I en intervju med Rob Rodgers (http://www.ustream.tv/recorded/7546712) lämnar Marcus Grodi den annars rätt tråkiga intentionen "försvara katolska kyrkan" och låter gästen tala om mer väsentliga kristna teman: varför vi drabbas av elände. "Varför händer det mig?"
Det är en av grundstenarna i tron. Att gå tillrätta med Guds allmakt vid läsningen av den egna historien, det egna eländet.
En psykiater fick en patient, vars man blivit brutalt mördad. Hennes man hade varit på operan och på vägen hem stannade han för att hjälpa en man. Mannen slog ihjäl honom för att hitta pengar till knark. Hustrun var agnostiker/sökande och sa: "Vilken sorts Gud låter en sån här sak hända. Vilken sorts Gud tar bort kärleken mellan min man och mig för evigt?"
Grundfråga.
Rob Rodgers beskriver tillsammans med Grodi hur en rad egenskaper i livet kan vara "taggar" i vårt kött, för att följa Paulus. Yttre skönhet t ex, begåvning, talanger, begär, njutningar - varför fastnar vi i de handlingar vi verkligen inte vill fastna i? Varför händer det här mig? Vad har jag gjort för att drabbas av detta?
Att se tillbaka och fråga: skulle jag vilja nu att det där inte hände? Rob Rodgers - efter ett liv i drogproblem, fysiska problem, sociala problem - säger: inte en enda handling kan man i efterhand vilja ta bort, det vore att diskutera hur Gud sköter det totala händelseförloppet.
Alternativet till att gå tillrätta med Gud, t ex genom att avvisa hans existens, är att ta Paulus ord till sig - hans nåd är nog för mig. Vi är de vi är genom att Gud skapar oss just så här. Det som händer oss är det som ges till oss. I hans nåd är detta det vi har att arbeta med.
Marcus Grodis program slutar förresten med att ändå gå tillrätta med kristna som inte förstått hur sakramenten finns redan bakom NT - lite återfall där kanske. Rotad i en tradition är inte detsamma som fast i en, eller som Wayne Teasdale utrycker det: "the distinction between being rooted in your tradition and being stuck in it."
söndag, juli 18, 2010
Det "koherenta" självet
Folk som missförstår Lars Levi Laestadius brukar säga att han anser människan ond. Han talar ju ofta om de "sju djeflar som bo i hjärtegropen" och är allmänt hård på norbottningars dyrkan av hor och sprit. Och ambition också förresten, något som i vår tid tycks obegripligt.
Men det är inte så enkelt. Laestadius studerade noga den franske fysiologen Bichat, som hävdade att de flesta av våra passioner och begär styrs organiskt. Det onda vi gör är organiskt betingat. Slutsatsen av detta blir för Laestadius att människans jag är det som gör ont - när passionerna får styra, vill säga.
Inom Islam finns ett begrepp för detta passionsstyrda jag - nafs. Detta nafs är de negativa tendenser som utgör många människors egon. Grundläggande är här egoistiska impulser som till stor del är omedvetna - organiska som Bichat och Laestadius säger.
Många av dagens psykologer, teologer eller filosofer som anser sig vara auktoriteter på den mänskliga naturen, är människor som fortfarande domineras av nafs, och tenderar därför betrakta detta tillstånd som normalt. Stern kallar till och med detta ego för "koherent själv" i sin utvecklingspsykologi.
Att det varken är koherent eller normalt upptäcker vi förstås inte förrän de processer som benämns nådens verkningar blir uppenbara. Vi ser då att det handlar om en förvridning och en störning av värsta slag. Det handlar om ett tyranni, inte en normal utveckling.
Men om denna insikt kommer sent i livet, har demonerna fått härja rätt fritt och världen ser ut som den gör som direkt konsekvens av detta.
Men det är inte så enkelt. Laestadius studerade noga den franske fysiologen Bichat, som hävdade att de flesta av våra passioner och begär styrs organiskt. Det onda vi gör är organiskt betingat. Slutsatsen av detta blir för Laestadius att människans jag är det som gör ont - när passionerna får styra, vill säga.
Inom Islam finns ett begrepp för detta passionsstyrda jag - nafs. Detta nafs är de negativa tendenser som utgör många människors egon. Grundläggande är här egoistiska impulser som till stor del är omedvetna - organiska som Bichat och Laestadius säger.
Många av dagens psykologer, teologer eller filosofer som anser sig vara auktoriteter på den mänskliga naturen, är människor som fortfarande domineras av nafs, och tenderar därför betrakta detta tillstånd som normalt. Stern kallar till och med detta ego för "koherent själv" i sin utvecklingspsykologi.
Att det varken är koherent eller normalt upptäcker vi förstås inte förrän de processer som benämns nådens verkningar blir uppenbara. Vi ser då att det handlar om en förvridning och en störning av värsta slag. Det handlar om ett tyranni, inte en normal utveckling.
Men om denna insikt kommer sent i livet, har demonerna fått härja rätt fritt och världen ser ut som den gör som direkt konsekvens av detta.
Gud och de lustfyllda objekten
En kristen hedonist (på Montaignes och Michel Onfrays grunder) som jag hörde på Sundsvalls gatufest i den varma julikvällen, menade att lust och njutning är vad Gud erbjuder oss hela tiden - och varför säga nej? Man kan svara med Milton:
"Wherefore
did he create passions within us, pleasures round about us, but that
these rightly tempered are the very ingredients of virtue?"
Vad hedonisten inte förmår greppa är att njutning hör ihop med dygd. Lösgjord från dygden blir njutningen som bäst tom och som regel elände i en eller annan form. Den upphäver sig själv och lämnar oss förvirrade. Den goda ordningen ger däremot en blomning av det goda som potentiellt ligger i alla former av njutning.
Man kan möjligen diskutera med Gud om varför slöseriet på lustfyllda objekt var nödvändigt i skapelsen. Förnuft är valfrihet i denna övermängd av möjligheter till nutning. Som Milton skriver:
"This justifies the high providence of God, who, though he command us temperance, justice, continence, yet pours out before us, even to a profuseness, all desirable things, and gives us minds that can wander
beyond all limit and satiety."
En del känner dygden spontant, andra får stava på läxan till sista andetaget. Och så är vi alla arbetare i vingården till slut.
"Wherefore
did he create passions within us, pleasures round about us, but that
these rightly tempered are the very ingredients of virtue?"
Vad hedonisten inte förmår greppa är att njutning hör ihop med dygd. Lösgjord från dygden blir njutningen som bäst tom och som regel elände i en eller annan form. Den upphäver sig själv och lämnar oss förvirrade. Den goda ordningen ger däremot en blomning av det goda som potentiellt ligger i alla former av njutning.
Man kan möjligen diskutera med Gud om varför slöseriet på lustfyllda objekt var nödvändigt i skapelsen. Förnuft är valfrihet i denna övermängd av möjligheter till nutning. Som Milton skriver:
"This justifies the high providence of God, who, though he command us temperance, justice, continence, yet pours out before us, even to a profuseness, all desirable things, and gives us minds that can wander
beyond all limit and satiety."
En del känner dygden spontant, andra får stava på läxan till sista andetaget. Och så är vi alla arbetare i vingården till slut.
Summum Bonum
På en färja till Finland läser jag Ibn Arabi medan regnet slår mot hyttfönstret. Han har fyra nivåer för sanningen om Gud. Jag översatte dem genast till vår katolska tro.
Den första är Sharia. Här är det den yttre ordningen, toran, Jesu etiska lära, den som Tolstoy ville göra till den enda vägen. Att inte bygga sitt liv med Gud på sharia är att bygga sitt hus på lösan sand. Detta är "böra-nivån".
Den andra nivån är tariqa som innebär att följa det spårlösa spåret i sanden mellan två oaser. Inga skyltar finns uppsatta, ingen snitsling av banan. Det gäller att ta sig fram utan katekes eller kommentarer till evangelierna. Jesus är den inre vägledaren och Marias förbön är nödvändig för tariqa. Det gäller att vara fakir, dvs fattig i anden. Att erkänna sitt direkta behov av Gud. Att imitera Kristus som Thomas a Kempis uttrycker det. Detta är "söka-nivån".
Den tredje nivån för det kristna livet är haqiqa, något som det sällan talas om i vår tid. Det är att inse sanningen i sharia och tariqa, förstå hur den sanningen ser ut, hur religiös sanning är en absolut sanning - den som inte kan betvivlas (hur gärna vi än vill vara tvivlare). Utan haqiqa blir både sharia och tariqa chansningar som naturligtvis i pluralismen kultur är helt ok. Själen saknar den efterlängtade fullheten, fullkomligheten som Jesus talar om, perfektionen i Fadern. Detta är "sannings-nivån".
Den fjärde nivån för det kristna livet är marifa. Det är den säkra insikten i den gudomliga naturen, där ingen väg eller mål för väg längre finns. Vissa människor har sen barnsben erfarenheten av att världen och universum är en usträckning av den Enda Personen. Men denna förening, eller kanske omnipotens, fostras bort av familj och skola. I Kristus återfinner vi oss själva. Det är "summum-bonum-nivån".
Den första är Sharia. Här är det den yttre ordningen, toran, Jesu etiska lära, den som Tolstoy ville göra till den enda vägen. Att inte bygga sitt liv med Gud på sharia är att bygga sitt hus på lösan sand. Detta är "böra-nivån".
Den andra nivån är tariqa som innebär att följa det spårlösa spåret i sanden mellan två oaser. Inga skyltar finns uppsatta, ingen snitsling av banan. Det gäller att ta sig fram utan katekes eller kommentarer till evangelierna. Jesus är den inre vägledaren och Marias förbön är nödvändig för tariqa. Det gäller att vara fakir, dvs fattig i anden. Att erkänna sitt direkta behov av Gud. Att imitera Kristus som Thomas a Kempis uttrycker det. Detta är "söka-nivån".
Den tredje nivån för det kristna livet är haqiqa, något som det sällan talas om i vår tid. Det är att inse sanningen i sharia och tariqa, förstå hur den sanningen ser ut, hur religiös sanning är en absolut sanning - den som inte kan betvivlas (hur gärna vi än vill vara tvivlare). Utan haqiqa blir både sharia och tariqa chansningar som naturligtvis i pluralismen kultur är helt ok. Själen saknar den efterlängtade fullheten, fullkomligheten som Jesus talar om, perfektionen i Fadern. Detta är "sannings-nivån".
Den fjärde nivån för det kristna livet är marifa. Det är den säkra insikten i den gudomliga naturen, där ingen väg eller mål för väg längre finns. Vissa människor har sen barnsben erfarenheten av att världen och universum är en usträckning av den Enda Personen. Men denna förening, eller kanske omnipotens, fostras bort av familj och skola. I Kristus återfinner vi oss själva. Det är "summum-bonum-nivån".
Mässan och dagen
Mässa kommer av missa - som har med sändning, utsändning, mission att göra.
Det är alltså något praktiskt, ett verktyg, ett informationsverktyg. Vi kan se mässan som yxan vi använder på väg till att få eld i vedspisen och kaffekitteln på spisen och lite senare frukost med kaffet som inspirerande dryck. Mässa är en daglig sändning av oss själva ut i den helige Andes inspiration.
Yxan är inte intressant i sig. Man "älskar" inte yxan eller smeker den som en fetisch, ungefär som Thomas Merton romantiskt älskar och smeker katolska kyrkans liturgi i den tidiga boken The Seventh Storey Mountain. Man använder yxan för att få till ved och senare eld.
Så praktisk är mässan i livet på landet, fjärran från storstadskatoliken som "springer i mässan båd' morgon och kväll", lika rastlöst och beskäftigt som allt annat.
När vi vaknar på morgonen och har 14 timmar framför oss av resa i det vi en smula nedsättande kallar profan vardag, passar hälsningsorden "I Faderns och Sonens och den helige Andens namn". Så slutar dagen vara profan och går in i evighetsperspektiv.
Innan dagen riktigt går igång är syndabekännelsen en realistisk insikt om var vi står. Bästa förberedelsen för att låta Anden medverka i dagens handling eller icke-handling.
Under dagen är det sedan lovsång (och rosenkranser) under sysslorna, paus för dagens texter och till äventyrs någon predikan - gärna väl vald på internets stora arkiv, t ex Jeremiah Taylor, den anglikanske mystikern. På Gallica.fr finns även de Bonald och Gratry.
När kvällen närmar sig är de eukaristiska bönerna helighetsframkallande och när vi börjar göra slut på dagen mediterar vi Agnus Dei och befinner oss i kommunion med den Herre som bevarar oss inom Sig.
I mörkret innan sömnen hör vi Ite missa est och svarar deo gratias.
Det är alltså något praktiskt, ett verktyg, ett informationsverktyg. Vi kan se mässan som yxan vi använder på väg till att få eld i vedspisen och kaffekitteln på spisen och lite senare frukost med kaffet som inspirerande dryck. Mässa är en daglig sändning av oss själva ut i den helige Andes inspiration.
Yxan är inte intressant i sig. Man "älskar" inte yxan eller smeker den som en fetisch, ungefär som Thomas Merton romantiskt älskar och smeker katolska kyrkans liturgi i den tidiga boken The Seventh Storey Mountain. Man använder yxan för att få till ved och senare eld.
Så praktisk är mässan i livet på landet, fjärran från storstadskatoliken som "springer i mässan båd' morgon och kväll", lika rastlöst och beskäftigt som allt annat.
När vi vaknar på morgonen och har 14 timmar framför oss av resa i det vi en smula nedsättande kallar profan vardag, passar hälsningsorden "I Faderns och Sonens och den helige Andens namn". Så slutar dagen vara profan och går in i evighetsperspektiv.
Innan dagen riktigt går igång är syndabekännelsen en realistisk insikt om var vi står. Bästa förberedelsen för att låta Anden medverka i dagens handling eller icke-handling.
Under dagen är det sedan lovsång (och rosenkranser) under sysslorna, paus för dagens texter och till äventyrs någon predikan - gärna väl vald på internets stora arkiv, t ex Jeremiah Taylor, den anglikanske mystikern. På Gallica.fr finns även de Bonald och Gratry.
När kvällen närmar sig är de eukaristiska bönerna helighetsframkallande och när vi börjar göra slut på dagen mediterar vi Agnus Dei och befinner oss i kommunion med den Herre som bevarar oss inom Sig.
I mörkret innan sömnen hör vi Ite missa est och svarar deo gratias.
Djävulen har de bästa låtarna
Djävulen har de bästa låtarna......vem sa det?
I alla fall tänker Milton på samma sak - och utvecklar det - när han skriver:
"Assuredly we bring not innocence into the world, we bring impurity much rather; that which purifies us is trial, and trial is by
what is contrary. That virtue therefore which is but a youngling in the contemplation of evil, and knows not the utmost that vice promises to her followers, and rejects it, is but a blank virtue, not a pure; her
whiteness is but an excremental whiteness."
Ändå håller jag inte med om att Helvetet är bättre än Paradiset eller att Paradise Lost är överlägsen Paradise Regained - eller att första hälften av Job är viktigare än slutet ("räddningen av Gud"). Däremot kan en teveserie som Mad Men förtrolla den som sett generationen av galna kontorsmän i form av sina pappor (som aldrig var hemma). Och Milton säger träffande därom:
"Since therefore the knowledge and survey of vice is in this world so necessary to the constituting of human virtue, and the scanning of error to the confirmation of truth, how can we more safely, and with
less danger, scout into the regions of sin and falsity than by reading all manner of tractates and hearing all manner of reason? And this is the benefit which may be had of books promiscuously read."
I alla fall tänker Milton på samma sak - och utvecklar det - när han skriver:
"Assuredly we bring not innocence into the world, we bring impurity much rather; that which purifies us is trial, and trial is by
what is contrary. That virtue therefore which is but a youngling in the contemplation of evil, and knows not the utmost that vice promises to her followers, and rejects it, is but a blank virtue, not a pure; her
whiteness is but an excremental whiteness."
Ändå håller jag inte med om att Helvetet är bättre än Paradiset eller att Paradise Lost är överlägsen Paradise Regained - eller att första hälften av Job är viktigare än slutet ("räddningen av Gud"). Däremot kan en teveserie som Mad Men förtrolla den som sett generationen av galna kontorsmän i form av sina pappor (som aldrig var hemma). Och Milton säger träffande därom:
"Since therefore the knowledge and survey of vice is in this world so necessary to the constituting of human virtue, and the scanning of error to the confirmation of truth, how can we more safely, and with
less danger, scout into the regions of sin and falsity than by reading all manner of tractates and hearing all manner of reason? And this is the benefit which may be had of books promiscuously read."
Keith Ward och reaktiv kunskap
Filosofen Keith Ward (på Fora.tv)
talar om "reaktiv" kunskap i distinktion till objektiv. Den objektiva är arrangerad, inlärd, metodisk, experimentell under vissa sofistikerade omständigheter. Den reaktiva är engagerande, kräver deltagande och visdom, moral och skönhetsförmåga, undran och kärlek, tillit och passion.
Det är en bristfällig distinktion men ändå intressant. Gud är engagemang, passion och tillitsfull kärlek. Psaltaren blir åter igen en lärobok i detta engagemang. Jesus engagerar oss, han föreläser inte eller visar några "data" vunna genom ett arrangerat experiment.
Men passion och engagemang finns naturligtvis i den objektiva kunskapen också. Den som läser vår egen filosof Boström eller Samuel Alexanders Space Time and Deity, eller lyssnar på Ken Miller när han pratar om Gud och intelligent design, vet att stort deltagande spelar stor roll för kunskapen.
Ändå har Ward rätt. Medan den arrangerade objektiva observationen, liksom buddhistisk meditation och populär mindfulness kräver icke-reaktivitet och distans, väntar Gud på just reaktion, svar på tilltal, ett givande av oss själva. För den tibetanska laman är himlen den orörliga och icke-reaktiva bakgrunden för alla tankar och känslor, för den kristne är himlen en fest och ett jubel, ett deltagande, en respons, en kärleksaffär.
Detsamma gäller andra mycket viktiga delar av det personliga livet - musiken, konsten, kärleken till andra människor, äktenskapet, familjen, resan, äventyret. Den viktigaste kunskapen, även i den kristna kontemplationen, är denna reaktivitet. Du är inte död i rabblande av rosenkransen, du deltar i varje episod tillsammans med Maria. Episoderna är mysterier och får evig räckvidd för dig. Allt är delaktighet och deltagande.
talar om "reaktiv" kunskap i distinktion till objektiv. Den objektiva är arrangerad, inlärd, metodisk, experimentell under vissa sofistikerade omständigheter. Den reaktiva är engagerande, kräver deltagande och visdom, moral och skönhetsförmåga, undran och kärlek, tillit och passion.
Det är en bristfällig distinktion men ändå intressant. Gud är engagemang, passion och tillitsfull kärlek. Psaltaren blir åter igen en lärobok i detta engagemang. Jesus engagerar oss, han föreläser inte eller visar några "data" vunna genom ett arrangerat experiment.
Men passion och engagemang finns naturligtvis i den objektiva kunskapen också. Den som läser vår egen filosof Boström eller Samuel Alexanders Space Time and Deity, eller lyssnar på Ken Miller när han pratar om Gud och intelligent design, vet att stort deltagande spelar stor roll för kunskapen.
Ändå har Ward rätt. Medan den arrangerade objektiva observationen, liksom buddhistisk meditation och populär mindfulness kräver icke-reaktivitet och distans, väntar Gud på just reaktion, svar på tilltal, ett givande av oss själva. För den tibetanska laman är himlen den orörliga och icke-reaktiva bakgrunden för alla tankar och känslor, för den kristne är himlen en fest och ett jubel, ett deltagande, en respons, en kärleksaffär.
Detsamma gäller andra mycket viktiga delar av det personliga livet - musiken, konsten, kärleken till andra människor, äktenskapet, familjen, resan, äventyret. Den viktigaste kunskapen, även i den kristna kontemplationen, är denna reaktivitet. Du är inte död i rabblande av rosenkransen, du deltar i varje episod tillsammans med Maria. Episoderna är mysterier och får evig räckvidd för dig. Allt är delaktighet och deltagande.
Den relativa skapelsen
Ibland när troende fysiker ska tala om skälet för sin tro tar de till resonemang om sannolikhet. Det är föga sannolikt, om inte helt osannolikt, att liv skulle uppstå om t ex solen kunde producera kol vid något lägre temperatur än som är fallet. Det är föga sannolikt att liv kunde uppstå om gravitationen var något annorlunda, eller om den mörka energin var mindre. Det finns en liten grupp talförhållanden som möjliggör liv i universum. Det är mycket osannolikt att vårt solsystem, med sina nio planeter, med en planet som inte blev till utan är ett asteroidbälte, skulle uppstå en gång till, även om vi hade exakt samma planetariska nebulosa med exakt samma massa och elementära sammansättning. Nästan inte en chans. Således finns skäl att tro på Gud?
Det är något som skaver i detta. Gud är inte något sannolikt, såvitt jag förstår. Han är, som filosofen Boström alltid sa, det Absoluta. Att en sannolikhetsresonemang skulle leda mig till Gud är naturligtvis möjligt - att titta in i ett hästöga ledde Martin Buber till Gud. Maxwells ekvationer har lett en och annan intelligent människa till Gud, han själv möjligen inkluderad. Men Gud själv är snarare det som på ett absolut sätt utgör grunden till både matematiken och osannolikheterna i hur universum uppför sig, den absoluta grunden för att den sällsynta planeten Jorden är här (läsa t ex Rare Earth om denna rara blomma).
Materien är något relativt, som Boström säger, och är till för vårt medvetande som är en liksom en avbild av Guds. Skaparen ska inte behöva stå i en relation till något eftersom en relativ verksamhet då införs och vi står där med en bristfällig analogi - hur fylld av astronomisk eller kemisk kunskap den än är.
Det är något som skaver i detta. Gud är inte något sannolikt, såvitt jag förstår. Han är, som filosofen Boström alltid sa, det Absoluta. Att en sannolikhetsresonemang skulle leda mig till Gud är naturligtvis möjligt - att titta in i ett hästöga ledde Martin Buber till Gud. Maxwells ekvationer har lett en och annan intelligent människa till Gud, han själv möjligen inkluderad. Men Gud själv är snarare det som på ett absolut sätt utgör grunden till både matematiken och osannolikheterna i hur universum uppför sig, den absoluta grunden för att den sällsynta planeten Jorden är här (läsa t ex Rare Earth om denna rara blomma).
Materien är något relativt, som Boström säger, och är till för vårt medvetande som är en liksom en avbild av Guds. Skaparen ska inte behöva stå i en relation till något eftersom en relativ verksamhet då införs och vi står där med en bristfällig analogi - hur fylld av astronomisk eller kemisk kunskap den än är.
söndag, juli 04, 2010
Karl Ove Knausgård - Skandinaviens Marcel Proust
Knausgårds "Min kamp" i fem delar är som landskap utan gräns där det sekulära sökandets ständiga oro skildras på ett skickligt sätt. Precis som hos Proust är texten som havsvågor, utan konventionell uppbyggnad av innehåll eller intrig, utan trist schablonisering av vad det är att "berätta", utan medelmåttigheten som dominerar vår tids nordiska litteratur.
Och som hos Proust finns en underliggande (fenomenologisk?) filosofi. En programförklaring finns i del 1 (av tills nu 5 delar) där författaren har stött på Nietzsche, som säger:
"vi har tilmålt verden en verdi ved hjelp av kategorier, som gjelder for en rent fingert verden".
Och Knausgård fortsätter:
"En fingert verden?
Ja, verden som overbygning, verden som ånd, vektlös og abstrakt, av samme stoff som tankene er vevet av, og derfor noe de kan bevege seg uhindret gjennom. En verden som etter trehundre år med naturvitenskap ligger mysterielos tilbake. Alt er forklart, alt er begrepet, alt ligger innenfor det menneskeliges forståelseshorisont, fra det aller storste, universet, hvis eldste observerbare lys, altets ytterste grense, stammer fra dets fodsel for femten milliarder år siden, til det aller minste, atomkjernens protoner og neutroner og mesoner. Selv de fenomener som dreper oss, for eksempel alle de bakterier og virus som trenger inn i kroppene våre, angriper cellene våre og far dem til å vokse eller do, kjenner vi til og forstår.
Lenge var det bare naturen og dens lover som slik ble abstrahert og gjennomlyst, men nå, i bildestormenes tid, gjelder det ikke lenger bare for naturens lover, men også for dens steder og mennesker. Hele den fysiske verden har blitt loftet opp i denne sfaeen, alt har blitt innlemmet i det imaginaees veldige rike, fra Sor-Amerikas regnskoger og Stillehavets oyer ti l Nord-Afrikas orkener og Öst-Europas grå og slitte byer. Tankene våre er overflommet av bilder av steder vi aldri har vart på, men likevel kjenner, mennesker vi aldri har truffet, men likevel er fortrolige med, og langt på vei lever vårt liv i forhold til. Folelsen det gir av at verden er liten, tett omsluttet om seg selv, uten åpninger mot noe annet, er nesten incestuos, og selv om jeg visste at den var dypt usann, siden vi egentlig ikke vet noen ting om noe, kom jeg likevel ikke unna den. Den lengselen jeg alltid kjente, som noen dager var så stor at den nesten ikke lot seg kontrollere, sprang ut fra dette.
Det var delvis for å lindre den at jeg skrev, ved å skrive ville jeg åpne verden, for meg selv, samtidig som det også var det som gjorde at jeg mislyktes. Folelsen av at framtiden ikke finnes, at den bare er mer av det samme, betyr at enhver utopi er meningslos.
Litteraturen har alltid vaert beslektet med det utopiske, så når det utopiske mister mening,gjor også litteraturen det. Det jeg forsekte på, og som kanskje alle forfattere forsoker på, hva vet jeg, var å bekjempe fiksjon med fiksjon. Det jeg burde gjore, var å bejae det eksisterende, bejae tingenes tilstand, altså boltre meg i verden istedenfor å lete etter en ve, ut av den, for på den måten ville jeg utvilsomt få et bedre liv, men det klarte jeg ikke, det kunne jeg ikke, i meg hadde noe stivnet, en overbevisning stod fast, og selv om den var essensialistisk, dvs. utidsenlig, og i tillegg romantisk, kom leg ikke forbi den, av den enkle grunn at den ikke bare var tenkt, men også erfart, gjennom disse plutselige tilstandene av klarsyn, som vel alle kjenner, hvor man i noen sekunder ser en helt armen verden enn den man bare oyeblikket tidligere befant seg i, hvor det er som om verden trer fram og en kort stund viser seg, for den faller inn i seg selv igjen og etterlater alt som for ..."
Att vara rädd för "essentialismen" - det är problemet som Knausgård skildrar på ett utomordentligt känsligt sätt. Den moderna fördomen säger "otidsenligt" eller "utopi" om det som inte anpassar sig till modernitetens sekulära meningslöshet. Samma problem finns i skolsalarna, på universiteteten. Jag brukar förskriva lite Nyblaeus eller Boström i lagoma doser för den sjukdomen. Och räcker inte det tar vi Hegel. Det finns naturligtvis ingenting otidsenligt när det gäller Summum Bonum, det goda livet i Kristus, dynamiken i sanningen.
Och som hos Proust finns en underliggande (fenomenologisk?) filosofi. En programförklaring finns i del 1 (av tills nu 5 delar) där författaren har stött på Nietzsche, som säger:
"vi har tilmålt verden en verdi ved hjelp av kategorier, som gjelder for en rent fingert verden".
Och Knausgård fortsätter:
"En fingert verden?
Ja, verden som overbygning, verden som ånd, vektlös og abstrakt, av samme stoff som tankene er vevet av, og derfor noe de kan bevege seg uhindret gjennom. En verden som etter trehundre år med naturvitenskap ligger mysterielos tilbake. Alt er forklart, alt er begrepet, alt ligger innenfor det menneskeliges forståelseshorisont, fra det aller storste, universet, hvis eldste observerbare lys, altets ytterste grense, stammer fra dets fodsel for femten milliarder år siden, til det aller minste, atomkjernens protoner og neutroner og mesoner. Selv de fenomener som dreper oss, for eksempel alle de bakterier og virus som trenger inn i kroppene våre, angriper cellene våre og far dem til å vokse eller do, kjenner vi til og forstår.
Lenge var det bare naturen og dens lover som slik ble abstrahert og gjennomlyst, men nå, i bildestormenes tid, gjelder det ikke lenger bare for naturens lover, men også for dens steder og mennesker. Hele den fysiske verden har blitt loftet opp i denne sfaeen, alt har blitt innlemmet i det imaginaees veldige rike, fra Sor-Amerikas regnskoger og Stillehavets oyer ti l Nord-Afrikas orkener og Öst-Europas grå og slitte byer. Tankene våre er overflommet av bilder av steder vi aldri har vart på, men likevel kjenner, mennesker vi aldri har truffet, men likevel er fortrolige med, og langt på vei lever vårt liv i forhold til. Folelsen det gir av at verden er liten, tett omsluttet om seg selv, uten åpninger mot noe annet, er nesten incestuos, og selv om jeg visste at den var dypt usann, siden vi egentlig ikke vet noen ting om noe, kom jeg likevel ikke unna den. Den lengselen jeg alltid kjente, som noen dager var så stor at den nesten ikke lot seg kontrollere, sprang ut fra dette.
Det var delvis for å lindre den at jeg skrev, ved å skrive ville jeg åpne verden, for meg selv, samtidig som det også var det som gjorde at jeg mislyktes. Folelsen av at framtiden ikke finnes, at den bare er mer av det samme, betyr at enhver utopi er meningslos.
Litteraturen har alltid vaert beslektet med det utopiske, så når det utopiske mister mening,gjor også litteraturen det. Det jeg forsekte på, og som kanskje alle forfattere forsoker på, hva vet jeg, var å bekjempe fiksjon med fiksjon. Det jeg burde gjore, var å bejae det eksisterende, bejae tingenes tilstand, altså boltre meg i verden istedenfor å lete etter en ve, ut av den, for på den måten ville jeg utvilsomt få et bedre liv, men det klarte jeg ikke, det kunne jeg ikke, i meg hadde noe stivnet, en overbevisning stod fast, og selv om den var essensialistisk, dvs. utidsenlig, og i tillegg romantisk, kom leg ikke forbi den, av den enkle grunn at den ikke bare var tenkt, men også erfart, gjennom disse plutselige tilstandene av klarsyn, som vel alle kjenner, hvor man i noen sekunder ser en helt armen verden enn den man bare oyeblikket tidligere befant seg i, hvor det er som om verden trer fram og en kort stund viser seg, for den faller inn i seg selv igjen og etterlater alt som for ..."
Att vara rädd för "essentialismen" - det är problemet som Knausgård skildrar på ett utomordentligt känsligt sätt. Den moderna fördomen säger "otidsenligt" eller "utopi" om det som inte anpassar sig till modernitetens sekulära meningslöshet. Samma problem finns i skolsalarna, på universiteteten. Jag brukar förskriva lite Nyblaeus eller Boström i lagoma doser för den sjukdomen. Och räcker inte det tar vi Hegel. Det finns naturligtvis ingenting otidsenligt när det gäller Summum Bonum, det goda livet i Kristus, dynamiken i sanningen.
lördag, juli 03, 2010
Den levande naturvetenskapen
Inom skolvärlden undrar många varför naturvetenskap är så tråkigt för eleverna. På nästan alla NV-program är det kris med elevtillströmningen.
Det beror på, brukar jag säga, att kristendomen inte längre är den självklarar filosofin. Sålänge den var det, fanns spänningen i den kosmiska teater som Gud skapat. Ta en forskare som Pasteur - att be rosenkransen och forska flöt samman i en enda attityd av förundran inför mikrobernas liv i skapelsen. Ta Malthus och hans 30 000 ärtor - skaparens märkliga sätt att föra vidare dominerande egenskaper i allt biologiskt liv - fantastiskt!
Den empiriska realism som ligger under verklig forskningsiver och kärlek till det magiska universum inne i atomerna och ute i galaxernas enorma antal stjärnor (10 upphöjt till 82?) har idag tyvärr tunnats ut så att naturkunskap är bland de tråkigaste ämnena som överhuvudtaget finns till.
Tyvärr kan inte många lärare i naturvetenskapliga ämnen rätta till saken - de är för lurade av en reduktiv form av materialism (som saknar stöd i vetenskaplig logik) för att visa eleverna vad det egentligen handlar om. Istället flockas de flesta elever kring estetiska ämnen och mediainriktade program. Och så kockutbildningarna förstås - de är mer levande än NV.
Vi skulle införa ett obligatoriskt år av filosofi och teologi innan man fick gå vidare på högskolan. Genom att inse hur lockande och märklig den biologiska, kemiska, fysiska och matematiska verkligheten är - ur kristet perspektiv alltså - kan läraren i NV-ämnen få en annan grund att stå på. Fakta är då inte dödande som nu utan levande i ett sammanhang som får den tråkige reduktionisten att förtvivla men får alla drömmande ungdomar att jubla.
Det beror på, brukar jag säga, att kristendomen inte längre är den självklarar filosofin. Sålänge den var det, fanns spänningen i den kosmiska teater som Gud skapat. Ta en forskare som Pasteur - att be rosenkransen och forska flöt samman i en enda attityd av förundran inför mikrobernas liv i skapelsen. Ta Malthus och hans 30 000 ärtor - skaparens märkliga sätt att föra vidare dominerande egenskaper i allt biologiskt liv - fantastiskt!
Den empiriska realism som ligger under verklig forskningsiver och kärlek till det magiska universum inne i atomerna och ute i galaxernas enorma antal stjärnor (10 upphöjt till 82?) har idag tyvärr tunnats ut så att naturkunskap är bland de tråkigaste ämnena som överhuvudtaget finns till.
Tyvärr kan inte många lärare i naturvetenskapliga ämnen rätta till saken - de är för lurade av en reduktiv form av materialism (som saknar stöd i vetenskaplig logik) för att visa eleverna vad det egentligen handlar om. Istället flockas de flesta elever kring estetiska ämnen och mediainriktade program. Och så kockutbildningarna förstås - de är mer levande än NV.
Vi skulle införa ett obligatoriskt år av filosofi och teologi innan man fick gå vidare på högskolan. Genom att inse hur lockande och märklig den biologiska, kemiska, fysiska och matematiska verkligheten är - ur kristet perspektiv alltså - kan läraren i NV-ämnen få en annan grund att stå på. Fakta är då inte dödande som nu utan levande i ett sammanhang som får den tråkige reduktionisten att förtvivla men får alla drömmande ungdomar att jubla.
Biblisk realism
För icke-kristna (och värdsliga liberala kristna) är åldrandet och döden ett trist fenomen. De har inte insett förfallets genialitet. De tittar på sina åldrande händer och ansikten och fylls av förnedran och avsky. De är som bortskämda barn som jublat för att få åka berg- och dalbanan och som plötsligt efter halva banan börjar skrika "Nej ! Det får inte ta slut !" Och längre fram grips de av fasa för att det faktiskt tar slut.
Men hur trögt måste det vara? Fatta poängen - resan bygger på att det tar slut ! Det börjar, det blomstrar, det förfaller, det tar slut. En dos Predikaren. Gräs vissnar. Allt liv är halm. Biblisk realism.
Istället körs i vår innevarande kultur dokumentär efter dokumentär om det melodramatiska åldrandet och smärtan och döden. Eutanasin diskuteras i oändlighet och ibland i obehagligt andaktsfulla former. Hur mycket ska till för att den kristna enkla realismen ska höja siktet tre millimeter? Där uppe syns några sunda förnuftiga sanningar: livsprocesser fungerar så att de förfaller och tar slut. Förvandling sker. Himmelriket väntar. Hur kinkigt får det vara?
Eller är det viktigare att det inte får finnas några "stora berättelser" som vissa postmodernister säger?
Men hur trögt måste det vara? Fatta poängen - resan bygger på att det tar slut ! Det börjar, det blomstrar, det förfaller, det tar slut. En dos Predikaren. Gräs vissnar. Allt liv är halm. Biblisk realism.
Istället körs i vår innevarande kultur dokumentär efter dokumentär om det melodramatiska åldrandet och smärtan och döden. Eutanasin diskuteras i oändlighet och ibland i obehagligt andaktsfulla former. Hur mycket ska till för att den kristna enkla realismen ska höja siktet tre millimeter? Där uppe syns några sunda förnuftiga sanningar: livsprocesser fungerar så att de förfaller och tar slut. Förvandling sker. Himmelriket väntar. Hur kinkigt får det vara?
Eller är det viktigare att det inte får finnas några "stora berättelser" som vissa postmodernister säger?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)