onsdag, mars 13, 2013

Franciskus I och att se Guds ansikte

Vår nye påve, Franciskus I, har ett favoritcitat i Jobs bok: "Tidigare kände jag dig endast via hörsägen, men nu ser jag dig Herre!" och Jorge Bergoglio, som är hans argentiska namn, menar att detta är det viktigaste i gudstron - att verkligen i sitt hjärta SE ansiktet hos Gud. På en fråga om tron på Gud verkligen fungerar i vår moderna sekulariserade tid, svarar han att det alltid handlar om hjärtats spegel. Vi måste se in i vårt hjärtas spegel för att finna tron.

Han är en folklig påve, Franciskus I och han ser på tron som en vandring, en väg med sökande och upptäckter. Alla människor har i sitt hjärta denna impuls att vandra för att hitta det stora, det viktiga, säger han i den lilla boken Sobre el Cielo y la Tierra, som bygger på samtal med rabbinen Abraham Skorka.

Han säger om religiöst ledarskap att endast ödmjukhet fungerar inför Gud, inte självsäkerhet eller en föreskrivande attityd. Att ge plats för hjärtats rörelse mot Gud är det viktigaste hos en andlig ledare. Det handlar inte om att alltid ha svar på frågor och kritik, det handlar inte om att argumenterande försvara tron utan om att visa ödmjukhet för det som rör sig i hjärtat hos medmänniskorna. Den självsäkra slagfärdigheten är, säger han, ett tecken på att Gud inte när närvarande.

Något för alla självsäkra apologeter att tänka på, kanske särskilt de lätt aggressiva amerikanska nyortodoxa katolikerna. Vi har fått en påve som behövs i vår tid verkar det som. En man som likt Franciskus ser heligheten som det väsentligaste i hjärtats dynamik, inte argumentationen eller anpassningen till den sekulära diskursen. Bergoglio säger på ett ställe att ordet "helighet" är en trampolin till Gud, ett instrument som vi fått att använda istället för ideologi eller apologetik. Denna helighet är det första mandatet, det som Abraham fick när Gud kallade på honom.

Mot denna bakgrund är det begripligt att Franciskus I inför problemet med de sexuella skandalerna inom kyrkan säger: se till heligheten i kyrkan istället för att fokusera helt på synderna eller försvaret mot anklagelserna.

Vår nye påve har en intressant kyrkosyn. Han ser inte kyrkan som en karriär där någon väljer att börja som präst för att sedan ta sig uppåt. Istället handlar det återigen om helighet. Det första som gäller är det andliga livet, att lära sig leva i bön. Innan någon svarar på kallet till prästvigning är detta liv i bön det viktiga. Det pastorala ansvaret kan inte tas om inte livet i bön först är utvecklat hos individen. Det är när många väljer att göra kyrklig karriär som vi får en kyrka i synd och inre självmotsägelse. Det är också vad vi har idag. Vi måste återvända till den första heligheten, livet i bön.

Detta liv i bön är en första av fyra pelare som den religiösa utbildningen bygger på enligt Franciskus I. Den andra är gemenskapen. Livet med Gud är inte ett solitärt liv utan ett liv med andra, en kommunitet, ett folk, folkets gemenskap. Det är intressant att han från balkongen på kvällen den 13 mars hade en önskan till alla människor på St Petersplatsen, och även alla människor i världen, att under några tysta minuter be för honom och hans kollegor, under det att han bugade stilla för alla under tystnad.

När heligheten som finns i det bedjande livet finns i en person kan han lära sig vara ledare för en religiös gemenskap; i den tidiga paulinska messianismen var många kvinnor i denna ledande andliga ställning. Men det väsentliga är att bönelivets helighet leder till ett äkta ledarskapt. Franciskus I har mycket att säga om falskt ledarskap, där folk på grund av dålig utbildning väljer fel ledare. I militärjuntornas Argentina finns säkerligen mycket som kardinal Bergoglio kan hänvisa till för att exemplifiera detta.

Den tredje pelare i den religiösa utbildningen menar Franciskus I vara studier i filosofi som grund för teologin. Som jesuit har han minst sex års filosofisk och teologisk utbildning. Det handlar, tycks han mena, om att med språket och de filosofiska begreppen kunna förklara talet om Gud, talet om evangeliet, om Kristus och frälsningen genom Honom.

Den fjärde pelaren är församlingslivet, att kunna leda en församling med alla de sociala frågor som dyker upp i den levande organism som en församling inför Gud utgör. Också här, menar Franciskus I, är heligheten det viktigaste för den karisma som prästen behöver ha för att leda församlingen. Den som tänker bli präst måste i församlingslivet praktiskt förstå vad som kan utvecklas i hans eget böneliv så att denna äkta karisma växer fram alltmer. Det är en prövning so visar både styrkor och svagheter som han kanske inte tidigare känt till hos sig själv.

torsdag, mars 07, 2013

Vara katolik 5


Omvändelse blir för vår tid, tror jag, en omstrukturering av tänkandet. Kontexten är inte längre en yttre hierarkisk kyrka med präster, biskopar, påvar och andra titlar (som naturligtvis finns till i sinnevärlden och just nu har "sedes-vakans"). Det handlar istället om en inre kyrka med endast bröder och systrar som möts i hemmen. Paulus kallar ingen kvinna för präst av den anledningen att han inte kallar någon präst. Det finns många gåvor och funktioner, säger han, men han talar aldrig om ämbeten. Endast i Hebreerbrevet som inte är paulinskt talas om präster och där sägs att Jesus Kristus är den ende prästen. Tiden är slut för präster, med andra ord, i den tidiga messianismen. 

Uppgiften är för dagens konvertit borde inte längre vara undervisning och mission utan att lära sig leva i Messias och lämna självets liv. Här är gemenskapen central för att hjälpa varandra. I stället för katekesundervisning får vi en praktisk och bönepräglad inlärningstid, såsom det torde ha varit i de tidiga messianska församlingar som Paulus startade och besökte runt Mindre Asien. Ensamma stunder för "kontinuerlig bön" behövs alltid med prästen/munken eller nunnan med sina fasta bönerutiner håller ofta självet vid liv, det religiösa självet. Den tiden är förbi genom den uppståndne Kristus. Nu gäller att tillsammans ge upp det själviska livet och vara Jesu kropp, den verkliga kyrkan.

Att mötas i hemmen kring den uppståndne betyder mer än bara sätta tilltro till de verkliga vittnena. Det betyder också att lita på denna Messias för ens egen skull. Vi ska alla ganska snart vara hos Messias, det eviga livet i hans rike väntar oss. Det blir en glad väntan förstås, en stor tillförsikt för det som komma skall. Just därför kan vi låta alla projekt och innehåll i våra själviska liv falla åt sidan, glömmas bort, lämnas därhän.

Många störs av att den tidiga Messiasrörelsen tycks ha haft ett kort tidsperspektiv, att hemkomsten till Messias genom hans återkomst, parousian, skulle ske inom kort. Men hemligheten i att lita på Messias är att det alltid är kort tid. Det betyder att det för varje människa inom kort kommer att ske. Inga av våra liv är särskilt långa och väntan på hans återkomst är alltid det glada tillstånd vi just nu har tillgång till. Det är som att väntan på den Älskade alltid är det optimala tillståndet för en människa och gudskelov får vi också ta del av det, vi som lever nu två tusen år efter vittnena såg Kristus uppstånden.

lördag, mars 02, 2013

Reeling but Erect

Bloggar växer ju som svampar fortfarande och är väl den intressantaste formen av kommunikation idag, tillsammans med twitter. En underbar bloggtitel är "Reeling but Erect" med den trevliga adressen byzantinechesterton.blogspot.se (jag förstår inte detta .se dock) och bloggens namn kommer av ett lika förtjusande citat från Chesterton:

"...in my vision the heavenly chariot flies thundering through the ages, the dull heresies sprawling about and prostrate, the wild truth reeling but erect."

Vi är många som attraherats av förtjusningen hos Chesterton ( min egen text på http://humlebo.nu/aventyr.pdf är bara ett av många exempel i vår samtid ) och man frestas säga att Lewis i all ära, men Chesterton verkar ha en jämn stark renässans sedan flera decennier.

Bloggen Reeling but Erect visar också bredden i katolsk kristendom, något som behöver visas i en tid då religion betraktas som trång och fanatisk.

fredag, mars 01, 2013

Dåliga katoliker de nya katolikerna?

En ung dam, Nicole Pandolfo, i New York skriver:

"It’s not easy being religious in a city like New York, where ashes on my forehead at lent elicits the type of gawking one would expect if I had excrement smeared across my face. Being religious is decidedly not cool, and complicate that with philosophical discrepancies between yourself and your religion’s establishment, and that makes for one extra-guilty Catholic."

Read more: http://communities.washingtontimes.com/neighborhood/holy-heck/2013/feb/23/bad-catholic-new-catholic/#ixzz2MIQhUN00

Jag minns flera gånger någon som stoppat mig och sagt: du har nån skit på pannan där! och jag glatt börjat berätta om Askonsdagen och vad den innebär. Det är inte helt fel i Sverige att vara religiös, tvärtom folk kan vilja passa på att fråga om saker när de ser en komma gående. Och dialogen börjar alltid med: visst är du katolik? Och så kunde man reflektera rätt länge över vad livets helighet kan innebära, vad kärlek i äktenskapet kan vara, vad moraliskt ansvar kan vara, osv.

När man läser amerikansk press och lyssnar på deras media känner man dock igen hennes beskrivningar. Det är mer slagord i heta frågor än lyssnande och begrundande. Och att katoliker är experter på skuld låter bekant. Jag brukade prata mycket med mina elever om skuldens geniala funktion i oss, liksom längtans roll och kärlekens roll. Amerikanarna tycks ha fattat skulden fel, som en personlig skam, en begränsning. Tvärtom ger den frihet, rätt fattad.

Men hennes titel frågar: är de dåliga katolikerna de nya katolikerna? Och ett svar är: nejdå, vi är alla ungefär detsamma, från antiken tills idag.


Att säga upp sig i Petri ämbete


Den 28 februari 2013, blev sista arbetsdagen för påven Benedikt XVI.

Hur kan han sluta? En påve ska väl offra sig för kyrkan och världen tills dess han dör? sa en ung människa till mig härom dagen.

Kommer att tänka på Jesus ord: Människan är inte skapad för sabbaten, det är sabbaten som är skapad för människan. Om man byter ut sabbaten mot kyrkan eller staten eller välfärdssamhället får vi en intressant koppling. Jag har svårt att tänka mig Jesus förespråkande att offra sig för det romerska riket eller för den judiska religionen, eller för FN eller EU. Eller det svenska välfärdssamhället. Eller för landstinget...

Ändå, som John Macmurray skrev för länge sen: "Yet by a masterpiece of strategy the Prince of this world might seem almost to have persuaded the Protestant Churches to identify their Christianity with the defence and maintenance of the earthly societies of which they are members."

Katolska kyrkan, kanske mer än någon annan idag, hävdar det absoluta värdet hos den mänskliga personen. Detta låter konstigt tycker många och det ligger bakom hävdandet av det mänskliga personliga livets okränkbarhet redan som foster. Och om den mänskliga personen är av högsta värde - är inte det en sorts egoism? Är det inte en modern personalism som kom med sådana som Geijer och Scheler och Levinas och togs upp av Joahnnes Paulus II? Alltså modern europeisk filosofi med andra ord?

Men katolsk lära om personen bygger på att den inte är begränsad av mig själv utan är objektiv. Person-egenskapen består i att inse värden som inte finns begränsas av egot. Personen är en dimension av förverkligande, men inte det självupptagna förverkligandet utan förverkligandet av det transcendenta. Personen blir det transcendenta när detta förverkligande sker. Därför är sabbaten till för människan och Frälsaren kom just för mig. De evangeliska slagorden stämmer därmed (fast på ett objektivt sätt): han är din personlige frälsare och Gud.

Benedikt XVI hör till de filosofer som inser att världen är djupt personlig, Gud är inte först och främst "därute" utan förverkligas i personen. Därmed är det naturligt att inte till varje pris offra sig för sitt arbete utan inse sin begränsning och sluta i tid.