onsdag, september 28, 2016

Kontemplativ kyrka?

Vit text för en rätt så katolsk blogg

Ett email kommer från en god vän under studieåren, som blev prästvigd men som senare lämnade kyrkan:

"Jag var präst under fem år och hade mycket med ungdomar och soldater att göra. Samtidigt studerade jag komparativ religion. Jag kom efter några år till slutsatsen att av alla former av tro som finns på jorden är varje form av ortodox, konservativ och fundamentalistisk kristendom är det svåraste att förklara för en intelligent person. Det går men det tar timmar av förklaring och det kräver ett teologiskt system, omfattande historiekunskaper och avsevärda insikter i en symbolik som är lika fjärran som inkakulturens. En del goda försök har gjorts av sådana som Jacques Maritain, C.S. Lewis, William Temple och även Dorothy Sayers. Men när jag läste dessa och en del andra fick jag intrycket att med deras brillianta och levande förklaringar skulle de kunna göra något bra av vad som helst.

Kyrkorna har under lång tid försökt locka ungdom till denna bisarra kyrkliga lära. Vi gjorde det också i min kyrka. Konserter, drama, resor, diskussionsgrupper, bibelgrupper, bingo, film. Du känner till det där. Ibland lyckas det att göra som Hillsong, ibland inte. Men när det kommer till att omfatta läran och bli medlem är det lika omöjligt som alltid.

Problemet vi har upptäckte jag under ett besök i Tallins ryska  ortodoxa kyrka. Under den tre timmar långa gudomliga liturgin -- stående, för det fanns inga sittplatser -- förstod jag ingenting, men kände Kristi närvaro starkt. Vårt problem är att vi försöker förstå vad som inte kan eller ska förstås genom att prata och repetera det vi säger ad nauseam.

Vi pratat moral, estetik, teologi, psykologi i kyrkorna och motarbetar Kristi närvaro, Guds mysterium. Vi talar om för Gud vad Han ska göra och inte göra, vi ger honom en massa information om saker och tillstånd som han redan känner mycket bättre till än vi gör. Vi försöker fira hans härlighet genom en mängd infantila sängkammartexter till sentimentala melodier eller marscher. Naturligtvis dras inte många till detta och för mig framstår det alltmer som oförskämt.

Men om vi inte ska använda ord och förklarande prat, vad gör vi då? För många människor kommer kontemplationen av Kristi närvaro enklast genom ett rent ljud, en kort stavelse, en kort bönesuck, såsom Cassianus föreslog på 300-talet och många traditioner följt intill vår tid, t ex John Mains kontemplativa rörelse. Då håller vi oss i centrum för Guds närvaro och inget ord eller koncept tar oss ett steg bort från det heliga och pekar på något annat.

Jag kan endast tänka mig tjäna en kontemplativ kyrka där meditation och tystnad står i centrum. Och var finns den?"