition and being stuck in it."
Det är en av grundstenarna i tron. Att gå tillrätta med Guds allmakt vid läsningen av den egna historien, det egna eländet.
En psykiater fick en patient, vars man blivit brutalt mördad. Hennes man hade varit på operan och på vägen hem stannade han för att hjälpa en man. Mannen slog ihjäl honom för att hitta pengar till knark. Hustrun var agnostiker/sökande och sa: "Vilken sorts Gud låter en sån här sak hända. Vilken sorts Gud tar bort kärleken mellan min man och mig för evigt?"
Grundfråga.
Rob Rodgers beskriver tillsammans med Grodi hur en rad egenskaper i livet kan vara "taggar" i vårt kött, för att följa Paulus. Yttre skönhet t ex, begåvning, talanger, begär, njutningar - varför fastnar vi i de handlingar vi verkligen inte vill fastna i? Varför händer det här mig? Vad har jag gjort för att drabbas av detta?
Att se tillbaka och fråga: skulle jag vilja nu att det där inte hände? Rob Rodgers - efter ett liv i drogproblem, fysiska problem, sociala problem - säger: inte en enda handling kan man i efterhand vilja ta bort, det vore att diskutera hur Gud sköter det totala händelseförloppet.
Alternativet till att gå tillrätta med Gud, t ex genom att avvisa hans existens, är att ta Paulus ord till sig - hans nåd är nog för mig. Vi är de vi är genom att Gud skapar oss just så här. Det som händer oss är det som ges till oss. I hans nåd är detta det vi har att arbeta med.
Marcus Grodis program slutar förresten med att ändå gå tillrätta med kristna som inte förstått hur sakramenten finns redan bakom NT - lite återfall där kanske. Rotad i en tradition är inte detsamma som fast i en, eller som Wayne Teasdale utrycker det: "the distinction between being rooted in your tradition and being stuck in it."
Det "koherenta" självet
Folk som missförstår Lars Levi Laestadius brukar säga att han anser människan ond. Han talar ju ofta om de "sju djeflar som bo i hjärtegropen" och är allmänt hård på norbottningars dyrkan av hor och sprit. Och ambition också förresten, något som i vår tid tycks obegripligt.
Men det är inte så enkelt. Laestadius studerade noga den franske fysiologen Bichat, som hävdade att de flesta av våra passioner och begär styrs organiskt. Det onda vi gör är organiskt betingat. Slutsatsen av detta blir för Laestadius att människans jag är det som gör ont - när passionerna får styra, vill säga.
Inom Islam finns ett begrepp för detta passionsstyrda jag - nafs. Detta nafs är de negativa tendenser som utgör många människors egon. Grundläggande är här egoistiska impulser som till stor del är omedvetna - organiska som Bichat och Laestadius säger.
Många av dagens psykologer, teologer eller filosofer som anser sig vara auktoriteter på den mänskliga naturen, är människor som fortfarande domineras av nafs, och tenderar därför betrakta detta tillstånd som normalt. Stern kallar till och med detta ego för "koherent själv" i sin utvecklingspsykologi.
Att det varken är koherent eller normalt upptäcker vi förstås inte förrän de processer som benämns nådens verkningar blir uppenbara. Vi ser då att det handlar om en förvridning och en störning av värsta slag. Det handlar om ett tyranni, inte en normal utveckling.
Men om denna insikt kommer sent i livet, har demonerna fått härja rätt fritt och världen ser ut som den gör som direkt konsekvens av detta.
Men det är inte så enkelt. Laestadius studerade noga den franske fysiologen Bichat, som hävdade att de flesta av våra passioner och begär styrs organiskt. Det onda vi gör är organiskt betingat. Slutsatsen av detta blir för Laestadius att människans jag är det som gör ont - när passionerna får styra, vill säga.
Inom Islam finns ett begrepp för detta passionsstyrda jag - nafs. Detta nafs är de negativa tendenser som utgör många människors egon. Grundläggande är här egoistiska impulser som till stor del är omedvetna - organiska som Bichat och Laestadius säger.
Många av dagens psykologer, teologer eller filosofer som anser sig vara auktoriteter på den mänskliga naturen, är människor som fortfarande domineras av nafs, och tenderar därför betrakta detta tillstånd som normalt. Stern kallar till och med detta ego för "koherent själv" i sin utvecklingspsykologi.
Att det varken är koherent eller normalt upptäcker vi förstås inte förrän de processer som benämns nådens verkningar blir uppenbara. Vi ser då att det handlar om en förvridning och en störning av värsta slag. Det handlar om ett tyranni, inte en normal utveckling.
Men om denna insikt kommer sent i livet, har demonerna fått härja rätt fritt och världen ser ut som den gör som direkt konsekvens av detta.
Gud och de lustfyllda objekten
En kristen hedonist (på Montaignes och Michel Onfrays grunder) som jag hörde på Sundsvalls gatufest i den varma julikvällen, menade att lust och njutning är vad Gud erbjuder oss hela tiden - och varför säga nej? Man kan svara med Milton:
"Wherefore
did he create passions within us, pleasures round about us, but that
these rightly tempered are the very ingredients of virtue?"
Vad hedonisten inte förmår greppa är att njutning hör ihop med dygd. Lösgjord från dygden blir njutningen som bäst tom och som regel elände i en eller annan form. Den upphäver sig själv och lämnar oss förvirrade. Den goda ordningen ger däremot en blomning av det goda som potentiellt ligger i alla former av njutning.
Man kan möjligen diskutera med Gud om varför slöseriet på lustfyllda objekt var nödvändigt i skapelsen. Förnuft är valfrihet i denna övermängd av möjligheter till nutning. Som Milton skriver:
"This justifies the high providence of God, who, though he command us temperance, justice, continence, yet pours out before us, even to a profuseness, all desirable things, and gives us minds that can wander
beyond all limit and satiety."
En del känner dygden spontant, andra får stava på läxan till sista andetaget. Och så är vi alla arbetare i vingården till slut.
"Wherefore
did he create passions within us, pleasures round about us, but that
these rightly tempered are the very ingredients of virtue?"
Vad hedonisten inte förmår greppa är att njutning hör ihop med dygd. Lösgjord från dygden blir njutningen som bäst tom och som regel elände i en eller annan form. Den upphäver sig själv och lämnar oss förvirrade. Den goda ordningen ger däremot en blomning av det goda som potentiellt ligger i alla former av njutning.
Man kan möjligen diskutera med Gud om varför slöseriet på lustfyllda objekt var nödvändigt i skapelsen. Förnuft är valfrihet i denna övermängd av möjligheter till nutning. Som Milton skriver:
"This justifies the high providence of God, who, though he command us temperance, justice, continence, yet pours out before us, even to a profuseness, all desirable things, and gives us minds that can wander
beyond all limit and satiety."
En del känner dygden spontant, andra får stava på läxan till sista andetaget. Och så är vi alla arbetare i vingården till slut.
Summum Bonum
På en färja till Finland läser jag Ibn Arabi medan regnet slår mot hyttfönstret. Han har fyra nivåer för sanningen om Gud. Jag översatte dem genast till vår katolska tro.
Den första är Sharia. Här är det den yttre ordningen, toran, Jesu etiska lära, den som Tolstoy ville göra till den enda vägen. Att inte bygga sitt liv med Gud på sharia är att bygga sitt hus på lösan sand. Detta är "böra-nivån".
Den andra nivån är tariqa som innebär att följa det spårlösa spåret i sanden mellan två oaser. Inga skyltar finns uppsatta, ingen snitsling av banan. Det gäller att ta sig fram utan katekes eller kommentarer till evangelierna. Jesus är den inre vägledaren och Marias förbön är nödvändig för tariqa. Det gäller att vara fakir, dvs fattig i anden. Att erkänna sitt direkta behov av Gud. Att imitera Kristus som Thomas a Kempis uttrycker det. Detta är "söka-nivån".
Den tredje nivån för det kristna livet är haqiqa, något som det sällan talas om i vår tid. Det är att inse sanningen i sharia och tariqa, förstå hur den sanningen ser ut, hur religiös sanning är en absolut sanning - den som inte kan betvivlas (hur gärna vi än vill vara tvivlare). Utan haqiqa blir både sharia och tariqa chansningar som naturligtvis i pluralismen kultur är helt ok. Själen saknar den efterlängtade fullheten, fullkomligheten som Jesus talar om, perfektionen i Fadern. Detta är "sannings-nivån".
Den fjärde nivån för det kristna livet är marifa. Det är den säkra insikten i den gudomliga naturen, där ingen väg eller mål för väg längre finns. Vissa människor har sen barnsben erfarenheten av att världen och universum är en usträckning av den Enda Personen. Men denna förening, eller kanske omnipotens, fostras bort av familj och skola. I Kristus återfinner vi oss själva. Det är "summum-bonum-nivån".
Den första är Sharia. Här är det den yttre ordningen, toran, Jesu etiska lära, den som Tolstoy ville göra till den enda vägen. Att inte bygga sitt liv med Gud på sharia är att bygga sitt hus på lösan sand. Detta är "böra-nivån".
Den andra nivån är tariqa som innebär att följa det spårlösa spåret i sanden mellan två oaser. Inga skyltar finns uppsatta, ingen snitsling av banan. Det gäller att ta sig fram utan katekes eller kommentarer till evangelierna. Jesus är den inre vägledaren och Marias förbön är nödvändig för tariqa. Det gäller att vara fakir, dvs fattig i anden. Att erkänna sitt direkta behov av Gud. Att imitera Kristus som Thomas a Kempis uttrycker det. Detta är "söka-nivån".
Den tredje nivån för det kristna livet är haqiqa, något som det sällan talas om i vår tid. Det är att inse sanningen i sharia och tariqa, förstå hur den sanningen ser ut, hur religiös sanning är en absolut sanning - den som inte kan betvivlas (hur gärna vi än vill vara tvivlare). Utan haqiqa blir både sharia och tariqa chansningar som naturligtvis i pluralismen kultur är helt ok. Själen saknar den efterlängtade fullheten, fullkomligheten som Jesus talar om, perfektionen i Fadern. Detta är "sannings-nivån".
Den fjärde nivån för det kristna livet är marifa. Det är den säkra insikten i den gudomliga naturen, där ingen väg eller mål för väg längre finns. Vissa människor har sen barnsben erfarenheten av att världen och universum är en usträckning av den Enda Personen. Men denna förening, eller kanske omnipotens, fostras bort av familj och skola. I Kristus återfinner vi oss själva. Det är "summum-bonum-nivån".
Mässan och dagen
Mässa kommer av missa - som har med sändning, utsändning, mission att göra.
Det är alltså något praktiskt, ett verktyg, ett informationsverktyg. Vi kan se mässan som yxan vi använder på väg till att få eld i vedspisen och kaffekitteln på spisen och lite senare frukost med kaffet som inspirerande dryck. Mässa är en daglig sändning av oss själva ut i den helige Andes inspiration.
Yxan är inte intressant i sig. Man "älskar" inte yxan eller smeker den som en fetisch, ungefär som Thomas Merton romantiskt älskar och smeker katolska kyrkans liturgi i den tidiga boken The Seventh Storey Mountain. Man använder yxan för att få till ved och senare eld.
Så praktisk är mässan i livet på landet, fjärran från storstadskatoliken som "springer i mässan båd' morgon och kväll", lika rastlöst och beskäftigt som allt annat.
När vi vaknar på morgonen och har 14 timmar framför oss av resa i det vi en smula nedsättande kallar profan vardag, passar hälsningsorden "I Faderns och Sonens och den helige Andens namn". Så slutar dagen vara profan och går in i evighetsperspektiv.
Innan dagen riktigt går igång är syndabekännelsen en realistisk insikt om var vi står. Bästa förberedelsen för att låta Anden medverka i dagens handling eller icke-handling.
Under dagen är det sedan lovsång (och rosenkranser) under sysslorna, paus för dagens texter och till äventyrs någon predikan - gärna väl vald på internets stora arkiv, t ex Jeremiah Taylor, den anglikanske mystikern. På Gallica.fr finns även de Bonald och Gratry.
När kvällen närmar sig är de eukaristiska bönerna helighetsframkallande och när vi börjar göra slut på dagen mediterar vi Agnus Dei och befinner oss i kommunion med den Herre som bevarar oss inom Sig.
I mörkret innan sömnen hör vi Ite missa est och svarar deo gratias.
Det är alltså något praktiskt, ett verktyg, ett informationsverktyg. Vi kan se mässan som yxan vi använder på väg till att få eld i vedspisen och kaffekitteln på spisen och lite senare frukost med kaffet som inspirerande dryck. Mässa är en daglig sändning av oss själva ut i den helige Andes inspiration.
Yxan är inte intressant i sig. Man "älskar" inte yxan eller smeker den som en fetisch, ungefär som Thomas Merton romantiskt älskar och smeker katolska kyrkans liturgi i den tidiga boken The Seventh Storey Mountain. Man använder yxan för att få till ved och senare eld.
Så praktisk är mässan i livet på landet, fjärran från storstadskatoliken som "springer i mässan båd' morgon och kväll", lika rastlöst och beskäftigt som allt annat.
När vi vaknar på morgonen och har 14 timmar framför oss av resa i det vi en smula nedsättande kallar profan vardag, passar hälsningsorden "I Faderns och Sonens och den helige Andens namn". Så slutar dagen vara profan och går in i evighetsperspektiv.
Innan dagen riktigt går igång är syndabekännelsen en realistisk insikt om var vi står. Bästa förberedelsen för att låta Anden medverka i dagens handling eller icke-handling.
Under dagen är det sedan lovsång (och rosenkranser) under sysslorna, paus för dagens texter och till äventyrs någon predikan - gärna väl vald på internets stora arkiv, t ex Jeremiah Taylor, den anglikanske mystikern. På Gallica.fr finns även de Bonald och Gratry.
När kvällen närmar sig är de eukaristiska bönerna helighetsframkallande och när vi börjar göra slut på dagen mediterar vi Agnus Dei och befinner oss i kommunion med den Herre som bevarar oss inom Sig.
I mörkret innan sömnen hör vi Ite missa est och svarar deo gratias.
Djävulen har de bästa låtarna
Djävulen har de bästa låtarna......vem sa det?
I alla fall tänker Milton på samma sak - och utvecklar det - när han skriver:
"Assuredly we bring not innocence into the world, we bring impurity much rather; that which purifies us is trial, and trial is by
what is contrary. That virtue therefore which is but a youngling in the contemplation of evil, and knows not the utmost that vice promises to her followers, and rejects it, is but a blank virtue, not a pure; her
whiteness is but an excremental whiteness."
Ändå håller jag inte med om att Helvetet är bättre än Paradiset eller att Paradise Lost är överlägsen Paradise Regained - eller att första hälften av Job är viktigare än slutet ("räddningen av Gud"). Däremot kan en teveserie som Mad Men förtrolla den som sett generationen av galna kontorsmän i form av sina pappor (som aldrig var hemma). Och Milton säger träffande därom:
"Since therefore the knowledge and survey of vice is in this world so necessary to the constituting of human virtue, and the scanning of error to the confirmation of truth, how can we more safely, and with
less danger, scout into the regions of sin and falsity than by reading all manner of tractates and hearing all manner of reason? And this is the benefit which may be had of books promiscuously read."
I alla fall tänker Milton på samma sak - och utvecklar det - när han skriver:
"Assuredly we bring not innocence into the world, we bring impurity much rather; that which purifies us is trial, and trial is by
what is contrary. That virtue therefore which is but a youngling in the contemplation of evil, and knows not the utmost that vice promises to her followers, and rejects it, is but a blank virtue, not a pure; her
whiteness is but an excremental whiteness."
Ändå håller jag inte med om att Helvetet är bättre än Paradiset eller att Paradise Lost är överlägsen Paradise Regained - eller att första hälften av Job är viktigare än slutet ("räddningen av Gud"). Däremot kan en teveserie som Mad Men förtrolla den som sett generationen av galna kontorsmän i form av sina pappor (som aldrig var hemma). Och Milton säger träffande därom:
"Since therefore the knowledge and survey of vice is in this world so necessary to the constituting of human virtue, and the scanning of error to the confirmation of truth, how can we more safely, and with
less danger, scout into the regions of sin and falsity than by reading all manner of tractates and hearing all manner of reason? And this is the benefit which may be had of books promiscuously read."
Keith Ward och reaktiv kunskap
Filosofen Keith Ward (på Fora.tv)
talar om "reaktiv" kunskap i distinktion till objektiv. Den objektiva är arrangerad, inlärd, metodisk, experimentell under vissa sofistikerade omständigheter. Den reaktiva är engagerande, kräver deltagande och visdom, moral och skönhetsförmåga, undran och kärlek, tillit och passion.
Det är en bristfällig distinktion men ändå intressant. Gud är engagemang, passion och tillitsfull kärlek. Psaltaren blir åter igen en lärobok i detta engagemang. Jesus engagerar oss, han föreläser inte eller visar några "data" vunna genom ett arrangerat experiment.
Men passion och engagemang finns naturligtvis i den objektiva kunskapen också. Den som läser vår egen filosof Boström eller Samuel Alexanders Space Time and Deity, eller lyssnar på Ken Miller när han pratar om Gud och intelligent design, vet att stort deltagande spelar stor roll för kunskapen.
Ändå har Ward rätt. Medan den arrangerade objektiva observationen, liksom buddhistisk meditation och populär mindfulness kräver icke-reaktivitet och distans, väntar Gud på just reaktion, svar på tilltal, ett givande av oss själva. För den tibetanska laman är himlen den orörliga och icke-reaktiva bakgrunden för alla tankar och känslor, för den kristne är himlen en fest och ett jubel, ett deltagande, en respons, en kärleksaffär.
Detsamma gäller andra mycket viktiga delar av det personliga livet - musiken, konsten, kärleken till andra människor, äktenskapet, familjen, resan, äventyret. Den viktigaste kunskapen, även i den kristna kontemplationen, är denna reaktivitet. Du är inte död i rabblande av rosenkransen, du deltar i varje episod tillsammans med Maria. Episoderna är mysterier och får evig räckvidd för dig. Allt är delaktighet och deltagande.
talar om "reaktiv" kunskap i distinktion till objektiv. Den objektiva är arrangerad, inlärd, metodisk, experimentell under vissa sofistikerade omständigheter. Den reaktiva är engagerande, kräver deltagande och visdom, moral och skönhetsförmåga, undran och kärlek, tillit och passion.
Det är en bristfällig distinktion men ändå intressant. Gud är engagemang, passion och tillitsfull kärlek. Psaltaren blir åter igen en lärobok i detta engagemang. Jesus engagerar oss, han föreläser inte eller visar några "data" vunna genom ett arrangerat experiment.
Men passion och engagemang finns naturligtvis i den objektiva kunskapen också. Den som läser vår egen filosof Boström eller Samuel Alexanders Space Time and Deity, eller lyssnar på Ken Miller när han pratar om Gud och intelligent design, vet att stort deltagande spelar stor roll för kunskapen.
Ändå har Ward rätt. Medan den arrangerade objektiva observationen, liksom buddhistisk meditation och populär mindfulness kräver icke-reaktivitet och distans, väntar Gud på just reaktion, svar på tilltal, ett givande av oss själva. För den tibetanska laman är himlen den orörliga och icke-reaktiva bakgrunden för alla tankar och känslor, för den kristne är himlen en fest och ett jubel, ett deltagande, en respons, en kärleksaffär.
Detsamma gäller andra mycket viktiga delar av det personliga livet - musiken, konsten, kärleken till andra människor, äktenskapet, familjen, resan, äventyret. Den viktigaste kunskapen, även i den kristna kontemplationen, är denna reaktivitet. Du är inte död i rabblande av rosenkransen, du deltar i varje episod tillsammans med Maria. Episoderna är mysterier och får evig räckvidd för dig. Allt är delaktighet och deltagande.
Den relativa skapelsen
Ibland när troende fysiker ska tala om skälet för sin tro tar de till resonemang om sannolikhet. Det är föga sannolikt, om inte helt osannolikt, att liv skulle uppstå om t ex solen kunde producera kol vid något lägre temperatur än som är fallet. Det är föga sannolikt att liv kunde uppstå om gravitationen var något annorlunda, eller om den mörka energin var mindre. Det finns en liten grupp talförhållanden som möjliggör liv i universum. Det är mycket osannolikt att vårt solsystem, med sina nio planeter, med en planet som inte blev till utan är ett asteroidbälte, skulle uppstå en gång till, även om vi hade exakt samma planetariska nebulosa med exakt samma massa och elementära sammansättning. Nästan inte en chans. Således finns skäl att tro på Gud?
Det är något som skaver i detta. Gud är inte något sannolikt, såvitt jag förstår. Han är, som filosofen Boström alltid sa, det Absoluta. Att en sannolikhetsresonemang skulle leda mig till Gud är naturligtvis möjligt - att titta in i ett hästöga ledde Martin Buber till Gud. Maxwells ekvationer har lett en och annan intelligent människa till Gud, han själv möjligen inkluderad. Men Gud själv är snarare det som på ett absolut sätt utgör grunden till både matematiken och osannolikheterna i hur universum uppför sig, den absoluta grunden för att den sällsynta planeten Jorden är här (läsa t ex Rare Earth om denna rara blomma).
Materien är något relativt, som Boström säger, och är till för vårt medvetande som är en liksom en avbild av Guds. Skaparen ska inte behöva stå i en relation till något eftersom en relativ verksamhet då införs och vi står där med en bristfällig analogi - hur fylld av astronomisk eller kemisk kunskap den än är.
Det är något som skaver i detta. Gud är inte något sannolikt, såvitt jag förstår. Han är, som filosofen Boström alltid sa, det Absoluta. Att en sannolikhetsresonemang skulle leda mig till Gud är naturligtvis möjligt - att titta in i ett hästöga ledde Martin Buber till Gud. Maxwells ekvationer har lett en och annan intelligent människa till Gud, han själv möjligen inkluderad. Men Gud själv är snarare det som på ett absolut sätt utgör grunden till både matematiken och osannolikheterna i hur universum uppför sig, den absoluta grunden för att den sällsynta planeten Jorden är här (läsa t ex Rare Earth om denna rara blomma).
Materien är något relativt, som Boström säger, och är till för vårt medvetande som är en liksom en avbild av Guds. Skaparen ska inte behöva stå i en relation till något eftersom en relativ verksamhet då införs och vi står där med en bristfällig analogi - hur fylld av astronomisk eller kemisk kunskap den än är.
söndag, juli 04, 2010
Karl Ove Knausgård - Skandinaviens Marcel Proust
Knausgårds "Min kamp" i fem delar är som landskap utan gräns där det sekulära sökandets ständiga oro skildras på ett skickligt sätt. Precis som hos Proust är texten som havsvågor, utan konventionell uppbyggnad av innehåll eller intrig, utan trist schablonisering av vad det är att "berätta", utan medelmåttigheten som dominerar vår tids nordiska litteratur.
Och som hos Proust finns en underliggande (fenomenologisk?) filosofi. En programförklaring finns i del 1 (av tills nu 5 delar) där författaren har stött på Nietzsche, som säger:
"vi har tilmålt verden en verdi ved hjelp av kategorier, som gjelder for en rent fingert verden".
Och Knausgård fortsätter:
"En fingert verden?
Ja, verden som overbygning, verden som ånd, vektlös og abstrakt, av samme stoff som tankene er vevet av, og derfor noe de kan bevege seg uhindret gjennom. En verden som etter trehundre år med naturvitenskap ligger mysterielos tilbake. Alt er forklart, alt er begrepet, alt ligger innenfor det menneskeliges forståelseshorisont, fra det aller storste, universet, hvis eldste observerbare lys, altets ytterste grense, stammer fra dets fodsel for femten milliarder år siden, til det aller minste, atomkjernens protoner og neutroner og mesoner. Selv de fenomener som dreper oss, for eksempel alle de bakterier og virus som trenger inn i kroppene våre, angriper cellene våre og far dem til å vokse eller do, kjenner vi til og forstår.
Lenge var det bare naturen og dens lover som slik ble abstrahert og gjennomlyst, men nå, i bildestormenes tid, gjelder det ikke lenger bare for naturens lover, men også for dens steder og mennesker. Hele den fysiske verden har blitt loftet opp i denne sfaeen, alt har blitt innlemmet i det imaginaees veldige rike, fra Sor-Amerikas regnskoger og Stillehavets oyer ti l Nord-Afrikas orkener og Öst-Europas grå og slitte byer. Tankene våre er overflommet av bilder av steder vi aldri har vart på, men likevel kjenner, mennesker vi aldri har truffet, men likevel er fortrolige med, og langt på vei lever vårt liv i forhold til. Folelsen det gir av at verden er liten, tett omsluttet om seg selv, uten åpninger mot noe annet, er nesten incestuos, og selv om jeg visste at den var dypt usann, siden vi egentlig ikke vet noen ting om noe, kom jeg likevel ikke unna den. Den lengselen jeg alltid kjente, som noen dager var så stor at den nesten ikke lot seg kontrollere, sprang ut fra dette.
Det var delvis for å lindre den at jeg skrev, ved å skrive ville jeg åpne verden, for meg selv, samtidig som det også var det som gjorde at jeg mislyktes. Folelsen av at framtiden ikke finnes, at den bare er mer av det samme, betyr at enhver utopi er meningslos.
Litteraturen har alltid vaert beslektet med det utopiske, så når det utopiske mister mening,gjor også litteraturen det. Det jeg forsekte på, og som kanskje alle forfattere forsoker på, hva vet jeg, var å bekjempe fiksjon med fiksjon. Det jeg burde gjore, var å bejae det eksisterende, bejae tingenes tilstand, altså boltre meg i verden istedenfor å lete etter en ve, ut av den, for på den måten ville jeg utvilsomt få et bedre liv, men det klarte jeg ikke, det kunne jeg ikke, i meg hadde noe stivnet, en overbevisning stod fast, og selv om den var essensialistisk, dvs. utidsenlig, og i tillegg romantisk, kom leg ikke forbi den, av den enkle grunn at den ikke bare var tenkt, men også erfart, gjennom disse plutselige tilstandene av klarsyn, som vel alle kjenner, hvor man i noen sekunder ser en helt armen verden enn den man bare oyeblikket tidligere befant seg i, hvor det er som om verden trer fram og en kort stund viser seg, for den faller inn i seg selv igjen og etterlater alt som for ..."
Att vara rädd för "essentialismen" - det är problemet som Knausgård skildrar på ett utomordentligt känsligt sätt. Den moderna fördomen säger "otidsenligt" eller "utopi" om det som inte anpassar sig till modernitetens sekulära meningslöshet. Samma problem finns i skolsalarna, på universiteteten. Jag brukar förskriva lite Nyblaeus eller Boström i lagoma doser för den sjukdomen. Och räcker inte det tar vi Hegel. Det finns naturligtvis ingenting otidsenligt när det gäller Summum Bonum, det goda livet i Kristus, dynamiken i sanningen.
Och som hos Proust finns en underliggande (fenomenologisk?) filosofi. En programförklaring finns i del 1 (av tills nu 5 delar) där författaren har stött på Nietzsche, som säger:
"vi har tilmålt verden en verdi ved hjelp av kategorier, som gjelder for en rent fingert verden".
Och Knausgård fortsätter:
"En fingert verden?
Ja, verden som overbygning, verden som ånd, vektlös og abstrakt, av samme stoff som tankene er vevet av, og derfor noe de kan bevege seg uhindret gjennom. En verden som etter trehundre år med naturvitenskap ligger mysterielos tilbake. Alt er forklart, alt er begrepet, alt ligger innenfor det menneskeliges forståelseshorisont, fra det aller storste, universet, hvis eldste observerbare lys, altets ytterste grense, stammer fra dets fodsel for femten milliarder år siden, til det aller minste, atomkjernens protoner og neutroner og mesoner. Selv de fenomener som dreper oss, for eksempel alle de bakterier og virus som trenger inn i kroppene våre, angriper cellene våre og far dem til å vokse eller do, kjenner vi til og forstår.
Lenge var det bare naturen og dens lover som slik ble abstrahert og gjennomlyst, men nå, i bildestormenes tid, gjelder det ikke lenger bare for naturens lover, men også for dens steder og mennesker. Hele den fysiske verden har blitt loftet opp i denne sfaeen, alt har blitt innlemmet i det imaginaees veldige rike, fra Sor-Amerikas regnskoger og Stillehavets oyer ti l Nord-Afrikas orkener og Öst-Europas grå og slitte byer. Tankene våre er overflommet av bilder av steder vi aldri har vart på, men likevel kjenner, mennesker vi aldri har truffet, men likevel er fortrolige med, og langt på vei lever vårt liv i forhold til. Folelsen det gir av at verden er liten, tett omsluttet om seg selv, uten åpninger mot noe annet, er nesten incestuos, og selv om jeg visste at den var dypt usann, siden vi egentlig ikke vet noen ting om noe, kom jeg likevel ikke unna den. Den lengselen jeg alltid kjente, som noen dager var så stor at den nesten ikke lot seg kontrollere, sprang ut fra dette.
Det var delvis for å lindre den at jeg skrev, ved å skrive ville jeg åpne verden, for meg selv, samtidig som det også var det som gjorde at jeg mislyktes. Folelsen av at framtiden ikke finnes, at den bare er mer av det samme, betyr at enhver utopi er meningslos.
Litteraturen har alltid vaert beslektet med det utopiske, så når det utopiske mister mening,gjor også litteraturen det. Det jeg forsekte på, og som kanskje alle forfattere forsoker på, hva vet jeg, var å bekjempe fiksjon med fiksjon. Det jeg burde gjore, var å bejae det eksisterende, bejae tingenes tilstand, altså boltre meg i verden istedenfor å lete etter en ve, ut av den, for på den måten ville jeg utvilsomt få et bedre liv, men det klarte jeg ikke, det kunne jeg ikke, i meg hadde noe stivnet, en overbevisning stod fast, og selv om den var essensialistisk, dvs. utidsenlig, og i tillegg romantisk, kom leg ikke forbi den, av den enkle grunn at den ikke bare var tenkt, men også erfart, gjennom disse plutselige tilstandene av klarsyn, som vel alle kjenner, hvor man i noen sekunder ser en helt armen verden enn den man bare oyeblikket tidligere befant seg i, hvor det er som om verden trer fram og en kort stund viser seg, for den faller inn i seg selv igjen og etterlater alt som for ..."
Att vara rädd för "essentialismen" - det är problemet som Knausgård skildrar på ett utomordentligt känsligt sätt. Den moderna fördomen säger "otidsenligt" eller "utopi" om det som inte anpassar sig till modernitetens sekulära meningslöshet. Samma problem finns i skolsalarna, på universiteteten. Jag brukar förskriva lite Nyblaeus eller Boström i lagoma doser för den sjukdomen. Och räcker inte det tar vi Hegel. Det finns naturligtvis ingenting otidsenligt när det gäller Summum Bonum, det goda livet i Kristus, dynamiken i sanningen.
lördag, juli 03, 2010
Den levande naturvetenskapen
Inom skolvärlden undrar många varför naturvetenskap är så tråkigt för eleverna. På nästan alla NV-program är det kris med elevtillströmningen.
Det beror på, brukar jag säga, att kristendomen inte längre är den självklarar filosofin. Sålänge den var det, fanns spänningen i den kosmiska teater som Gud skapat. Ta en forskare som Pasteur - att be rosenkransen och forska flöt samman i en enda attityd av förundran inför mikrobernas liv i skapelsen. Ta Malthus och hans 30 000 ärtor - skaparens märkliga sätt att föra vidare dominerande egenskaper i allt biologiskt liv - fantastiskt!
Den empiriska realism som ligger under verklig forskningsiver och kärlek till det magiska universum inne i atomerna och ute i galaxernas enorma antal stjärnor (10 upphöjt till 82?) har idag tyvärr tunnats ut så att naturkunskap är bland de tråkigaste ämnena som överhuvudtaget finns till.
Tyvärr kan inte många lärare i naturvetenskapliga ämnen rätta till saken - de är för lurade av en reduktiv form av materialism (som saknar stöd i vetenskaplig logik) för att visa eleverna vad det egentligen handlar om. Istället flockas de flesta elever kring estetiska ämnen och mediainriktade program. Och så kockutbildningarna förstås - de är mer levande än NV.
Vi skulle införa ett obligatoriskt år av filosofi och teologi innan man fick gå vidare på högskolan. Genom att inse hur lockande och märklig den biologiska, kemiska, fysiska och matematiska verkligheten är - ur kristet perspektiv alltså - kan läraren i NV-ämnen få en annan grund att stå på. Fakta är då inte dödande som nu utan levande i ett sammanhang som får den tråkige reduktionisten att förtvivla men får alla drömmande ungdomar att jubla.
Det beror på, brukar jag säga, att kristendomen inte längre är den självklarar filosofin. Sålänge den var det, fanns spänningen i den kosmiska teater som Gud skapat. Ta en forskare som Pasteur - att be rosenkransen och forska flöt samman i en enda attityd av förundran inför mikrobernas liv i skapelsen. Ta Malthus och hans 30 000 ärtor - skaparens märkliga sätt att föra vidare dominerande egenskaper i allt biologiskt liv - fantastiskt!
Den empiriska realism som ligger under verklig forskningsiver och kärlek till det magiska universum inne i atomerna och ute i galaxernas enorma antal stjärnor (10 upphöjt till 82?) har idag tyvärr tunnats ut så att naturkunskap är bland de tråkigaste ämnena som överhuvudtaget finns till.
Tyvärr kan inte många lärare i naturvetenskapliga ämnen rätta till saken - de är för lurade av en reduktiv form av materialism (som saknar stöd i vetenskaplig logik) för att visa eleverna vad det egentligen handlar om. Istället flockas de flesta elever kring estetiska ämnen och mediainriktade program. Och så kockutbildningarna förstås - de är mer levande än NV.
Vi skulle införa ett obligatoriskt år av filosofi och teologi innan man fick gå vidare på högskolan. Genom att inse hur lockande och märklig den biologiska, kemiska, fysiska och matematiska verkligheten är - ur kristet perspektiv alltså - kan läraren i NV-ämnen få en annan grund att stå på. Fakta är då inte dödande som nu utan levande i ett sammanhang som får den tråkige reduktionisten att förtvivla men får alla drömmande ungdomar att jubla.
Biblisk realism
För icke-kristna (och värdsliga liberala kristna) är åldrandet och döden ett trist fenomen. De har inte insett förfallets genialitet. De tittar på sina åldrande händer och ansikten och fylls av förnedran och avsky. De är som bortskämda barn som jublat för att få åka berg- och dalbanan och som plötsligt efter halva banan börjar skrika "Nej ! Det får inte ta slut !" Och längre fram grips de av fasa för att det faktiskt tar slut.
Men hur trögt måste det vara? Fatta poängen - resan bygger på att det tar slut ! Det börjar, det blomstrar, det förfaller, det tar slut. En dos Predikaren. Gräs vissnar. Allt liv är halm. Biblisk realism.
Istället körs i vår innevarande kultur dokumentär efter dokumentär om det melodramatiska åldrandet och smärtan och döden. Eutanasin diskuteras i oändlighet och ibland i obehagligt andaktsfulla former. Hur mycket ska till för att den kristna enkla realismen ska höja siktet tre millimeter? Där uppe syns några sunda förnuftiga sanningar: livsprocesser fungerar så att de förfaller och tar slut. Förvandling sker. Himmelriket väntar. Hur kinkigt får det vara?
Eller är det viktigare att det inte får finnas några "stora berättelser" som vissa postmodernister säger?
Men hur trögt måste det vara? Fatta poängen - resan bygger på att det tar slut ! Det börjar, det blomstrar, det förfaller, det tar slut. En dos Predikaren. Gräs vissnar. Allt liv är halm. Biblisk realism.
Istället körs i vår innevarande kultur dokumentär efter dokumentär om det melodramatiska åldrandet och smärtan och döden. Eutanasin diskuteras i oändlighet och ibland i obehagligt andaktsfulla former. Hur mycket ska till för att den kristna enkla realismen ska höja siktet tre millimeter? Där uppe syns några sunda förnuftiga sanningar: livsprocesser fungerar så att de förfaller och tar slut. Förvandling sker. Himmelriket väntar. Hur kinkigt får det vara?
Eller är det viktigare att det inte får finnas några "stora berättelser" som vissa postmodernister säger?
måndag, juni 28, 2010
Alan Watts och fantom-jaget
På sextio- och sjuttiotalet var Alan Watts rätt populär, även i kristna kretsar. Jag minns en zen-frälst teologiprofessor i Uppsala som talade varmt om det mesta som kom från Watts produktiva skrivstuga i Californien (en båt i Sausalito om jag minns rätt).
Det som var intressant för många var synen på egot. Som egon kan vi inte förändra vad vi känner och inte heller effektivt undvika att förändra vad vi känner. Det som är utgör helt enkelt allt som är. Detta inkluderar våra partikulära tankar, våra föreställningar och bilder och våra spänningar, konflikter, problem. Alla dessa hänvisar vi till ett fantom-jag, en en fiktiv tänkare "därinne" och en "utåtriktade" görare.
Enligt den här synen utgör det mesta vi tänker och känner endast ekon eller brus. Och när vi är intelligenta nog att förstå detta förlorar det mesta sitt intresse och faller åt sidan. Vi behöver inte ens hoppas att det faller bort, det sköter detta av sig själv.
Förstår vi bara det här, tänkte man sig, så befinner vi oss i kontemplation på ett naturligt sätt. Vi ser att det som sker helt enkelt sker. Men vi tror inte att det är "vi" som ser det, eller att "jag" kontemplerar. Snarare inser vi att "det som sker" använder sig av vår organism för att betrakta sig själv.
Detta "det som sker" kan vi förstås kalla Gud eller Universum men det är inte nödvändigt att alls skapa koncept. Det kan vara roligt och det kan ge oss jobb som teologilärare i skolan. Men det viktiga är inte koncepten utan känslan. Vi lever i känslan av att "det som sker" använder vår kropp och vår hjärna och hela kosmos för att tänka på sig själv, se sig själv. Att sätta ord på detta behövs egentligen inte. Ord är endast specialverktyg i form av ljud i luften, tecken på papper eller skärm, vibrationer i de neurologiska systemen.
Men vad finns då kvar att göra? Ja, alla ansträngningar att "frälsa sig" eller "förverkliga sig" kollapsar om vi förstår allt detta. Kollapsar gör också illusionen om ett separat medvetande som tar emot eller får ta del av en värld av erfarenheter. Det finns helt enkelt inga sådana separata entiteter i "det som sker".
All is One.
När man idag möter människor som brann för det här synsättet ser man ofta en besvikelse. Världen fattade aldrig det subtila i detta. Istället bråkar man alltmer om miljöförstöringen, civilisationens pågående självdestruktiva maktspel, politiska omvälvningar, ekonomiska krascher, religiös terrorism.....Och de allt färre andligt intresserade som finns kvar bevakar konservativt de gamla sanningarna. Ingen tycks fatta att allt detta bara är ekon av fantomer. Tvärtom betonar man ansträngningen, kampen, arbetet.
I konservativ anda vänder jag mig till Gregorius av Nyssa som säger i dagens (27 juni) läsning:
"Detta är vad vi lär: den som renar sitt hjärta från all skapelse och från alla bindningar ser den gudomliga naturens bild i sin egen skönhet...Ni män och kvinnor som har lusten att kontemplera det Sanna Goda, ni har hört att det gudomliga majestät finns upphöjt ovan himlarna, att härligheten är ofattbar, att skönheten är omöjligt att beskriva och har en oändlig natur. Men tappa inte hoppet! Kontemplera vidare på objektet för era begär!"
Det som var intressant för många var synen på egot. Som egon kan vi inte förändra vad vi känner och inte heller effektivt undvika att förändra vad vi känner. Det som är utgör helt enkelt allt som är. Detta inkluderar våra partikulära tankar, våra föreställningar och bilder och våra spänningar, konflikter, problem. Alla dessa hänvisar vi till ett fantom-jag, en en fiktiv tänkare "därinne" och en "utåtriktade" görare.
Enligt den här synen utgör det mesta vi tänker och känner endast ekon eller brus. Och när vi är intelligenta nog att förstå detta förlorar det mesta sitt intresse och faller åt sidan. Vi behöver inte ens hoppas att det faller bort, det sköter detta av sig själv.
Förstår vi bara det här, tänkte man sig, så befinner vi oss i kontemplation på ett naturligt sätt. Vi ser att det som sker helt enkelt sker. Men vi tror inte att det är "vi" som ser det, eller att "jag" kontemplerar. Snarare inser vi att "det som sker" använder sig av vår organism för att betrakta sig själv.
Detta "det som sker" kan vi förstås kalla Gud eller Universum men det är inte nödvändigt att alls skapa koncept. Det kan vara roligt och det kan ge oss jobb som teologilärare i skolan. Men det viktiga är inte koncepten utan känslan. Vi lever i känslan av att "det som sker" använder vår kropp och vår hjärna och hela kosmos för att tänka på sig själv, se sig själv. Att sätta ord på detta behövs egentligen inte. Ord är endast specialverktyg i form av ljud i luften, tecken på papper eller skärm, vibrationer i de neurologiska systemen.
Men vad finns då kvar att göra? Ja, alla ansträngningar att "frälsa sig" eller "förverkliga sig" kollapsar om vi förstår allt detta. Kollapsar gör också illusionen om ett separat medvetande som tar emot eller får ta del av en värld av erfarenheter. Det finns helt enkelt inga sådana separata entiteter i "det som sker".
All is One.
När man idag möter människor som brann för det här synsättet ser man ofta en besvikelse. Världen fattade aldrig det subtila i detta. Istället bråkar man alltmer om miljöförstöringen, civilisationens pågående självdestruktiva maktspel, politiska omvälvningar, ekonomiska krascher, religiös terrorism.....Och de allt färre andligt intresserade som finns kvar bevakar konservativt de gamla sanningarna. Ingen tycks fatta att allt detta bara är ekon av fantomer. Tvärtom betonar man ansträngningen, kampen, arbetet.
I konservativ anda vänder jag mig till Gregorius av Nyssa som säger i dagens (27 juni) läsning:
"Detta är vad vi lär: den som renar sitt hjärta från all skapelse och från alla bindningar ser den gudomliga naturens bild i sin egen skönhet...Ni män och kvinnor som har lusten att kontemplera det Sanna Goda, ni har hört att det gudomliga majestät finns upphöjt ovan himlarna, att härligheten är ofattbar, att skönheten är omöjligt att beskriva och har en oändlig natur. Men tappa inte hoppet! Kontemplera vidare på objektet för era begär!"
fredag, juni 04, 2010
Den friska antitesen
En god vän som är buddhist sa på sitt sofistikerade upplysta sätt: "Ni kristna kämpar mot det onda och ni försöker vinna kampen mot det onda. Vi buddhister vänder oss till det upplysta tillståndet, där liv och död har upphört och med det även kampen att vinna något. Ansträngningen blir redundant."
Ansträngningen blir redundant....ekon av Alan Watts där. Ja vi kristna tar på oss rustningen varje morgon, det är sant. Vi lever i den stora antitesen.
Som Viktor Rydberg en gång skrev i sin fortfarande intressanta "Till läran om det yttersta tingen":
"Det är den stora antitesen: synd och död genom den förste Adam; nåd och liv genom den andre, en antites uttryckt på det skarpaste och bestämdaste sätt, som lemnar intet tvivel öfrigt att nåden och livet skola genom den himmelska människan varda lika omfattande som synden och döden äro det genom den psykiska människan, en antites, som, när helst hon återkommer, lägger tonvigt derpå, att såsom alla kommit genom vår jordiske stamfader under dödens välde, skola alla genom vår himmelske stamfader komma under lifvets."
Den stora antitesen - ja det blåser friskt kring den!
Ansträngningen blir redundant....ekon av Alan Watts där. Ja vi kristna tar på oss rustningen varje morgon, det är sant. Vi lever i den stora antitesen.
Som Viktor Rydberg en gång skrev i sin fortfarande intressanta "Till läran om det yttersta tingen":
"Det är den stora antitesen: synd och död genom den förste Adam; nåd och liv genom den andre, en antites uttryckt på det skarpaste och bestämdaste sätt, som lemnar intet tvivel öfrigt att nåden och livet skola genom den himmelska människan varda lika omfattande som synden och döden äro det genom den psykiska människan, en antites, som, när helst hon återkommer, lägger tonvigt derpå, att såsom alla kommit genom vår jordiske stamfader under dödens välde, skola alla genom vår himmelske stamfader komma under lifvets."
Den stora antitesen - ja det blåser friskt kring den!
måndag, maj 31, 2010
Attmars kyrka
Attmars kyrka i Medelpad. Försommardag på den underbara udden ut i sjön. Vid kyrkan en runsten som slutar sin långa textorm med ord "Gudh och Gudhs Modher" (eller kuth muthir) som ombeds hjälpa de dödas själar.
Vi tittar in i den protestantiserade kyrkan - ingen Guds moder där inte. Återigen tänker vi på den retardering som reformationen innebar. Var den tidiga kristna världsbilden för stor och för rik på innehåll. Måste sinnena trängas samman för att åstadkomma den europeiska industrialiseringen några sekel framöver?
Min fru konstaterar nyktert: Modern kommer alltid tillbaka. Så lätt är det inte. Det går inte att bara vitmena väggarna i kyrkorummet. Under den döda vita färgen lever det.
Dagens läsning i mässan: Guds Moder besöker Elisabeth. Orden som skrivs såsom Marias svar på Elisabets utrop är mästerliga:
39 -40 Några dagar senare skyndade sig Maria upp till den stad i Judeens berg där Sakarias bodde för att hälsa på Elisabet.
41 När Elisabet hörde Marias hälsningsord sparkade barnet till i henne av glädje, och hon blev fylld av helig Ande.
42 Hon blev så glad att hon ropade högt till Maria: Gud har utvalt dig framför alla andra kvinnor, och ditt barn är förutbestämt för Guds särskilda välsignelse.
43 Vilken ära för mig att min Herres mor kommer på besök.
44 I samma ögonblick som du kom in och hälsade på mig och jag hörde din röst, gick det som en stöt av glädje genom barnet i mig!
45 Du trodde att Gud skulle göra vad han har sagt, och därför har han gett dig denna underbara välsignelse.
46 Maria svarade:O, jag vill lovprisa Herren!
47 Jag jublar i Gud, min Frälsare!
48 Han har tagit sig an mig - en oansenlig kvinna, och nu kommer människor i alla tider att kalla mig välsignad av Gud.
49 Han, den helige och mäktige, har gjort något stort med mig.
50 Hans nåd varar från generation till generation över alla som erkänner honom som Herre.
51 Hans väldiga arm är full av kraft! De stolta och högfärdiga slår han ner.
52 Furstar fördriver han från deras troner, men de ödmjuka upphöjer han.
53 Han mättar de hungriga med sina gåvor, men de rika driver han bort med tomma händer.
54 Tänk på hur han hjälper sitt Israel! Han glömmer inte sitt löfte att vara barmhärtig.
55 Han lovade ju våra fäder, Abraham och hans barn, att alltid visa nåd mot dem.
Magnificat kan vara framtida seklers programförklaring. Där finns politiken, där finns transcendensen, där finns det heliga Namnet - allt mänskligheten behöver.
Och det finns redan på runstenarna.
Vi tittar in i den protestantiserade kyrkan - ingen Guds moder där inte. Återigen tänker vi på den retardering som reformationen innebar. Var den tidiga kristna världsbilden för stor och för rik på innehåll. Måste sinnena trängas samman för att åstadkomma den europeiska industrialiseringen några sekel framöver?
Min fru konstaterar nyktert: Modern kommer alltid tillbaka. Så lätt är det inte. Det går inte att bara vitmena väggarna i kyrkorummet. Under den döda vita färgen lever det.
Dagens läsning i mässan: Guds Moder besöker Elisabeth. Orden som skrivs såsom Marias svar på Elisabets utrop är mästerliga:
39 -40 Några dagar senare skyndade sig Maria upp till den stad i Judeens berg där Sakarias bodde för att hälsa på Elisabet.
41 När Elisabet hörde Marias hälsningsord sparkade barnet till i henne av glädje, och hon blev fylld av helig Ande.
42 Hon blev så glad att hon ropade högt till Maria: Gud har utvalt dig framför alla andra kvinnor, och ditt barn är förutbestämt för Guds särskilda välsignelse.
43 Vilken ära för mig att min Herres mor kommer på besök.
44 I samma ögonblick som du kom in och hälsade på mig och jag hörde din röst, gick det som en stöt av glädje genom barnet i mig!
45 Du trodde att Gud skulle göra vad han har sagt, och därför har han gett dig denna underbara välsignelse.
46 Maria svarade:O, jag vill lovprisa Herren!
47 Jag jublar i Gud, min Frälsare!
48 Han har tagit sig an mig - en oansenlig kvinna, och nu kommer människor i alla tider att kalla mig välsignad av Gud.
49 Han, den helige och mäktige, har gjort något stort med mig.
50 Hans nåd varar från generation till generation över alla som erkänner honom som Herre.
51 Hans väldiga arm är full av kraft! De stolta och högfärdiga slår han ner.
52 Furstar fördriver han från deras troner, men de ödmjuka upphöjer han.
53 Han mättar de hungriga med sina gåvor, men de rika driver han bort med tomma händer.
54 Tänk på hur han hjälper sitt Israel! Han glömmer inte sitt löfte att vara barmhärtig.
55 Han lovade ju våra fäder, Abraham och hans barn, att alltid visa nåd mot dem.
Magnificat kan vara framtida seklers programförklaring. Där finns politiken, där finns transcendensen, där finns det heliga Namnet - allt mänskligheten behöver.
Och det finns redan på runstenarna.
lördag, maj 29, 2010
Monstret
Underbar dialog på en flygplats. En fransman sitter rakt emot mig när vi väntar på att få stiga ombord på det kraftigt försenade planet. Jag inleder ett samtal med honom, eftersom han läser om Whitehead (Stengers bok):
- Är ni historiker eller filosof? (min stapplande franska tål inte avskrift...)
. Filosof. Och ni?
- Samma här. Vilken utgångspunkt har ni i ert filosoferande?
- Monstret.
- Monstret?
- Ja totaliteten av tekniskt sett idiotiska partikulära påståenden.
- Ok, alltså Barthes, Deleuze, Stenger osv.??
- Exakt. Även Rorty.
- Låt mig se om jag fattar. Monstret är totaliteten av påståenden som inte kan vara något annat än partikulära, enskilda, och i den meningen idiotiska, utan grund, utan sanning?
- Alldeles riktigt. Men "sanning" för många behöver inte vara mer än repetition av idiotiska påståenden. Det räcker för att deras dröm om verklighet ska te sig påtaglig, åtminstone tills vidare.
- Men för er som filosof är det annorlunda?
- Nej, inte nödvändigtvis. Jag är också människa som försöker repetera påståenden som ska representera verkligheten. Även om jag som filosofi avslöjat självbedrägeriet i allt detta, kan jag inte låta bli att fortsätta med spelet. Det blir en lek med slöjor men vi har ju alla lärt oss den sen barndomen.
- Men blir det inte en schizofren situation: ni tvingas leva ett liv som ni som filosofi vet är falskspel?
- Ja sa aldrig falskt spel - jag sa spel. Varför är inte kreativt spel något respektingivande?
- Jag vet inte. Det borde vara det. Men åter tillbaka till monstret - är det ett ont monster?
- Ja i någon hegelsk mening är det som entropin - om vi inte kämpar emot så upplöser monstret oss som tänkande varelser. Vi måste dagligen kämpa emot denna ondska. Det är djävulen som är verksam i minsta uttalande vi gör om verkligheten och vår längtan efter att något ska vara "sant".
- Är ni katolik?
- Ja det hörs väl (skratt).
Påstigning på planet och ett hjärtligt farväl. Leve fransmännen!
- Är ni historiker eller filosof? (min stapplande franska tål inte avskrift...)
. Filosof. Och ni?
- Samma här. Vilken utgångspunkt har ni i ert filosoferande?
- Monstret.
- Monstret?
- Ja totaliteten av tekniskt sett idiotiska partikulära påståenden.
- Ok, alltså Barthes, Deleuze, Stenger osv.??
- Exakt. Även Rorty.
- Låt mig se om jag fattar. Monstret är totaliteten av påståenden som inte kan vara något annat än partikulära, enskilda, och i den meningen idiotiska, utan grund, utan sanning?
- Alldeles riktigt. Men "sanning" för många behöver inte vara mer än repetition av idiotiska påståenden. Det räcker för att deras dröm om verklighet ska te sig påtaglig, åtminstone tills vidare.
- Men för er som filosof är det annorlunda?
- Nej, inte nödvändigtvis. Jag är också människa som försöker repetera påståenden som ska representera verkligheten. Även om jag som filosofi avslöjat självbedrägeriet i allt detta, kan jag inte låta bli att fortsätta med spelet. Det blir en lek med slöjor men vi har ju alla lärt oss den sen barndomen.
- Men blir det inte en schizofren situation: ni tvingas leva ett liv som ni som filosofi vet är falskspel?
- Ja sa aldrig falskt spel - jag sa spel. Varför är inte kreativt spel något respektingivande?
- Jag vet inte. Det borde vara det. Men åter tillbaka till monstret - är det ett ont monster?
- Ja i någon hegelsk mening är det som entropin - om vi inte kämpar emot så upplöser monstret oss som tänkande varelser. Vi måste dagligen kämpa emot denna ondska. Det är djävulen som är verksam i minsta uttalande vi gör om verkligheten och vår längtan efter att något ska vara "sant".
- Är ni katolik?
- Ja det hörs väl (skratt).
Påstigning på planet och ett hjärtligt farväl. Leve fransmännen!
fredag, maj 14, 2010
John Lennox, Whitehead och sekulära humanister
En intressant debatt sändes med John Lennox, den engelske matematikern, kring tro och vetenskap, i teve nyligen, på Ur Samtiden. Det var uppfriskande att höra Lennox visa hur integrerat rationellt tänkande är i den kristna tron. Motståndarna, de svenska humanisterna missade som vanligt att argumentera mot rationaliteten i kristendomens historia - om de läste Kierkegaard skulle de kunna hämta argument. Istället valde de fel häst och ville visa att vetenskapligt tänkande skiljer sig från kristen tro. Det blir ju att arbeta i motvind eftersom den kristna traditionen låtit just vetenskapligheten växa fram ur en viss gudsuppfattning. Vill de besegra kristen tro måste de naturligtvis börja i andra ändan - att den aldrig varit rationell. Genom att ensidigt referera till mystiker, tokiga helgon och kättare skulle de kunna få argumenten att något så när fungera en bit på vägen.
Filosofen Whitehead skulle varit nöjd med John Lennox sätt att resonera. Som Whitehead en gång påpekade var kristen teologi huvudansvarig för vetenskapligheten i Europa - i kontrast med det faktum att icke-krista religioner faktiskt hindrade en sådan vetenskaplighet att uppstå. Det största bidraget i medeltidens kristendom var en personlig Gud som gett oss en gåta, en hemlighet att utröna - skapelsen. Hur kan denna idé om rationellt upptäckbar gåta har kommit in i just det europeiska kristna tänkandet? Jo, menar Whitehead, genom munkarnas och teologernas envisa insisterande på att Gud är förnuftig. Denna Person är dessutom energisk i sitt skapande, vill saker med oss, både moraliskt och intellektuellt. Allting i naturen, som Linné tänkte, är ytterst detaljplanerat av denna rationella Person. Att empiriskt och metodiskt rota i denna skapelses minsta detaljer kan endast leda till en allt större tro på gudomlig rationalitet.
Det är detta de sekulära humanisterna alltid missar. En kunskapsmiss. De borde läsa religionhistoria. Jämför vi med de gudsbilder vi finner annorstädes, finner vi att de icke-kristna bilderna är opersonliga eller vimsiga. En vimsig eller irrationell Gud, ungefär som de grekiska eller hinduiska, kan vi inte lita på som en rationalitet. En opersonlig helhet, som i buddhismen, saknar helt enkelt rationalitet - varför skulle vi då söka efter en sådan i skapelsen? En del religioner saknar en rationell skapelse helt och hållet - en irrationellt hjul av födelse och död snurrar utan mening. Universum blir en obegripligt mysterium, inkonsistent, godtyckligt. För sådana religioner - som ju många sekulära humanister flirtar med - finns endast visdomen i att meditera och få insikter. Det finns ingen andledning att fira förnuftet eller den rationella hemligheten i skapelsen.
Ska sekulära humanister och ateister komma nånstans med vår kristendom måste de ta till några sådana icke-kristna visioner av tillvaron. Men kruxet är att då försvinner även den iver och hemliga glädje för vetenskapen som vi så väl behöver i forskningen. Så de hamnar i ett problematiskt läge hur de än gör. Den enda kultur vi känner till som direkt lett till empirisk metod är den kristna. Och det är en troende kultur.
Förr i tiden såg man naturvetenskap som en tjänarinna till teologin. Vi kommer nog dithän igen, ju längre forskningen tränger i skapelsen hemligheter. Var det inte HUGO-projektets ledare Francis Collins som kallade en av sina böcker "Gods language"?
Filosofen Whitehead skulle varit nöjd med John Lennox sätt att resonera. Som Whitehead en gång påpekade var kristen teologi huvudansvarig för vetenskapligheten i Europa - i kontrast med det faktum att icke-krista religioner faktiskt hindrade en sådan vetenskaplighet att uppstå. Det största bidraget i medeltidens kristendom var en personlig Gud som gett oss en gåta, en hemlighet att utröna - skapelsen. Hur kan denna idé om rationellt upptäckbar gåta har kommit in i just det europeiska kristna tänkandet? Jo, menar Whitehead, genom munkarnas och teologernas envisa insisterande på att Gud är förnuftig. Denna Person är dessutom energisk i sitt skapande, vill saker med oss, både moraliskt och intellektuellt. Allting i naturen, som Linné tänkte, är ytterst detaljplanerat av denna rationella Person. Att empiriskt och metodiskt rota i denna skapelses minsta detaljer kan endast leda till en allt större tro på gudomlig rationalitet.
Det är detta de sekulära humanisterna alltid missar. En kunskapsmiss. De borde läsa religionhistoria. Jämför vi med de gudsbilder vi finner annorstädes, finner vi att de icke-kristna bilderna är opersonliga eller vimsiga. En vimsig eller irrationell Gud, ungefär som de grekiska eller hinduiska, kan vi inte lita på som en rationalitet. En opersonlig helhet, som i buddhismen, saknar helt enkelt rationalitet - varför skulle vi då söka efter en sådan i skapelsen? En del religioner saknar en rationell skapelse helt och hållet - en irrationellt hjul av födelse och död snurrar utan mening. Universum blir en obegripligt mysterium, inkonsistent, godtyckligt. För sådana religioner - som ju många sekulära humanister flirtar med - finns endast visdomen i att meditera och få insikter. Det finns ingen andledning att fira förnuftet eller den rationella hemligheten i skapelsen.
Ska sekulära humanister och ateister komma nånstans med vår kristendom måste de ta till några sådana icke-kristna visioner av tillvaron. Men kruxet är att då försvinner även den iver och hemliga glädje för vetenskapen som vi så väl behöver i forskningen. Så de hamnar i ett problematiskt läge hur de än gör. Den enda kultur vi känner till som direkt lett till empirisk metod är den kristna. Och det är en troende kultur.
Förr i tiden såg man naturvetenskap som en tjänarinna till teologin. Vi kommer nog dithän igen, ju längre forskningen tränger i skapelsen hemligheter. Var det inte HUGO-projektets ledare Francis Collins som kallade en av sina böcker "Gods language"?
fredag, april 23, 2010
Pie Iesu
Flera gånger om året får jag frågan om vad Pie Jesu betyder - eftersom jag har en son som sjunger Pie Jesu land och rike runt och för övrigt för in den andliga skönheten på popmusikens otaliga arenor. Och jag kan inte låta bli att svara med lite filosofi kring av denna Jesu frid kan tänkas innebära.
I den äldsta kristna kyrkan tänkte man sig Kristi inträde i sinnevärlden, inte som ett människotagande eller mandomsanammelse utan som ett antagande av "kött" eller sarx som det heter i grekiskan. För de apostoliska fäderna utgjordes Kristi fullständiga persolighet - liksom människans i allmänhet (!) - av ren ande och orent kött. Anden är den där friden som Pie Jesu handlar om. Denna ande och frid var Kristi "preexistenta princip" om vi så vill. Men samma preexistenta princip har även vi alla som människor.
När sångaren därför vackert sjunger Pie Jesu till en månghövdad publik, vare sig de lyssnar med tårarna rinnande eller med fyllan skrålande, refererar sången till något vi alla har i ren ande genom de enkla faktum att vi finns till. Kristologi och antropologi sammanfaller i denna den äldsta kristna uppfattningen. Kristus och logos blev kött (Joh 1.14), inte människa. Paulus säger (Rom 83) att det som är omöjligt genom lag och kött blev möjligt genom att sända sin son i köttet. Den frid Jesus ger blev möjligt genom ren ande iklädde sig kött.
Friden är möjlig genom att Kristus i den jordiska födelsen ikläddes den sinnesmänskliga naturen och genom att han redan i preexistensen ägde den översinnliga anden - som vi alla måste ha för att kunna ta emot friden i Jesus, Pie Jesu. Det är alltså den preexistenta mänskliga anden som "kom i kött" och på så sätt skapade en fullständig mänsklig natur. Den peccata mundi som Jesus tar bort från oss är alltså den isolerade sinnestillvaron, där förstås inte mycket till frid finns att hämta.
Och på grund av sinnestillvarons alltid närvarande ofrid behöver vi sångaren som sjunger Pie Jesu.
Eller som Paulus säger: "Han uppenbarades som köttslig varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten". (1 Tim 3.16)
I den äldsta kristna kyrkan tänkte man sig Kristi inträde i sinnevärlden, inte som ett människotagande eller mandomsanammelse utan som ett antagande av "kött" eller sarx som det heter i grekiskan. För de apostoliska fäderna utgjordes Kristi fullständiga persolighet - liksom människans i allmänhet (!) - av ren ande och orent kött. Anden är den där friden som Pie Jesu handlar om. Denna ande och frid var Kristi "preexistenta princip" om vi så vill. Men samma preexistenta princip har även vi alla som människor.
När sångaren därför vackert sjunger Pie Jesu till en månghövdad publik, vare sig de lyssnar med tårarna rinnande eller med fyllan skrålande, refererar sången till något vi alla har i ren ande genom de enkla faktum att vi finns till. Kristologi och antropologi sammanfaller i denna den äldsta kristna uppfattningen. Kristus och logos blev kött (Joh 1.14), inte människa. Paulus säger (Rom 83) att det som är omöjligt genom lag och kött blev möjligt genom att sända sin son i köttet. Den frid Jesus ger blev möjligt genom ren ande iklädde sig kött.
Friden är möjlig genom att Kristus i den jordiska födelsen ikläddes den sinnesmänskliga naturen och genom att han redan i preexistensen ägde den översinnliga anden - som vi alla måste ha för att kunna ta emot friden i Jesus, Pie Jesu. Det är alltså den preexistenta mänskliga anden som "kom i kött" och på så sätt skapade en fullständig mänsklig natur. Den peccata mundi som Jesus tar bort från oss är alltså den isolerade sinnestillvaron, där förstås inte mycket till frid finns att hämta.
Och på grund av sinnestillvarons alltid närvarande ofrid behöver vi sångaren som sjunger Pie Jesu.
Eller som Paulus säger: "Han uppenbarades som köttslig varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten". (1 Tim 3.16)
söndag, april 18, 2010
Att desarmera G.K. Chesterton
G.K. Chesterton, en av de viktiga katolska apologeterna under 1900-talet, skrev en rad berättelser, pjäser, journalistiska artiklar och mer teologiska verk med en mycket individuell och genialisk karaktär. Hans katolicism genomtränger på ett varmt sätt allt han skriver. Tänk så ofta man önskat nytryck av hans verk och översättning till svenska.
Men när svensk sekulär kultur ska göra en pjäs av Mannen som var Torsdag har man ingen aning om allt detta utan finner en typisk engelsk paradoxmakare som gillar det osäkra framför det säkra. Ett kulturprogram i radions P1 (söndag 18 april) låter några programdeltagare tala om hur "intressant" Chesterton är i våra tider när bomber smäller varje dag - han förutser ju att det finns flera sidor av saken, allt är inte självklart. Man till och med nämner böckerna om Fader Brown utan med en andning låta antyda att det rör sig om en mycket tydligt kristen apologet.
Så går det till när aningslösheten går hand i hand med ett närmast epidemisk skyggande för kristna värden och engelsk litterär kristen apologetik när den är som bäst. Vilket kulturland vi lever i !!
Men när svensk sekulär kultur ska göra en pjäs av Mannen som var Torsdag har man ingen aning om allt detta utan finner en typisk engelsk paradoxmakare som gillar det osäkra framför det säkra. Ett kulturprogram i radions P1 (söndag 18 april) låter några programdeltagare tala om hur "intressant" Chesterton är i våra tider när bomber smäller varje dag - han förutser ju att det finns flera sidor av saken, allt är inte självklart. Man till och med nämner böckerna om Fader Brown utan med en andning låta antyda att det rör sig om en mycket tydligt kristen apologet.
Så går det till när aningslösheten går hand i hand med ett närmast epidemisk skyggande för kristna värden och engelsk litterär kristen apologetik när den är som bäst. Vilket kulturland vi lever i !!
lördag, april 03, 2010
Marie tårars segerdag - påskafton
Många katoliker med mig uppfattar påskafton som en stor Maria-dag. Det är dagen då hon i bedrövad och bedjande tystnad väntar i sina tårars seger.
Den heliga lördagen - så heter denna dag egentligen - dagen för mörkrets heliga väntan, dagen då Väntan på Herren får vara i kyrkans fokus. För det är ingen gudomlig hjälte som skendött. Det är en människa. Han har verkligen dött. (1 Kor. 15)
Det finns en enorm vila i den heliga lördagens energi. Väntan i mörkret, helig väntan i sorgen. Religionen har upphört för Messias har försvunnit i döden. Allt är slut. Men vi fylls med det som fyller Maria - löftet. Hon vet något i sitt mörker och sin väntan.
Där kan man finna hela människolivet, när trötthet, ålder och död ligger nära. Helig väntan i mörkret när allt är över.
Den heliga lördagen - så heter denna dag egentligen - dagen för mörkrets heliga väntan, dagen då Väntan på Herren får vara i kyrkans fokus. För det är ingen gudomlig hjälte som skendött. Det är en människa. Han har verkligen dött. (1 Kor. 15)
Det finns en enorm vila i den heliga lördagens energi. Väntan i mörkret, helig väntan i sorgen. Religionen har upphört för Messias har försvunnit i döden. Allt är slut. Men vi fylls med det som fyller Maria - löftet. Hon vet något i sitt mörker och sin väntan.
Där kan man finna hela människolivet, när trötthet, ålder och död ligger nära. Helig väntan i mörkret när allt är över.
lördag, mars 13, 2010
Den levande filosofin - och den döda
När jag började med filosofi i Uppsala hösten 1969 hamnade jag i ett gäng av unga kvinnor och män som skrattade ut akademiska filosofer, liksom akademiska karriärister över huvud taget. Vi lyssnade noggrant på deras föreläsningar men log åt deras öden. Ingen av oss trodde att filosofi hade med akademin att göra - den akademi Platon hade handlade om livet, inte om en profession eller en akademisk karriär.
Det var inte så att den enskilda lärarna var platta typer (Stig Kanger och Thorild Dahlqvist var INTE platta personligheter). Platt var istället hela idéen om vad en filosof gör och vad en filosofi är ägnad att göra i människors liv. Det var som Alistair MacIntyre säger i början av sin Edith Stein-bok - filosofi handlar om den skillnad på ens livspraktik som filosofistudiet åstadkommer i jämförelse med ett liv där filosofistudier inte ingår.
När vi i vårt gäng möttes för att diskutera den senaste veckans lektioner och läsningar var inte filosofi inte en specialiserad eller professionaliserad diciplin och filosofer var inte alls socialt och kulturellt definierade av något statusbärande socialt spel på några universitet eller några filosofiska institutioner. Tvärtom betraktade vi med misstänksamhet den "borgerliga" tendensen att knyta filosofi till någon statlig eller kommunal institution. På väggen hade vi bilden av Arne Naess läsande Spinoza i ett tält någonstans på ett berg han besteg. Filosofi görs på berg och kanske nån gång på ett kafé som Sartre och Camus.
Drygt fyrtio år senare, nära pensionen, är det fortfarande sant och gott. Filosofi handlar om livsavgörelse, ingenting annat. De ungdomar jag undervisat under trettio år känner detsamma - livsavgörelse eller så kan det kvitta. Grymt besvikna blir några elever som prövar universitets kurser i filosofi där fjantig topologisk exercis fortfarande pågår med någon ny smart "-ism" som etikett. Filosofi kräver sin man - det handlar om vårt liv.
Egentligen handlar det om vad Platon och Konfutse före honom hävdade, och som uttrycks underbart roligt i Iris Murdocks "platonska" dialog Above the Gods - att filosofera är att direkt utöva kritik mot vardagens alla handlingar och välja Korsets väg, för att använda kristet språk, och därmed välja bort den borgerliga världen, eller den slappa världen, eller universitetsfilosofins värld, eller karriärismens väg.
Och varför? Varför blir aldrig verklig filosofi akademisk? Det är nog så att våra dagliga aktiviteter inklusive våra politiska handlingar ofta förutsätter och ger ofta uttryck för tron på vissa föreställningar som redan har en uppenbar filosofisk karaktär.
Det normala är ju att vi följer livspraktiska regler som endera är underförstådda eller explicita och uttryckta regler som leder oss till att dra slutsatser från det förflutna till framtida förväntningar och som utgör grunder som vi litar på när vi beskriver vad andra tänker och gör, tankar och handlingar och känslorsom vi reagerar emot eller stödjer och dessa regler blir till ramverk inom vilka vi ordnar våra erfarenheter inom vilka vi ger auktoritet till vissa moraliska hållningar eller förnekar vissa moraliska hållningar, livsfilosofiska ramverk inom vilka vi stödjer eller avvisar politiska och religiösa påståenden och relationerna mellan dessa hållningar som vi endera stödjer och efterlever eller avvisar och kämpar emot.
Vårt språk, vårt vardagliga språk och de idiom vi dagligen använder är redan i sig själv filosofiskt och inte på ett oskyldigt sätt utan med en signifikant nivå av filosofiskt arv av teorier om verklighet om moral och kunskap vars närvaro vi ofta inte är medvetna om. Det vi kallar sunda förnuftet, som MacIntyre säger, är ofta nog fragment av filosofiska teorier, som fortfarande bär med sig vissa förutsatta uppfattningar
från vissa sammanhang ur vilka de är abstraherade.
Men bland unga människor som jag filosoferar med märks vissa hållningar och anslutningar till teorier och idéer som inte direkt kommer från arv av vissa särskilda filosofier, men som inte desto mindre är operativa i deras personliga liv. Och en sak är säker: det spelar roll, det är seriöst (även om dagens ungdomar skrattar mycket mer än vi gjorde....)
De akademiska filosofer vi ibland bjuder in missar i regel detta helt och hållet och blir först positivt förvånade över hur aktiva ungdomarna är: "Oj då så intresserade de är!" Sen återgår de till något helt annat ("utvecklar ett problem") och folk smiter snart ut om de kan, helt
ointresserade av de "svårigheter" eller "paradoxer" som presenteras och kallas för filosofi. Har de laptopen framför sig slår de kanske på den utmärkta radiostationen The Guerrilla Radio Show.
Det var inte så att den enskilda lärarna var platta typer (Stig Kanger och Thorild Dahlqvist var INTE platta personligheter). Platt var istället hela idéen om vad en filosof gör och vad en filosofi är ägnad att göra i människors liv. Det var som Alistair MacIntyre säger i början av sin Edith Stein-bok - filosofi handlar om den skillnad på ens livspraktik som filosofistudiet åstadkommer i jämförelse med ett liv där filosofistudier inte ingår.
När vi i vårt gäng möttes för att diskutera den senaste veckans lektioner och läsningar var inte filosofi inte en specialiserad eller professionaliserad diciplin och filosofer var inte alls socialt och kulturellt definierade av något statusbärande socialt spel på några universitet eller några filosofiska institutioner. Tvärtom betraktade vi med misstänksamhet den "borgerliga" tendensen att knyta filosofi till någon statlig eller kommunal institution. På väggen hade vi bilden av Arne Naess läsande Spinoza i ett tält någonstans på ett berg han besteg. Filosofi görs på berg och kanske nån gång på ett kafé som Sartre och Camus.
Drygt fyrtio år senare, nära pensionen, är det fortfarande sant och gott. Filosofi handlar om livsavgörelse, ingenting annat. De ungdomar jag undervisat under trettio år känner detsamma - livsavgörelse eller så kan det kvitta. Grymt besvikna blir några elever som prövar universitets kurser i filosofi där fjantig topologisk exercis fortfarande pågår med någon ny smart "-ism" som etikett. Filosofi kräver sin man - det handlar om vårt liv.
Egentligen handlar det om vad Platon och Konfutse före honom hävdade, och som uttrycks underbart roligt i Iris Murdocks "platonska" dialog Above the Gods - att filosofera är att direkt utöva kritik mot vardagens alla handlingar och välja Korsets väg, för att använda kristet språk, och därmed välja bort den borgerliga världen, eller den slappa världen, eller universitetsfilosofins värld, eller karriärismens väg.
Och varför? Varför blir aldrig verklig filosofi akademisk? Det är nog så att våra dagliga aktiviteter inklusive våra politiska handlingar ofta förutsätter och ger ofta uttryck för tron på vissa föreställningar som redan har en uppenbar filosofisk karaktär.
Det normala är ju att vi följer livspraktiska regler som endera är underförstådda eller explicita och uttryckta regler som leder oss till att dra slutsatser från det förflutna till framtida förväntningar och som utgör grunder som vi litar på när vi beskriver vad andra tänker och gör, tankar och handlingar och känslorsom vi reagerar emot eller stödjer och dessa regler blir till ramverk inom vilka vi ordnar våra erfarenheter inom vilka vi ger auktoritet till vissa moraliska hållningar eller förnekar vissa moraliska hållningar, livsfilosofiska ramverk inom vilka vi stödjer eller avvisar politiska och religiösa påståenden och relationerna mellan dessa hållningar som vi endera stödjer och efterlever eller avvisar och kämpar emot.
Vårt språk, vårt vardagliga språk och de idiom vi dagligen använder är redan i sig själv filosofiskt och inte på ett oskyldigt sätt utan med en signifikant nivå av filosofiskt arv av teorier om verklighet om moral och kunskap vars närvaro vi ofta inte är medvetna om. Det vi kallar sunda förnuftet, som MacIntyre säger, är ofta nog fragment av filosofiska teorier, som fortfarande bär med sig vissa förutsatta uppfattningar
från vissa sammanhang ur vilka de är abstraherade.
Men bland unga människor som jag filosoferar med märks vissa hållningar och anslutningar till teorier och idéer som inte direkt kommer från arv av vissa särskilda filosofier, men som inte desto mindre är operativa i deras personliga liv. Och en sak är säker: det spelar roll, det är seriöst (även om dagens ungdomar skrattar mycket mer än vi gjorde....)
De akademiska filosofer vi ibland bjuder in missar i regel detta helt och hållet och blir först positivt förvånade över hur aktiva ungdomarna är: "Oj då så intresserade de är!" Sen återgår de till något helt annat ("utvecklar ett problem") och folk smiter snart ut om de kan, helt
ointresserade av de "svårigheter" eller "paradoxer" som presenteras och kallas för filosofi. Har de laptopen framför sig slår de kanske på den utmärkta radiostationen The Guerrilla Radio Show.
måndag, februari 15, 2010
Katolsk entusiasm
En amerikansk vän ville ha något att läsa om Sverige och katolicismen. Han misstänkte att lutherska Sverige alltid hatat katoliker. Ingalunda. Jag rotade och hittade "den nya skolan" under tidig svensk romantik, 1810 och framåt. I Grunddragen af svenska vitterhetens historia av Malmström kan vi läsa en hel del roande stoff om kritik av denna "nya skolan".
"Åtskilliga af katholicismens åsigter sägas grunda sig på oförgängliga sanningar t ex den af heliga Jungfrun eller Maria När denna urbild af förnuftets och försynens verldsordning som af Gud instrålas i varelsernas föreställningskraft vid Kristi födelse antog historisk individualitet framträdde ock i Försonarens moder den historiska gestalten af naturens försonade själ skönhetens eviga oskuld (virgo mater ex spiritu concipiens) och i glorian af qvinnlighetens högsta förklaring den moderliga ömheten vördades hon af Sonens församling såsom en mild förmedlarinna emellan hans oupphinneliga helighet och det bräckliga jordlifvets förvillelser (Poetisk Kalender 1816 föret s 30)
Och åter på ett annat ställe: Måleriet har ej skildrat något högre än Guds Moder den eviga himla jungfrun som med sitt barn ur hvars oskuldsögon blickar en öfvernaturlig glans uttrycker hela kristendomens innehåll. Grekerna kände att under stjernorna ingenting heligare finnes än en moders kärlek men kristendomen satte den äfven ofvan stjernorna i en lära der hvar och en måste varda barn för att inkomma i fadrens rike är den moderliga kärleken det enda förmedlande bandet mellan himlen och jorden och har rättast det närmaste sätet intill Guds thron. (Phosphoros 1813 sid 375)
Men hon är tillika symbolen af gudomens qvinnliga princip materien af den eviga Matrix rerum som med en ursprunglig metafor kallas natur Natura Physis och hvars etymologiska betydelse är moderlighet och hvars allmänna karakter är en gränslös motsvarighet af längtan bildbarhet och modersfröjd. (Företalet till Poetisk Kalender 1816 sid 29)
Hon svarar ej allenast mot Egyptiernas Isis och den Efesiska Diana utan äfven emot Frigga eller Disa Phosphoros 1811 (sid 9) och Freja i vår gamla gudalära hvilken föreställdes såsom öfverlemnad åt demoniska inflytelser och lustar samt oupphörligen sökande sin gemål dvs såsom en brännände och otillfredsställd trånad. (Poetisk Kalender 1816 Företalet)
Men dessa och många andra loford som den heliga Jungfrun erhåller på prosa kunna likväl ej jemföras med dem som egnas henne i de nymodiga poemerna. Hon kallas der ömsom Dufva ömsom Planta i henne utstämplades den stora syndaskatt som ej fick tryta men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde den dygdedoft som ångade från henne tvingade att Guds kärlek anförtrodde neder i hennes sköte sin starka låga att uppenbara der sitt allts förmåga.
Men se här sjelfva verserna (Phosphoros 1810 sid 88):
Du är den dufva hvilken himlen sände
Från evighet är den trolofda bruden
Som på det Adams fall till sällhet lände
Åt ordet gaf ditt kött du Mor af Guden
Är Herrans arm som mäktig från oss vände
Den stränga knif som Abraham blef buden
Och till det offer hvilket denne ämnat
Har du det skuldelösa lammet lemnat
Väx sköna planta låt oss tidigt bryta
Din frukt att själn som hoppet redan glädde
Må högtidsskrud mot doket sig tillbyta
Hvarmed det bistra fallet henne klädde
Den stora syndaskatt som ej fick tryta
Men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde
Blef stämplad uti dig hell Herrskarinna
Du som är verldens Återlösarinna
Från Empyreiska gudasalar svingar
Bevingad Paranymfen ren och breder
I stilla vågor sina gyllne vingar
Och på sitt hulda budskap sig bereder
Den dygdedoft som ångar från dig tvingar
Prisvärda mö att i ditt sköte neder
Guds kärlek anförtror sin starka låga
Att uppenbara der sitt allts förmåga
Och ännu i det sista poemet (i det sista häftet af Phosphoros 1813 sid 387) äfven undertecknadt A:
Ur korets framgrund der i gyllne skålar
De tusen ljus försprida stjernors dag
Mot gudasonen vid sitt sköte strålar
Guds Moders oförgängliga behag
I hennes blick sig himlens kärlek målar
En morgon gryr i hvarje anletsdrag
Ack bor en moder ej i stjerneringen
Hvad vore Gud och menniskan och tingen
Till bevis att icke denna enthusiasm för katholicismen, dess helgon och åsigter är verkad af någon ögonblicklig känsla men af en verklig öfvertygelse torde den konseqvens få tjena hvarmed beständigt sådana skrifter tadlas som betrakta den ur ett mindre fördelaktigt ljus och sådana åter berömmas och föreslås som gynna densamma.
Så klandras t ex Münschers Kyrkohistoria ehuru allmänt erkänd såsom en god skrift (Svensk Litt Tidn 1815 N o 12) äfvenså Hänleins Inledning till Nya Testamentets skrifter (Svensk Litt Tidn 1814 No 40) och så upphöjes och föreslås till öfversättning på svenska grefve Stolbergs Geschichte der Kristus Religion hvars författare affällig från protestantiska trosbekännelsen söker ställa sig in hos sina nya trosförvandter genom en öfverallt synbar nitälskan för katholicismen hvilken går så långt att han påstår det Petrus verkligen var biskop i Rom. Man dömmer ännu mera huru blindt detta nit för katholicismen är hos våra nya skribenter då de ej låta sig hindras att föreslå denna bok till öfversättning på svenska ehuru den icke går längre än till år 136 efter Kristi födelse
Medeltiden fortfar författaren och dess anda samt påfveväldet upphöjas vid alla möjliga tillfällen Den kallas ett tidehvarf som hade en bestämd form af lif i motsats till reformationens som säges ha saknat den (Sv Litt Tidn 1814 No 17 sid 255) ett tidehvarf fullt af kraft ett tidehvarf i hvilket den varmaste religiositet och den redligaste tro uppeldade alla till tappra bragder och i hvilket de första riddarlöften gjordes till värnlöshetens försvar ett tidehvarf af andaktens kärlekens och riddarärans herravälde.
Som det romantiska är det innerliga friska och nästan omedvetna sträfvandet efter det oändligen högsta i religion i tapperhet i kärlek med ett ord i allt ädelt och stort så måste naturligtvis den tid hvars karakter detta romantiska utgjorde och som derföre kallas romantikens epok vara den rätta upplysningens och den tid deremot som vi tillegna detta anspråksfulla namn vara den egentliga medeltiden enligt det mindre gynnande begrepp vi dervid vanligen fästa och detta säges uttryckligen. (Svensk Litteratur Tidning 1814 N o 17 sid 255)
Häraf följer äfven att denna tid dess anda bruk seder och tänkesätt måste utgöra föremålet för de nya författarnes högsta vördnad och beundran och deras framställande i all sin liflighet det yttersta målet för deras bemödanden Man går så långt i sin kärlek för denna tid att man i offentliga skrifter öfver lemnar sig åt sina lifliga förhoppningar om dess återkomst och sina önskningar att dertill kunna bidraga utan att besinna hvad allt detta innebär i ett protestantiskt land."
För att korrigera "den nya skolan" - de svenska romantikerna - visar andra uttalanden vid denna tid dock lite förnuft i skildringen av katolsk medeltid:
"Huru stor andakten och religiositeten annars var på denna tid af andakt och religiositet derpå
lemnar följande yttrande af en fransk andlig i medeltiden Clamenge ett bevis:
'Många tycka det vara nog då de inkomma i kyrkorna om de stänka sig med vigvatten i ansigtet andra om de med ett knäfall helsa den heliga Jungfrun de flesta om de kyssa någon helgonbild men de som betrakta den af pre stens händer upplyftade bilden af Frälsaren tro att Kristus för denna uppmärksamhet bör vara dem mycket förbunden och göra sig högligen till deröfver framför andra liksom öfver ett stort offer. Folket strömmar hoptals till marknaderna som nu endast hållas på helgdagarne. Gycklare sysselsätta en del bollspel en del och tärningspel en del. Hopen firar högtiden på krogarne. Då tager den fattige glömsk af sina tillgångar sig rus under det den olyckliga hustrun och de arma barnen för hvilka denna dag icke är någon högtidsdag i fasta och hunger nödsakas tillbringa den och den följande veckan samt med tårar och suckar och ofta med hugg och slag få umgälla detta husfadrens nit att fira helgedagen.
På högtidsdagar valfärdas också till långt aflägsna helgons kyrkor mera för att äga tillfälle till friare lefnad än af upprigtig andakt. Och hvem kan uppräkna de många och de stora brott hvar till sådana valfärder föranleda. Liderliga qvinnspersoner äro der närvarande som förföra de oerfarna
ynglingarnes lätt förledda hjertan Allt tjuter af glädje af dans och musik hus byar och gator de upprörda sinnena förvekligas och vänjas vid öfverdåd och fräckhet. Der förlorar den första åldern sin oskuld der lära yng lingarne utsväfningar af alla slag der förderfvas redan gossen och der meddelas dem ofta de ohyggligaste sjukdomar. Man skulle tro att Veneris Floralia eller Bacchi orgier eller till och med Martis och Bellonaa fester der firades.
Hvem inser ej huru mycket anständigare och nyttigare det vore att icke fira någon högtid än att fira den på detta sätt. Hvilkens hjerta är väl så främmande för sanningen att han ej finner det vara ett mindre ondt att på helgonens högtider plöja, grafva och så. Och likväl genomströfva spioner och kunskapare orterna för att utforska om någon vingårdsägare eller åkerbrukare arbetat på någon helgdag eller då forslat något. Det är ganska få och mycket dyg diga menniskor som väl kunna använda sysslolösheten. Hvarföre skall det då ej vara bättre att genom arbete i vingården icke fira helgedagen än att vanhelga den genom laster. Henke anmärker att detta ännu gäller om många katholska länder och i flera tyska tidningar klagas öfver det sedeförderf som i anseende till de åter i kredit komna valfärderna begynt inrota rota sig hos de arbetande klasserna."
Ja, så fick vi lite balans där....
"Åtskilliga af katholicismens åsigter sägas grunda sig på oförgängliga sanningar t ex den af heliga Jungfrun eller Maria När denna urbild af förnuftets och försynens verldsordning som af Gud instrålas i varelsernas föreställningskraft vid Kristi födelse antog historisk individualitet framträdde ock i Försonarens moder den historiska gestalten af naturens försonade själ skönhetens eviga oskuld (virgo mater ex spiritu concipiens) och i glorian af qvinnlighetens högsta förklaring den moderliga ömheten vördades hon af Sonens församling såsom en mild förmedlarinna emellan hans oupphinneliga helighet och det bräckliga jordlifvets förvillelser (Poetisk Kalender 1816 föret s 30)
Och åter på ett annat ställe: Måleriet har ej skildrat något högre än Guds Moder den eviga himla jungfrun som med sitt barn ur hvars oskuldsögon blickar en öfvernaturlig glans uttrycker hela kristendomens innehåll. Grekerna kände att under stjernorna ingenting heligare finnes än en moders kärlek men kristendomen satte den äfven ofvan stjernorna i en lära der hvar och en måste varda barn för att inkomma i fadrens rike är den moderliga kärleken det enda förmedlande bandet mellan himlen och jorden och har rättast det närmaste sätet intill Guds thron. (Phosphoros 1813 sid 375)
Men hon är tillika symbolen af gudomens qvinnliga princip materien af den eviga Matrix rerum som med en ursprunglig metafor kallas natur Natura Physis och hvars etymologiska betydelse är moderlighet och hvars allmänna karakter är en gränslös motsvarighet af längtan bildbarhet och modersfröjd. (Företalet till Poetisk Kalender 1816 sid 29)
Hon svarar ej allenast mot Egyptiernas Isis och den Efesiska Diana utan äfven emot Frigga eller Disa Phosphoros 1811 (sid 9) och Freja i vår gamla gudalära hvilken föreställdes såsom öfverlemnad åt demoniska inflytelser och lustar samt oupphörligen sökande sin gemål dvs såsom en brännände och otillfredsställd trånad. (Poetisk Kalender 1816 Företalet)
Men dessa och många andra loford som den heliga Jungfrun erhåller på prosa kunna likväl ej jemföras med dem som egnas henne i de nymodiga poemerna. Hon kallas der ömsom Dufva ömsom Planta i henne utstämplades den stora syndaskatt som ej fick tryta men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde den dygdedoft som ångade från henne tvingade att Guds kärlek anförtrodde neder i hennes sköte sin starka låga att uppenbara der sitt allts förmåga.
Men se här sjelfva verserna (Phosphoros 1810 sid 88):
Du är den dufva hvilken himlen sände
Från evighet är den trolofda bruden
Som på det Adams fall till sällhet lände
Åt ordet gaf ditt kött du Mor af Guden
Är Herrans arm som mäktig från oss vände
Den stränga knif som Abraham blef buden
Och till det offer hvilket denne ämnat
Har du det skuldelösa lammet lemnat
Väx sköna planta låt oss tidigt bryta
Din frukt att själn som hoppet redan glädde
Må högtidsskrud mot doket sig tillbyta
Hvarmed det bistra fallet henne klädde
Den stora syndaskatt som ej fick tryta
Men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde
Blef stämplad uti dig hell Herrskarinna
Du som är verldens Återlösarinna
Från Empyreiska gudasalar svingar
Bevingad Paranymfen ren och breder
I stilla vågor sina gyllne vingar
Och på sitt hulda budskap sig bereder
Den dygdedoft som ångar från dig tvingar
Prisvärda mö att i ditt sköte neder
Guds kärlek anförtror sin starka låga
Att uppenbara der sitt allts förmåga
Och ännu i det sista poemet (i det sista häftet af Phosphoros 1813 sid 387) äfven undertecknadt A:
Ur korets framgrund der i gyllne skålar
De tusen ljus försprida stjernors dag
Mot gudasonen vid sitt sköte strålar
Guds Moders oförgängliga behag
I hennes blick sig himlens kärlek målar
En morgon gryr i hvarje anletsdrag
Ack bor en moder ej i stjerneringen
Hvad vore Gud och menniskan och tingen
Till bevis att icke denna enthusiasm för katholicismen, dess helgon och åsigter är verkad af någon ögonblicklig känsla men af en verklig öfvertygelse torde den konseqvens få tjena hvarmed beständigt sådana skrifter tadlas som betrakta den ur ett mindre fördelaktigt ljus och sådana åter berömmas och föreslås som gynna densamma.
Så klandras t ex Münschers Kyrkohistoria ehuru allmänt erkänd såsom en god skrift (Svensk Litt Tidn 1815 N o 12) äfvenså Hänleins Inledning till Nya Testamentets skrifter (Svensk Litt Tidn 1814 No 40) och så upphöjes och föreslås till öfversättning på svenska grefve Stolbergs Geschichte der Kristus Religion hvars författare affällig från protestantiska trosbekännelsen söker ställa sig in hos sina nya trosförvandter genom en öfverallt synbar nitälskan för katholicismen hvilken går så långt att han påstår det Petrus verkligen var biskop i Rom. Man dömmer ännu mera huru blindt detta nit för katholicismen är hos våra nya skribenter då de ej låta sig hindras att föreslå denna bok till öfversättning på svenska ehuru den icke går längre än till år 136 efter Kristi födelse
Medeltiden fortfar författaren och dess anda samt påfveväldet upphöjas vid alla möjliga tillfällen Den kallas ett tidehvarf som hade en bestämd form af lif i motsats till reformationens som säges ha saknat den (Sv Litt Tidn 1814 No 17 sid 255) ett tidehvarf fullt af kraft ett tidehvarf i hvilket den varmaste religiositet och den redligaste tro uppeldade alla till tappra bragder och i hvilket de första riddarlöften gjordes till värnlöshetens försvar ett tidehvarf af andaktens kärlekens och riddarärans herravälde.
Som det romantiska är det innerliga friska och nästan omedvetna sträfvandet efter det oändligen högsta i religion i tapperhet i kärlek med ett ord i allt ädelt och stort så måste naturligtvis den tid hvars karakter detta romantiska utgjorde och som derföre kallas romantikens epok vara den rätta upplysningens och den tid deremot som vi tillegna detta anspråksfulla namn vara den egentliga medeltiden enligt det mindre gynnande begrepp vi dervid vanligen fästa och detta säges uttryckligen. (Svensk Litteratur Tidning 1814 N o 17 sid 255)
Häraf följer äfven att denna tid dess anda bruk seder och tänkesätt måste utgöra föremålet för de nya författarnes högsta vördnad och beundran och deras framställande i all sin liflighet det yttersta målet för deras bemödanden Man går så långt i sin kärlek för denna tid att man i offentliga skrifter öfver lemnar sig åt sina lifliga förhoppningar om dess återkomst och sina önskningar att dertill kunna bidraga utan att besinna hvad allt detta innebär i ett protestantiskt land."
För att korrigera "den nya skolan" - de svenska romantikerna - visar andra uttalanden vid denna tid dock lite förnuft i skildringen av katolsk medeltid:
"Huru stor andakten och religiositeten annars var på denna tid af andakt och religiositet derpå
lemnar följande yttrande af en fransk andlig i medeltiden Clamenge ett bevis:
'Många tycka det vara nog då de inkomma i kyrkorna om de stänka sig med vigvatten i ansigtet andra om de med ett knäfall helsa den heliga Jungfrun de flesta om de kyssa någon helgonbild men de som betrakta den af pre stens händer upplyftade bilden af Frälsaren tro att Kristus för denna uppmärksamhet bör vara dem mycket förbunden och göra sig högligen till deröfver framför andra liksom öfver ett stort offer. Folket strömmar hoptals till marknaderna som nu endast hållas på helgdagarne. Gycklare sysselsätta en del bollspel en del och tärningspel en del. Hopen firar högtiden på krogarne. Då tager den fattige glömsk af sina tillgångar sig rus under det den olyckliga hustrun och de arma barnen för hvilka denna dag icke är någon högtidsdag i fasta och hunger nödsakas tillbringa den och den följande veckan samt med tårar och suckar och ofta med hugg och slag få umgälla detta husfadrens nit att fira helgedagen.
På högtidsdagar valfärdas också till långt aflägsna helgons kyrkor mera för att äga tillfälle till friare lefnad än af upprigtig andakt. Och hvem kan uppräkna de många och de stora brott hvar till sådana valfärder föranleda. Liderliga qvinnspersoner äro der närvarande som förföra de oerfarna
ynglingarnes lätt förledda hjertan Allt tjuter af glädje af dans och musik hus byar och gator de upprörda sinnena förvekligas och vänjas vid öfverdåd och fräckhet. Der förlorar den första åldern sin oskuld der lära yng lingarne utsväfningar af alla slag der förderfvas redan gossen och der meddelas dem ofta de ohyggligaste sjukdomar. Man skulle tro att Veneris Floralia eller Bacchi orgier eller till och med Martis och Bellonaa fester der firades.
Hvem inser ej huru mycket anständigare och nyttigare det vore att icke fira någon högtid än att fira den på detta sätt. Hvilkens hjerta är väl så främmande för sanningen att han ej finner det vara ett mindre ondt att på helgonens högtider plöja, grafva och så. Och likväl genomströfva spioner och kunskapare orterna för att utforska om någon vingårdsägare eller åkerbrukare arbetat på någon helgdag eller då forslat något. Det är ganska få och mycket dyg diga menniskor som väl kunna använda sysslolösheten. Hvarföre skall det då ej vara bättre att genom arbete i vingården icke fira helgedagen än att vanhelga den genom laster. Henke anmärker att detta ännu gäller om många katholska länder och i flera tyska tidningar klagas öfver det sedeförderf som i anseende till de åter i kredit komna valfärderna begynt inrota rota sig hos de arbetande klasserna."
Ja, så fick vi lite balans där....
torsdag, januari 21, 2010
Gråbergs kateketiska barnalära
Samtal på snöigt torg i Sundsvall:
- Jag tror som Gary Wills att någon systematik inom kristendomen inte är aktuell längre. Det blir bara maktdominans av ett eller annat slag.
- Håller inte med.
- Nähä. Så du vill ha tillbaka nån form av katekes?
- Ja, vad sägs om Olof Gråbergs Kateketisk barnalära, jag citerar:
"Hwad bör wara wår förnämsta omsorg här i lifwet?
Svar: Att komma till saligheten.
Kunna wi ock af egen erfarenhet öfwertyga oss därom att den heliga Skrift är Guds ord?
Svar: Ja ty wi får röna däraf en kraft som är öfwernaturlig och guddomlig, när wi gifwe dess sanningar rum under bön till Gud, och med uppsåt att lyda honom.
Hwar finnes i kort begrep både lagen och evangelium?
Svar: I katekesen."
I vår postmoderna tid är vi lika barnen. Vi behöver en kateketisk barnalära. Precis som på den gode Schartaus tid.
- Jag tror som Gary Wills att någon systematik inom kristendomen inte är aktuell längre. Det blir bara maktdominans av ett eller annat slag.
- Håller inte med.
- Nähä. Så du vill ha tillbaka nån form av katekes?
- Ja, vad sägs om Olof Gråbergs Kateketisk barnalära, jag citerar:
"Hwad bör wara wår förnämsta omsorg här i lifwet?
Svar: Att komma till saligheten.
Kunna wi ock af egen erfarenhet öfwertyga oss därom att den heliga Skrift är Guds ord?
Svar: Ja ty wi får röna däraf en kraft som är öfwernaturlig och guddomlig, när wi gifwe dess sanningar rum under bön till Gud, och med uppsåt att lyda honom.
Hwar finnes i kort begrep både lagen och evangelium?
Svar: I katekesen."
I vår postmoderna tid är vi lika barnen. Vi behöver en kateketisk barnalära. Precis som på den gode Schartaus tid.
Det lilla fönstret och Evelyn Underhill
Evelyn Underhill var på sin tid en tongivande skribent, vad gällde beskrivningen av tron utifrån psykologi och biologi. Hon blir aldrig reduktivist i sin beskrivning utan reserverar ständigt ett stort område åt trons genuina liv. Hon hyllar von Hügel som i början av 1900-talet verkade i England och betraktades med blandade reaktioner från katolska teologer. Vår egen Nathan Söderblom hyllade honom emellertid som "en av vår tids störste religionskännare" i uppsatsen om Sundar Singh.
En grundidé hos Underhill är att det mänskliga (biologiska) psyket är som ett stort rum med många värdefulla ting men ett ganska litet fönster ut mot yttervärlden. Detta fönster är vår medvetna liv.
Vi ser implikationen här. Det är inte bra om vi ständigt stirrar ut genom det lilla fönstret och glömmer allt vi har i rummet. Och Kristus själv som är Gäst hos oss, som vill tala med oss, som har en hel del att säga till oss, som vill lyssna och hjälpa oss - står och väntar tills vi slutar stirra ut genom fönstret.
I detta resonemang finns förstås både Plotinos, Dionysios Aeropagita och Jakob Boehme, Agnes av Foligno, Theresa av Avila, Julian av Norwich och en rad andra kristna. Men är det en utdöende ras? Är det den afrikanska fundamentalismen som är framtidens kristna tro? Den som vuxit med 600% det sista decenniet.
Har inte nyfundamentalismen klivit ut genom det lilla fönstret och börjat leva på savannen där maten och helandet är det centrala i Kristus?
En grundidé hos Underhill är att det mänskliga (biologiska) psyket är som ett stort rum med många värdefulla ting men ett ganska litet fönster ut mot yttervärlden. Detta fönster är vår medvetna liv.
Vi ser implikationen här. Det är inte bra om vi ständigt stirrar ut genom det lilla fönstret och glömmer allt vi har i rummet. Och Kristus själv som är Gäst hos oss, som vill tala med oss, som har en hel del att säga till oss, som vill lyssna och hjälpa oss - står och väntar tills vi slutar stirra ut genom fönstret.
I detta resonemang finns förstås både Plotinos, Dionysios Aeropagita och Jakob Boehme, Agnes av Foligno, Theresa av Avila, Julian av Norwich och en rad andra kristna. Men är det en utdöende ras? Är det den afrikanska fundamentalismen som är framtidens kristna tro? Den som vuxit med 600% det sista decenniet.
Har inte nyfundamentalismen klivit ut genom det lilla fönstret och börjat leva på savannen där maten och helandet är det centrala i Kristus?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)